1¹1:1 Habackuk Ingenting är känt om profetens liv och verksamhet. En legend som förbinds med profeten återfinns i Till Dan C:33–39. Av bokens innehåll att döma kan Habackuk ha framträtt vid slutet av 600-talet f.Kr., då det nybabyloniska riket utökade sin makt på bekostnad av bl.a. assyrierna, som besegrades 612 f.Kr.; jfr not till Nah 1:1. I kap. 1–2 beskrivs babylonierna i dialoger mellan profeten och Herren som ett Guds redskap som skall gå under när det fullgjort sin uppgift. Kap. 3 är en bön i psalmform om att Herren skall uppenbara sig och förinta angriparna. Profetböcker. Poetiska skrifter.Detta är det budskap som profeten Habackuk mottog i sina syner.

Profetens klagan

²

utan att du lyssnar,

kalla dig till hjälp mot våldet

utan att du griper in?

³Varför låter du mig bevittna ondskan?

Hur kan du åse förtrycket?

Våld och skövling vart jag ser –

tvister blossar upp, split måste jag uthärda.

⁴Så förlamas lagen,

rätten kan inte hållas vid makt,

de rättfärdiga är omringade av gudlösa.

Så hålls en förvänd rätt vid makt.

Kaldeerna, Guds redskap

⁵

och ni skall förstummas av häpnad:

i er tid kommer något att ske

som ni inte kan tro om det berättas.

⁶1:6 Kaldeen.Se, jag bådar upp kaldeerna,

det grymma och vilda folket,

som drar fram över jordens vidder

och tar andras hem i besittning.

⁷Skrämmande och fruktansvärda är de,

rätt och makt tar de sig själva.

⁸Deras hästar är snabbare än pantrar,

vildare än öknens vargar.

Deras ryttare spränger fram,

deras ryttare kommer flygande fjärran ifrån,

som när örnen slår ner på sitt byte.

⁹1:9 Tätt samlade Grundtextens innebörd osäker.Den härjande skaran kommer.

Tätt samlade rycker de fram,

de hopar fångar som sand.

¹⁰De gör narr av kungar,

furstar skrattar de åt.

De hånler åt alla fästningar,

de kastar upp vallar och intar dem.

¹¹Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

Vädjan till Herren

¹²

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?

¹³Du vars blick är för ren för det onda,

du som inte uthärdar våldet –

hur kan du åse de svekfullas dåd,

tiga när de onda slukar dem som har rätt?

¹⁴Du har låtit människor bli som havets fiskar,

den myllrande skaran utan härskare.

¹⁵De onda drar upp dem alla med krok,

halar in dem med sina garn,

samlar dem i sina nät.

Därför gläds de och jublar,

¹⁶därför offrar de åt sina garn

och tänder offereld åt sina nät,

som låter dem leva i överflöd

och ger dem den rika födan.

¹⁷1:17 dra sina svärd Med en Qumran-handskrift; MT har »tömma sina garn«.Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?