1 Moseboken 8

₁Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. ₂Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till, regnet hejdades ₃och vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter de 150 dagarna började vattnet minska. ₄På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. ₅Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga.

₆Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken ₇och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. ₈Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. ₉Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. ₁₀Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. ₁₁Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. ₁₂Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.

₁₃I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. ₁₄På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. ₁₅Då sade Gud till Noa: ₁₆»Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. ₁₇Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.« ₁₈Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. ₁₉Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.

₂₀Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. ₂₁Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: »Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.