Jakob lämnar Laban
1Jakob fick höra att Labans söner sade: »Jakob har tagit allt vad vår far ägde, hela hans rikedom kommer från det som tillhör vår far.« 2Och Jakob såg på Laban att han inte var lika vänligt inställd till honom som förut. 3Då sade Herren till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag skall vara med dig.«
4Jakob skickade bud till Rakel och Lea och bad dem komma ut till honom på betesmarken där han var med sin hjord. 5Han sade till dem: »Jag ser på er far att han inte är lika vänligt stämd mot mig som förut. Men min faders Gud har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har arbetat för er far så mycket jag har förmått. 7Ändå har er far lurat mig och gång på gång ändrat min lön. Men Gud har inte tillåtit honom att göra mig någon skada: 8lovade han mig de spräckliga djuren som lön fick hela hjorden spräcklig avkomma, och lovade han mig de strimmiga fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så tog Gud er fars boskap och gav den åt mig. 10En gång under parningstiden såg jag i en dröm att hannarna som betäckte småboskapen var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11I drömmen ropade Guds ängel till mig: Jakob! Jag svarade: Här är jag, 12och han sade: Se, alla hannarna som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett hur Laban behandlar dig. 13Jag är den Gud som visade sig för dig i Betel, där du smorde en stod och där du avgav ett löfte till mig. Lämna nu detta land och vänd tillbaka till ditt hemland.«
14Rakel och Lea svarade honom: »Vi har inte längre någon del och lott i vår fars hus. 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och själv gjort slut på det han fick för oss. 16Men den rikedom som Gud har berövat vår far, den tillhör helt och hållet oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.«
17Då bröt Jakob upp och lät sina barn och hustrur sitta upp på kamelerna. 18Han förde med sig all sin boskap och alla ägodelar han hade förvärvat – den boskap han hade förvärvat i Paddan Aram. Han skulle nu bege sig till sin far Isak i Kanaan. 19Laban var borta och klippte sina får, och så kunde Rakel stjäla med sig sin fars husgudar. 20Jakob lurade aramén Laban och talade inte om för honom att han tänkte ge sig i väg. 21Han gav sig i väg med allt han hade, han gick över Eufrat och ställde färden mot Gileads bergsbygd.
Laban hinner upp Jakob
22På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig männen i sin släkt och satte efter honom, och efter sju dagar hade han hunnit ifatt honom i Gileads bergsbygd. 24Men på natten kom Gud till aramén Laban i en dröm och sade till honom: »Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!« 25När nu Laban hann upp Jakob hade Jakob slagit läger i bergen. Också Laban och hans män slog läger i Gileads bergsbygd. 26Laban sade till Jakob: »Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som om de vore krigsbyte. 27Varför smög du dig bort och lurade mig, varför sade du ingenting till mig, så att jag kunde ta avsked av dig med fest och sång, med tamburin och lyra? 28Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar till avsked. Du har handlat som en dåre. 29Det står i min makt att skada dig, men din faders Gud sade till mig i natt: ’Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!’ 30Och om du nu hade en sådan hemlängtan att du måste i väg, så behövde du väl inte stjäla mina gudar?«
31Jakob svarade Laban: »Jag var rädd och trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32Men den som du finner dina gudar hos skall inte få leva. Undersök här i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.« Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna.
33Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting. 35Rakel sade till sin far: »Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.« Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.
36Då blev Jakob vred och började anklaga Laban. Jakob sade: »Vad har jag gjort för ont, vilket är mitt brott, eftersom du jagar mig? 37Nu har du letat igenom allt jag äger och har – har du hittat en enda sak som tillhör dig? Lägg det i så fall här inför dina och mina släktingar, så att de kan döma mellan oss. 38Under de tjugo år jag varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. 39Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten. 40Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och jag fick aldrig en blund i ögonen. 41I tjugo år har jag varit hos dig: fjorton år arbetade jag åt dig för dina båda döttrar och sex år för dina får och getter, och gång på gång ändrade du min lön. 42Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan, då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt.«
Laban och Jakob sluter förbund
43Laban svarade Jakob: »Det är mina döttrar, barnen är mina och fåren och getterna är mina, allt du ser här är mitt. Men som det nu är, vad kan väl jag göra med mina döttrar eller med barnen de har fött? 44Låt oss alltså sluta ett förbund, du och jag.« Och han fortsatte: »Även om ingen människa är närvarande står dock Gud som vittne mellan dig och mig.« 45Då tog Jakob en sten och reste den som en stod. 46Och han sade åt sina släktingar att plocka stenar, och de hämtade stenar och byggde ett röse. Sedan höll de måltid där på röset. 47Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed. 48Laban sade: »Detta röse står i dag som vittne mellan dig och mig.« Därför fick det namnet Galed. 49Det kallades också Mispa, ty Laban sade: »Herren skall hålla vakt mellan dig och mig när vi är utom synhåll för varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar dig andra hustrur vid sidan av dem, så tänk på att Gud står som vittne mellan dig och mig, även om ingen människa är närvarande.«
51Laban sade till Jakob: »Här är detta röse och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig. 52De är vittnen, detta röse och stoden: jag skall inte passera detta röse på väg mot dig med ont uppsåt, och du skall inte passera röset och stoden på väg mot mig med ont uppsåt. 53Må Abrahams Gud och Nachors Gud döma mellan oss.« Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktade. 54Han offrade slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid. De åt och stannade sedan på berget över natten.
55Tidigt nästa morgon kysste Laban sina barnbarn och sina döttrar till avsked och välsignade dem. Sedan återvände han hem.
