Bibel 2000 (B2000)
1

Hälsning

11Från Paulus, apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud fadern som uppväckt honom från de döda. 2Jag och alla bröderna här hälsar församlingarna i Galatien. 3Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus, 4som offrade sig för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och faders vilja. 5Hans är härligheten i evigheters evighet, amen.

Ett annat evangelium

6Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium — 7fast det inte finns något annat; det är bara några som ställer till förvirring bland er och söker förvränga evangeliet om Kristus. 8Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen, skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er — förbannelse över honom! 9Vad jag redan har sagt säger jag nu en gång till: om någon förkunnar ett annat evangelium för er än det ni har fått — förbannelse över honom!

Paulus evangelium

10Är det människor jag nu vill vinna för mig — eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare. 11Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. 12Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.

13Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. 14I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. 15Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt 16att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, 17inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.

18Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. 19Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. 20Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.

21Sedan kom jag till Syrien och Kilikien, 22utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. 23Det enda de hade hört var att »han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota«. 24Och man prisade Gud för min skull.

2

Möte med apostlarna i Jerusalem

21Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. 2Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves. 3Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek. 4Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar. 5Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er. 6Och de som ansågs vara något — vad de en gång varit frågar jag inte efter, Gud tar inte hänsyn till person — inte heller dessa ansedda ville ålägga mig något mera. 7Tvärtom. De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna — 8han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. 10Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.

Paulus och Petrus i Antiochia

11Men när Kefas kom till Antiochia vände jag mig öppet mot honom. Han hade ju dömt sig själv. 12Ty innan det kom några från Jakob brukade han äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit ville han inte vara med längre utan drog sig undan av fruktan för dem som höll fast vid omskärelsen. 13Samma hyckleri gjorde sig också de andra judarna skyldiga till, så att till och med Barnabas drogs med. 14Men när jag såg att de avvek från sanningen i evangeliet sade jag till Kefas i allas närvaro: »Om du som är jude kan leva på hedningarnas vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?«

Rättfärdighet genom tron

15Vi är visserligen judar till födseln, inte hedningar och syndare. 16Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. 17Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. 18Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. 19Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, 20men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. 21Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.