Herrens dag
1/2 Stöt i horn på Sion!
Blås larmsignal på mitt heliga berg,
så att alla i landet bävar.
Ty Herrens dag är på väg,
en dag av mörker och moln är nära,
en dag av dunkel och töcken.
Som gryningen över bergen
sprider sig ett folk, stort och mäktigt.
Dess like har aldrig funnits
och skall aldrig någonsin finnas.
3Framför dem förtärande eld,
bakom dem brännande låga.
Som Edens trädgård är landet framför dem,
men bakom dem är det en öde öken.
Ingenting blir skonat.
4De liknar hästar,
som stridshästar spränger de fram.
5De rasslar som stridsvagnar
när de far fram över bergstopparna,
som eld då den dånar i halmen,
som en krigshär ordnad till strid.
6Folken darrar inför dem,
alla ansikten vitnar.
7Som kämpar störtar de framåt,
som krigare stormar de muren.
Var och en går sin väg rakt fram,
viker inte från sin bana.
8Ingen tränger den andre,
var och en följer sin egen väg.
Ja, de löper genom pilregnet
utan att bryta ledet.
9De stormar staden,
de klättrar över muren,
de tränger in i husen,
tar sig in genom fönstren som tjuvar.
10Jorden bävar inför dem
och himlen skälver.
Sol och måne förmörkas
och stjärnorna mister sitt sken.
11Herrens röst dånar framför hans här.
Manstarka är hans trupper,
tallösa de som fullgör hans order.
Stor är Herrens dag och fruktansvärd
– vem kan uthärda den?
12Nu, säger Herren,
skall ni vända er till mig
med uppriktigt hjärta,
under fasta, gråt och klagan.
13Slit sönder era hjärtan, inte era kläder,
och vänd åter till Herren, er Gud.
Han är nådig och barmhärtig,
sen till vrede och rik på kärlek,
han ångrar det onda han hotat med.
14Kanske ändrar han sig
och låter välsignelsen vara kvar,
till matoffer och dryckesoffer
åt Herren, er Gud.
15Stöt i horn på Sion!
Påbjud en fasta!
Kungör en högtidssamling!
16Kalla på folket,
påbjud en helig sammankomst!
Kalla på de gamla
och samla barnen,
också dem som ännu får bröstet.
Må brudgummen lämna sin kammare
och bruden sitt gemak.
17Mellan förhuset och altaret
skall prästerna gråta,
skall Herrens tjänare ropa:
»Herre, skona ditt folk,
lämna inte de dina att skymfas
så att de blir till en visa bland folken.
Varför skall hedningarna få säga:
Var är deras Gud?«
Herrens löften
18Då greps Herren av lidelse för sitt land
och av medömkan med sitt folk.
19Och Herren svarade sitt folk:
Jag skall ge er säd och vin och olja,
så mycket ni behöver.
Aldrig mer skall jag tillåta
att ni blir skymfade bland folken.
20Fienden från norr skall jag förvisa,
driva bort till öde, torra trakter,
förtruppen mot havet i öster
och eftertruppen mot havet i väster.
En stank skall stiga från honom,
en lukt av förruttnelse.
21Ängslas inte, du åkerjord,
utan jubla och gläd dig:
Herren har gjort stora verk.
22Ängslas inte, ni markens djur:
utmarkens beten grönskar på nytt,
träden bär sin frukt,
fikonträdet och vinstocken ger rika skördar.
23Och ni som bor på Sion,
jubla och gläds över Herren, er Gud:
han ger er regn i rätt tid,
han låter regnet falla som förr,
både höst och vår.
24Så skall logarna fyllas av säd,
pressarna flöda över av vin och olja.
25Och jag skall gottgöra er för åren
som slukades av gräshopporna,
av gräsbitarna, gräsätarna och gräsgnagarna
– min stora här som jag sände mot er.
26Då skall ni äta och bli mätta
och prisa Herren, er Gud,
som har handlat så underbart mot er.
Och aldrig mer skall mitt folk stå med skam.
27Då skall ni inse att jag finns mitt i Israel,
att jag, Herren, är er Gud,
jag och ingen annan.
Och aldrig mer skall mitt folk stå med skam.
28Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
29Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
30På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
31Solen skall vändas i mörker
och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
32Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.
