Herren hjälper, inte människor
1Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp!
De sätter sin lit till hästar,
förtröstar på stridsvagnarnas mängd
och den väldiga hopen av vagnskämpar.
Till Israels Helige vänder de sig inte,
de söker inte Herrens hjälp.
2Han är den som är vis.
Han låter ofärden komma
och ändrar inte det han har sagt,
han griper in mot de ondas anhang
och mot dem som hjälper ogärningsmän.
3Egypterna är människor, inte gudar,
deras hästar är kött, inte ande.
När Herren lyfter sin hand
vacklar den som skulle hjälpa
och faller den som sökte hjälp.
Båda går under på samma gång.
4Så sade Herren till mig:
Som lejonet morrande vakar över sitt byte
och inte skräms av ropen,
inte kryper ihop för skriken
när herdarnas uppbåd kommer,
så skall Herren Sebaot vara
när han stiger ner för att strida
mot Sions berg, mot Sions höjd.
5Likt en svävande fågel
skall Herren Sebaot skydda Jerusalem,
skydda och hjälpa,
skona och rädda.
6Vänd om till honom som Israel så svekfullt avföll från! 7Den dagen skall alla förkasta gudarna av silver och guld, dem som ni har gjort åt er i synd.
8Assyrien skall falla för svärdet,
men inte en människas svärd,
bli till byte för ett svärd
som inte bärs av en dödlig.
De skall fly för svärdet,
de unga männen skall tvingas till slavtjänst.
9Den de litade på förgås av skräck,
deras furstar flyr från fälttecknet.
Detta är ett ord från Herren,
han som har en eld på Sion,
en ugn i Jerusalem.
