Mika 1

₂Hör, alla folk,

lyssna, jord och allt du rymmer!

Herren, min Gud, skall vittna mot er,

Herren skall vittna från sitt heliga tempel.

₃Se, Herren lämnar sin boning,

han stiger ner och går över jordens höjder.

₄Bergen smälter under honom

och dalar spricker upp,

som när vax smälter i elden,

som när vatten störtar utför branten.

₅Allt detta för Jakobs brott,

för Israels folks synd!

Vad är Jakobs brott, om inte Samaria?

Vad är Judas folks synd, om inte Jerusalem?

₆Jag skall göra Samaria till en stenhög på fältet,

en plats där vingårdar anläggs,

jag skall vräka ner hennes stenar i dalen

och blottlägga hennes grundmurar.

₇Alla hennes gudabilder skall krossas,

allt hon horat ihop skall brännas,

alla hennes avgudar skall jag förstöra.

Ty för horpengar har hon skaffat dem,

horpengar skall de åter bli.

₈Därför sörjer jag och klagar,

jag går barfota och avklädd,

ylar som schakalen,

klagar som uven.

₉Samarias sår kan inte läkas,

det har ätit sig in i Juda.

Det onda har nått till mitt folks port,

till Jerusalem.

₁₀»Förkunna det inte i Gat«

– gråt inte så högljutt.

Vältra er i stoftet

i Bet Leafra.

₁₁Dra bort i skam och nakenhet,

ni som bor i Shafir.

De som bor i Saanan

har inte kommit undan.

Bet Haesel genljuder av klagan,

det fästet har ni mist.

₁₂De som bor i Marot

hoppas på lycka,

men olyckan Herren sänt

har nått till Jerusalems port.

₁₃Ni spände för era stridsvagnar,

ni som bor i Lakish.

Detta var Sions svåraste synd,

Israels brott kom i dagen hos er,

₁₄därför måste ni skiljas från Moreshet Gat.

Husen i Aksiv har blivit

som en uttorkad källa för Israels kungar.

₁₅Åter skall jag sända en erövrare mot er,

ni som bor i Maresha.

Åter måste Israels härlighet

fly till Adullam.

₁₆Skär av dig håret, raka ditt huvud

i sorg över barnen som var din glädje,

gör ditt huvud kalt som gamens,

ty de har förts bort från dig.