Klagovisorna 4

₁Ack, guldet har svartnat

och mist sin gyllene glans.

I gathörnen ligger

ädelstenarna strödda.

₂Sions ädlaste söner,

mer värda än rent guld –

nu räknas de som lerkärl,

som en krukmakares verk.

₃Till och med schakalen ger di

och mättar sina ungar,

men mitt folk är en hjärtlös kvinna,

grym som strutsen i öknen.

₄Dibarnets tunga klibbar

vid gommen av törst.

Barnen tigger om bröd,

men ingen ger dem något.

₅De som förr åt läckerheter

svälter ihjäl på gatorna,

de som vilade på purpur

ligger nu i dyn.

₆Mitt folks brott var större

än synden i Sodom,

som ödelades på ett ögonblick

utan att röras av människor.

₇Renare än snö var furstarna,

vitare än mjölk,

deras kroppar rödare än korall,

deras lemmar som safir.

₈Nu är de svartare än sot,

man känner inte igen dem på gatan,

huden stramar på dem,

torr som trä.

₉Lyckligare de som stupade för svärd

än de som stupar av svält,

som tynar bort, sargade av hunger,

berövade åkerns gröda.

₁₀Ömma mödrar kokade

sina egna barn

för att få mat

när mitt folk gick under.

₁₁Herren tömde sin vrede,

utgöt sin glödande harm.

Han tände en eld i Sion

som förtärde staden i grund.

₁₂Ingen bland jordens kungar,

ingen i hela världen,

hade trott att fienden kunde komma

inom Jerusalems portar.

₁₃Profeternas synder och prästernas brott

har vållat detta,

de lät oskyldigas blod

flyta i staden.

₁₄De irrar blinda på gatorna

och blir fläckade av blod,

de vidrör med kläderna

det som är orent.

₁₅»Ur vägen! En oren!« ropar man framför dem.

»Ur vägen! Ur vägen! Rör dem inte!«

De irrar omkring på flykt, och folken säger:

»Här får de inte stanna.«

₁₆Herren själv har skingrat dem,

han bryr sig inte om dem längre.

Ingen aktning visar man för prästerna,

ingen hänsyn för de äldste.

₁₇Tills ögonen värkte spanade vi

förgäves efter hjälp,

spejade från vårt vakttorn efter ett folk

som ändå inte kunde rädda oss.

₁₈Våra steg bevakas,

vi kan inte gå ut.

Slutet är nära, vår tid förbi.

Ja, slutet är här.

₁₉Snabbare än örnar i skyn

var våra förföljare.

De jagade oss över bergen

och låg på lur i öknen.

₂₀Herrens smorde, som var vårt liv,

blev fångad i deras fallgrop,

han i vars skugga vi hoppats

få leva bland folken.

₂₁Skratta bara och gläd dig, Edom,

du som bor i landet Us –

också åt dig skall bägaren räckas,

du skall bli drucken och visa dig naken.

₂₂Ditt straff är avtjänat, Sion,

aldrig mer skall han föra dig bort.

Men ditt brott skall han straffa, Edom,

och avslöja dina synder.