Dom över Moab
1Om Moab.
Så säger Herren Sebaot, Israels Gud:
Ve över Nebo, det är ödelagt!
Kirjatajim är erövrat,
fästet nesligen krossat.
2Moabs ära finns inte mer.
I Heshbon smiddes onda planer:
»Låt oss utrota Moab,
det skall inte längre vara ett folk.«
Också du, Madmen, skall tystas,
svärdet är efter dig.
3Ett klagorop hörs från Horonajim –
våld och stor förödelse.
4Moab är krossat,
klagoropet hörs ända till Soar.
5Uppför sluttningen mot Luchit
går folket gråtande.
På vägen ner mot Horonajim
hörs klagorop över förödelsen.
6Fly! Rädda livet!
Bli som buskar i öknen!
7Eftersom du satte din lit
till dina bedrifter och dina skatter
skall också du bli erövrad.
Kemosh skall föras bort i fångenskap,
hans präster och stormän med honom.
8Förhärjaren skall komma till varje stad.
Ingen stad skall slippa undan.
Dalen skall skövlas,
högslätten läggas öde,
så som Herren har sagt.
9Res en gravsten över Moab,
ty det skall förstöras i grund,
dess städer skall läggas öde,
så att ingen kan bo där.
10Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk!
Förbannad den som tvekar att bloda ner sitt svärd!
11I trygghet har Moab levt sedan sin ungdom,
ostörd likt vin som fått vila på dräggen
och inte hällts från kärl till kärl.
Han drevs aldrig i landsflykt.
Därför har han bevarat sin smak,
och hans doft är oförändrad.
12Men det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall skicka vintappare till honom. De skall tappa vinet, de skall tömma hans kärl och krossa krukorna. 13Moab skall svikas av Kemosh, så som Israel blev sviket av Betel, den gud de litade på.
14Hur kan ni säga: »Vi är hjältar
och tappra krigare«?
15Moabs förhärjare rycker fram mot hans städer.
De bästa av hans unga män
drar ut för att slaktas,
säger Konungen, han vars namn är Herren Sebaot.
16Moabs undergång är nära,
olyckan nalkas med stormsteg.
17Ömka honom, ni som är hans grannar,
alla ni som känner hans rykte.
Säg: »Ack, bräckt är den starka spiran,
den praktfulla härskarstaven.«
18Stig ner från ärans höjd
och sätt dig i dyngan,
du som bor i Divon,
ty Moabs förhärjare rycker fram mot dig
och förstör dina fästen.
19Ställ dig vid vägen och spana,
du som bor i Aroer,
fråga honom som flyr
och henne som söker rädda sig:
»Vad är det som har hänt?«
20Moab är nesligen krossat.
Klaga och jämra er!
Berätta vid Arnon
att Moab är förhärjat.
21Domen har fallit över högslätten, över Holon, Jahas och Mefaat, 22över Divon, Nebo och Bet Divlatajim, 23över Kirjatajim, Bet Gamul och Bet Meon, 24över Keriot och Bosra, över alla städer i Moab, både nära och fjärran.
25Avhugget är Moabs horn,
hans makt är bruten,
säger Herren.
26Drick honom full, han har förhävt sig mot Herren. Moab skall spy ner sig och bli till åtlöje också han. 27Du, Moab, gjorde ju Israel till åtlöje. Blev han kanske ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar på huvudet så hånfullt varje gång du talar om honom?
28Överge era städer och slå er ner bland klipporna,
ni som bor i Moab!
Gör som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klyftor!
29Vi har sett Moabs högmod,
det måttlösa,
hans högfärd, stolthet och högmod,
sett hur han förhävde sig.
30Jag vet hur fräck han är, säger Herren. Skamlöst är hans skrävel, skamlöst allt han gör. 31Därför jämrar jag mig över Moab, klagar över alla i Moab, suckar över männen i Kir-Heres.
32Mer än över Jaser gråter jag över dig,
Sivma, du vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet,
de nådde ända till Jaser.
På din frukt och din vinskörd
har förhärjaren slagit ner.
33Glädjen och jublet är borta
från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har tömt pressarna på vin,
ingen trampar längre druvorna.
Skörderopen har tystnat.
34Heshbon och Elale klagar, deras rop når ända till Jahas, från Soar ända till Horonajim och Eglat Shelishia. Ty också Nimrims vatten skall bli ökenmark. 35I Moab, säger Herren, skall jag göra slut på dem som offrar på höjderna och tänder offereld åt sina gudar. 36Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt, ja, mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män. Och därför har allt de vunnit gått förlorat. 37Varje hjässa är rakad, varje skägg avklippt. Alla har ristat sina händer blodiga, alla har svept sig i säcktyg. 38På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan, ty jag har krossat Moab som en kruka ingen vill ha, säger Herren. 39»Ack, Moab är förstört«, klagar de, »Moab vänder sig bort i skam.« Moab skall bli till åtlöje och skräck för alla sina grannar.
40Ty så säger Herren:
Som en örn skall han med utbredda vingar
slå ner på Moab.
41Städerna skall falla,
fästningarna intas.
Den dagen skall Moabs hjältar
ängslas som en kvinna i barnsnöd.
42Moab skall utplånas som folk,
ty mot Herren har det förhävt sig.
43Fara, fallgrop och fälla
väntar er som bor i Moab,
säger Herren.
44Den som flyr faran
skall falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
skall fastna i fällan.
Ty jag skall låta ett hemsökelsens år drabba dem, drabba Moab, säger Herren.
45I skuggan av Heshbon
står flyktingar utmattade.
Eld slog ut från Heshbon,
en flamma från Sichons palats.
Den förbrände Moabs tinning
och hjässan på stridslarmets män.
46Ve dig, Moab!
Förlorat är Kemoshs folk!
Dina söner har fängslats,
dina döttrar förts bort i fångenskap.
47Men jag skall vända Moabs öde i kommande dagar, säger Herren.
Så långt domen över Moab.
