Herren gör slut på sitt folks förnedring
1Herre, du är min Gud,
jag vill lova dig och prisa ditt namn.
Du har utfört dina allvisa planer,
dina löften från fordom står orubbligt fast.
2Du har gjort en stenhög av staden,
en ruin av fästningen.
Främlingarnas borg är förstörd
och skall aldrig mer byggas upp.
3Därför skall starka folk ära dig,
grymma hedningar frukta dig.
4Du blev en tillflykt för den svage,
en tillflykt för den fattige i hans nöd,
skydd mot slagregn, skugga i hetta.
Våldsmännens raseri är som ett iskallt slagregn
5och som hettan i öknen.
Du gör slut på främlingarnas larm
och tystar våldsmännens sång.
6Herren Sebaot skall på detta berg
hålla gästabud för alla folk,
ett gästabud med feta rätter och starkt vin,
med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.
7På detta berg skall han utplåna
den slöja som höljer alla folk,
det dok som skyler alla folkslag.
8Han skall utplåna döden för alltid.
Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder
och göra slut på sitt folks förnedring
överallt på jorden.
Herren har talat.
9Den dagen skall man säga:
Se, detta är vår Gud,
den räddare vi hoppades på.
Detta är Herren som vi hoppades på,
låt oss jubla av glädje,
han kom till vår räddning.
10Herren håller sin hand över detta berg.
Moab skall trampas ner
som halm i en dyngpöl.
11Där skall han sträcka ut sina armar
som simmaren gör.
Herren skall kväsa hans stolthet.
[---]
12Han bryter ner dina höga fästningsmurar,
störtar dem till marken,
förvandlar dem till grus.
