Daniel 5

₅Plötsligt syntes fingrarna av en människohand som skrev på kungapalatsets vitkalkade vägg, invid lampstället. Kungen följde med blicken handen som skrev; ₆han bleknade, fylld av onda aningar, han miste all kraft och benen skakade. ₇Han ropade att man skulle hämta in besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Och kungen sade till de visa i Babylon: »Den som kan läsa denna skrift och tyda den för mig skall kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.« ₈Så kom kungens alla visa dit, men de kunde inte läsa skriften och inte tyda den för honom. ₉Då stod kung Belshassar där skräckslagen och blek, och hans stormän var förvirrade.

₁₀Änkedrottningen, som hade hört kungen och stormännen, trädde in i festsalen. Hon sade: »Konung, må du länge leva! Du behöver inte vara så förskräckt och blek. ₁₁Det finns i ditt rike en man som har heliga gudars ande i sig; på din fars tid gav han prov på djup insikt och en vishet lik gudarnas. Din far, kung Nebukadnessar, gjorde honom till ledare för spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna, ₁₂eftersom denne Daniel, som kungen gav namnet Belteshassar, var känd som en man med utomordentlig begåvning, mångsidiga kunskaper och förmåga att förklara drömmar, tyda gåtor och lösa svåra problem. Honom bör du tillkalla nu: han kommer att ge dig uttydningen!«

₁₃Daniel hämtades till kungen, och denne sade: »Du är alltså Daniel, en av de fångna judarna som min far kungen lät föra bort från Juda? ₁₄Jag har hört sägas att du har gudomlig ande i dig och har gett prov på djupa insikter och stor vishet. ₁₅Nu har jag de visa och besvärjarna här hos mig för att läsa denna skrift och tyda den, men de kan inte ge mig någon förklaring. ₁₆Jag har hört att du kan ge tydningar och lösa svåra problem. Om du nu kan läsa skriften och säga mig vad den betyder skall du kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och bli den tredje i riket.«

₁₇Då svarade Daniel: »Behåll dina gåvor, belöningar kan du ge åt andra. Men skriften skall jag läsa och uttydningen skall jag ge dig. ₁₈Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. ₁₉Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. ₂₀Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. ₂₁Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem. ₂₂Men du, Belshassar, som är hans son, du har inte blivit ödmjuk, fast du vet allt detta. ₂₃Du har satt dig upp mot himlens herre, och du har låtit hämta kärlen från hans tempel. Du själv och dina stormän, dina gemåler och konkubiner har druckit vin ur dem och prisat era gudar av silver och guld, av koppar och järn, av trä och sten – gudar som ingenting ser och ingenting hör och ingenting förstår. Men du har inte ärat den Gud som har ditt liv och ditt öde i sin makt. ₂₄Det var han som sände denna hand och lät den skriva denna skrift. ₂₅Skriften lyder: Mene mene tekel u-farsin. ₂₆Och så skall orden tydas: Mene – Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. ₂₇Tekel – du är vägd på en våg och befunnen för lätt. ₂₈Peres – ditt rike har delats och givits åt meder och perser.«

₂₉Då befallde Belshassar att Daniel skulle kläs i purpur, få en gyllene kedja om halsen och utropas till den tredje i riket. ₃₀Samma natt mördades Belshassar, kaldeernas kung, ₃₁och medern Dareios övertog riket, sextiotvå år gammal.