Daniel 4

₁Jag, Nebukadnessar, var hemma i mitt palats, utan bekymmer och väl till freds. ₂Då hade jag en dröm som gjorde mig förskräckt; drömbilder och syner skrämde mig där jag låg på min bädd. ₃Jag gav befallning om att alla de visa i Babylon skulle föras till mig för att tyda drömmen, ₄och då kom spåmännen, besvärjarna, stjärntydarna och teckentydarna. Men fast jag berättade drömmen för dem kunde de inte säga mig vad den betydde. ₅Sist kom Daniel in till mig, han som heter Belteshassar efter namnet på min gud och som är fylld av heliga gudars ande. Även för honom berättade jag drömmen: ₆»Belteshassar, min främste spåman, jag vet att i dig bor heliga gudars ande och att ingen hemlighet är för svår för dig – hör här vad jag såg i min dröm och säg vad det betyder. ₇Där jag låg på min bädd såg jag ett träd mitt på jorden, och det var mycket högt. ₈Trädet växte sig stort och väldigt och nådde ända upp till himlen, så att det syntes till världens ände. ₉Det hade ett praktfullt lövverk och bar så mycket frukt att det gav föda åt alla. Markens djur fann skugga under det, himlens fåglar byggde bo på dess grenar, och alla varelser hämtade sin näring därifrån. ₁₀Där jag låg på min bädd såg jag i mina syner en helig väktare komma ner från himlen, ₁₁och han ropade med hög röst: Hugg ner trädet och skär av grenarna, riv undan lövverket och kasta bort frukten, så att djuren flyr bort ur trädets skugga och fåglarna från dess grenar! ₁₂Men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken. Han skall fuktas av himlens dagg och dela djurens lott bland det som växer på jorden. ₁₃Han skall förvandlas: han skall få ett djurs sinne i stället för en människas, och så skall sju tider förgå. ₁₄Denna dom är avkunnad av väktarna och detta rådslut uttalat av de heliga, för att de som lever skall inse att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill och upphöjer den ringaste bland människor till härskare.

₁₅Denna dröm hade jag, kung Nebukadnessar. Säg mig nu, Belteshassar, vad den betyder! Ingen av de visa i mitt rike kan ge mig tydningen, men du kan, eftersom du är fylld av heliga gudars ande.«

₁₆Daniel, som kallades Belteshassar, stod då ett ögonblick gripen av förvirring och skrämd av sina tankar. Men kungen sade: »Belteshassar, låt inte drömmen och uttydningen skrämma dig.« Belteshassar svarade: »Herre, om drömmen ändå hade gällt dina motståndare och uttydningen dina fiender! ₁₇Det träd som du såg växa sig stort och väldigt och nå ända upp till himlen, så att det var synligt över hela världen, ₁₈och som hade ett praktfullt lövverk och bar mycket frukt, så att det hade föda åt alla, och under vilket markens djur bodde och på vars grenar himlens fåglar byggde bo – ₁₉det är du, konung, du som har vuxit dig stor och väldig, vars storhet har tilltagit och nått ända upp till himlen och vars välde sträcker sig till världens ände. ₂₀Att du såg en helig väktare som kom ner från himlen och sade: Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben kvar, med en kedja av järn och koppar, i gräset på marken, så att han fuktas av himlens dagg och får dela lott med markens djur, till dess att sju tider förgått – ₂₁konung, det skall tydas så, och det är den Högstes beslut som har drabbat min herre och konung: ₂₂Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur, få gräs att äta som oxarna och fuktas av himlens dagg; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill. ₂₃Befallningen att stubben skulle lämnas kvar betyder att du får behålla ditt rike när du inser att det är himlen som har makten. ₂₄Konung, följ mitt råd: utplåna din synd genom att göra gott och din skuld genom barmhärtighet mot de fattiga, så kan din lycka bestå.«

₂₅Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. ₂₆Tolv månader senare, då kungen en gång gick omkring på taket till sitt palats i Babylon, ₂₇utbrast han: »Detta är det stora Babylon, som jag själv har byggt till en kunglig huvudstad med min egen kraft, till min egen ära!« ₂₈Medan orden ännu var på kungens läppar kom en röst från himlen: »Konung Nebukadnessar, du skall veta: ditt rike har tagits ifrån dig! ₂₉Du kommer att fördrivas ur människors krets, och du skall bo bland markens djur och få gräs att äta som oxarna; så skall sju tider förgå, till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill.« ₃₀I samma ögonblick gick orden i uppfyllelse: Nebukadnessar fördrevs ur människors krets, han åt gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, tills håret var som örnens fjädrar och naglarna som fågelklor.

₃₁Men när den fastställda tiden hade gått såg jag, Nebukadnessar, upp mot himlen och fick mitt förstånd tillbaka; då prisade jag den Högste, jag lovade och ärade honom som lever i evighet.