Från straff till upprättelse
1Ve mig!
Det är som när frukten plockats
och den sista vinskörden är över:
det finns inga druvor att äta,
inga färska fikon för min hunger.
2De trofasta är borta ur landet,
inte en ärlig människa finns kvar.
Alla ligger på lur för att mörda,
de vill fånga varandra i sina nät.
3De är ivriga att göra det onda.
Stormannen fordrar gåvor,
domaren låter sig köpas,
den mäktige kommer med krav,
ja, allting blir förvridet.
4Den bäste av dem är som ett törnsnår,
den ärligaste värre än en taggig häck.
Den dag dina väktare förkunnat är inne,
straffets dag har kommit,
nu drabbar förvirringen folket.
5Tro inte på en vän,
lita inte på en förtrogen,
vakta din tunga inför kvinnan i din famn.
6Ty sonen föraktar sin far,
dottern trotsar sin mor
och sonhustrun sin svärmor,
och en mans husfolk blir hans fiender.
7Men jag spanar efter Herren,
jag väntar på Gud, min räddare:
min Gud skall höra mig.
8Triumfera inte, du min fiende!
Jag har fallit men reser mig igen,
jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
9Eftersom jag har syndat mot honom
måste jag uthärda Herrens vrede,
till dess han tar sig an min sak
och skaffar mig rätt.
Han skall föra mig ut i ljuset,
och jag skall se hans rättfärdiga verk.
10Min fiende skall se det och höljas i skam,
hon som säger till mig:
»Var är Herren, din Gud?«
Jag skall se på när hon trampas ner
som smuts på gatan.
11En dag skall komma då dina murar byggs upp.
Den dagen skall dina gränser vidgas.
12Den dagen skall de återvända till dig:
från Assyrien till Egypten skall man bryta upp,
från Egypten ända till Eufrat,
från hav till hav och från berg till berg.
13Men jorden skall läggas öde
för sina invånares skull,
för deras gärningars skull.
14Valla ditt folk med din herdestav,
den hjord som är din egendom
och lever ensam i en vildmark
omgiven av odlat land.
Låt den få beta i Bashan och Gilead
som i forna dagar.
15Låt oss få se under,
som när du drog ut ur Egypten.
16Folken skall se det och blygas
trots all sin makt,
de skall stå där med handen för munnen
och med öron som drabbats av dövhet.
17De skall slicka stoftet som ormar,
som markens krälande djur.
Darrande skall de lämna sina fästen
och komma ut till Herren, vår Gud.
De skall frukta och bäva för dig.
18Vilken gud är som du,
du som tar bort skuld och förlåter synd
hos dem som är kvar av din egendom.
Din vrede består inte för alltid,
du vill helst visa nåd.
19Du förbarmar dig över oss på nytt
och utplånar våra brott,
du kastar alla våra synder i havets djup.
20Du skall visa Jakob trohet och Abraham nåd
enligt den ed du i forna dagar gav våra fäder.
