Första sången
1Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.
2Hon gråter bittert i natten,
kinden är våt av tårar.
Bland alla hennes vänner
finns ingen som ger henne tröst.
De som stod henne nära har svikit
och blivit hennes fiender.
3Juda har drivits i landsflykt
efter nöd och vedermöda.
Nu bor hon bland främmande folk
och finner ingen ro.
Förföljarna hann upp henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
ty ingen kommer till högtiderna.
Hennes portar står övergivna,
hennes präster suckar,
de unga kvinnorna klagar.
Bitter är hennes sorg.
5Hennes fiender har tagit makten,
hennes motståndare är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder.
Hennes barn fick gå i fångenskap,
de fördes bort av fienden.
6Sion har förlorat
all sin prakt.
Hennes furstar liknade hjortar
som inte funnit bete.
Kraftlösa flydde de
undan förföljaren.
7I sin nöd och hemlöshet
minns Jerusalem
de skatter hon ägt
sedan forna dagar.
När hennes folk föll i fiendehand
och ingen kom till hjälp,
såg motståndarna på
och skrattade åt hennes undergång.
8Svårt har Jerusalem syndat,
därför väcker hon avsky.
De som ärat henne visar nu förakt
då de ser henne naken.
Hon suckar,
hon vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes släp.
Aldrig tänkte hon sig ett sådant slut.
Ofattbart djupt har hon sjunkit.
Ingen tröstar henne.
Herre, se mitt elände!
Se fiendens triumf!
10Fienden sträckte ut handen
efter alla hennes skatter.
Hon fick se sin helgedom
beträdas av hedningar,
dem som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och söker efter mat.
Sina skatter byter de mot bröd
för att uppehålla livet.
Se, Herre, se
hur föraktad jag är!
12Något sådant har ni aldrig sett,
ni som går vägen förbi:
när såg ni en plåga sådan som min,
den som lades på mig
då Herren lät mig lida
på sin glödande vredes dag.
13Från höjden sände han eld
ända ner i mitt innersta.
Han gillrade en snara för mina fötter,
han stötte bort mig
och lämnade mig övergiven,
i ständig svaghet.
14Han gjorde min synd till ett ok,
han lade det på mig,
det tynger min nacke.
Han har brutit min kraft.
Herren har utlämnat mig
åt övermakten.
15Alla kämpar jag ägde
föraktades av Herren.
Han samlade ett uppbåd mot mig
för att krossa mina unga män.
Herren trampade Juda
som druvor i en vinpress.
16Därför måste jag gråta,
tårar strömmar från mina ögon.
Fjärran är de som kunde trösta
och ge mig nytt mod.
Mina söner ligger slagna,
ty fienden var övermäktig.
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Mot Jakob uppbådade Herren
grannfolken som fiender.
För dem har Jerusalem blivit
något som väcker avsky.
18Herren har gjort rätt,
ty jag trotsade hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga män och kvinnor
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men alla svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
då de sökte efter föda
för att uppehålla livet.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
ånger fyller mitt hjärta:
jag har trotsat dig.
Ute har svärdet dräpt mina barn,
inomhus härskar döden.
21Alla hör hur jag suckar,
men ingen tröstar mig.
Fienderna hör om min olycka
och gläds över att den är ditt verk.
Den dag du förkunnade lät du komma.
Men för dem skall det gå som för mig.
22Rannsaka deras ogärningar
och gör med dem
som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Jag suckar ständigt,
mitt hjärta är tungt.
