Jeremia 51

Se, jag uppväcker en förhärjande storm

mot Babylon och mot dem som bor i Lev Kamaj.

₂Jag skall sända främlingar att tröska Babylonien.

De skall utplundra landet.

Från alla håll skall de angripa det

på olyckans dag.

₃Bågskytten skall spänna bågen

och brösta sig i sin brynja.

Skona inte dess unga män,

vig hela hären åt förintelse!

₄De skall falla dräpta i kaldeernas land,

genomborrade på dess gator.

₅Israel och Juda är inte änklingar,

inte övergivna av sin Gud, av Herren Sebaot,

men deras land är fyllt av skuld

inför Israels Helige.

₆Fly bort från Babylonien,

sätt er i säkerhet,

annars drabbar straffet också er.

Ty tiden är inne för Herrens hämnd,

han vedergäller dem för vad de gjort.

₇En gyllene bägare var Babylon i Herrens hand,

den gjorde hela världen drucken.

Folken drack av vinet i den,

därför blev de som galna.

₈Plötsligt har Babylon fallit och krossats.

Brist ut i klagorop över henne!

Hämta balsam till hennes sår,

kanske kan det läkas.

₉Vi försökte bota Babylon,

men hon kunde inte botas.

Lämna henne! Låt oss ge oss av

var och en till sitt land.

Domen över henne når till himlen,

den räcker upp till skyarna.

₁₀Herren har fört vår rättvisa sak till seger.

Kom, låt oss berätta i Sion

vad Herren, vår Gud, har gjort!

₁₁Vässa pilarna,

fyll era koger!

₁₂Höj fälttecknet mot Babylons murar!

Skärp bevakningen,

sätt ut poster,

förbered bakhåll!

Herren har fattat sitt beslut

och sätter nu i verket

sina hotelser mot Babylons invånare.

₁₃Du som bor vid väldiga vattendrag

och är så rik på skatter,

ditt slut har kommit,

din väv skärs ner.

₁₄Herren Sebaot har svurit vid sig själv:

Jag skall fylla dig med människor,

talrika som en gräshoppssvärm.

De skall höja ett härskri mot dig.

₁₅Han har gjort världen med sin kraft,

grundat jorden med sin visdom

och med sin klokhet spänt upp himlen.

₁₆När hans stämma ljuder brusar himlens vatten,

han får regnmoln att stiga vid världens ände,

han låter blixtar ljunga och regnet falla

och sänder ut vindar från sina förråd.

₁₇Alla står där i sin enfald, de förstår ingenting,

guldsmeden har svikits av sin gudabild:

hans beläten är bländverk,

det finns inget liv i dem.

₁₈De är tomhet, löjeväckande ting.

I hemsökelsens stund förintas de.

₁₉Sådan är inte han, Jakobs andel,

ty det är han som har skapat allt,

och Israel är hans egen stam,

Herren Sebaot är hans namn.

₂₀Du är min hammare, mitt stridsvapen.

Med dig krossar jag folk,

med dig förintar jag riken,

₂₁med dig krossar jag häst och ryttare,

med dig krossar jag stridsvagn och vagnskämpe,

₂₂med dig krossar jag man och kvinna,

med dig krossar jag gammal och ung,

med dig krossar jag yngling och flicka,

₂₃med dig krossar jag herde och hjord,

med dig krossar jag bonde och oxspann,

med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

₂₄Jag skall vedergälla Babylon

och alla som bor i Kaldeen

för allt det onda de gjort mot Sion

inför era ögon, säger Herren.

₂₆Från dig skall ingen hämta

hörnsten eller grundsten,

ty du skall läggas öde

för all framtid, säger Herren.

₂₇Höj ett fälttecken på jorden,

stöt i horn bland folken,

invig dem till strid mot Babylon,

båda upp riken mot henne

– Ararat, Minni och Ashkenas –

utse en fältherre mot henne,

låt hästarna rycka fram

likt svärmar av borstiga gräshoppor.

₂₉Då bävar jorden och skälver,

ty Herrens planer mot Babylonien förverkligas:

att lägga landet öde

så att ingen kan bo där.

₃₀Babylons kämpar har gett upp sin kamp,

de sitter i sina fästen,

deras kraft har sinat,

de har blivit som kvinnor.

Husen har satts i brand,

bommarna är bräckta.

₃₁Löpare efter löpare,

budbärare efter budbärare

kommer från alla håll till kungen av Babylonien

med bud att hans stad erövras.

₃₂Flodövergångarna har besatts,

bålverken är nerbrända,

soldaterna har slagits av skräck.

₃₃Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud:

Det arma Babylon är som en tröskplats

som just trampats till.

Inom kort är skördetiden inne.

₃₄Nebukadnessar, kungen av Babylonien,

slukade mig, han sög ur mig.

Han ställde undan mig som ett tomt kärl.

Likt en drake svalde han mig,

fyllde sin buk med mina läckerheter

och drev bort mig.

₃₅Må allt våld, all förstörelse som drabbat mig

nu drabba Babylon,

säger Sions invånare.

Må straffet för mitt utgjutna blod

drabba Kaldeens invånare,

säger Jerusalem.

₃₆Därför säger Herren så:

Nu tar jag mig an din sak

och utkräver hämnd för dig.

Jag låter deras hav torka ut

och deras källa sina.

₃₇Och Babylon skall bli en stenhög,

ett tillhåll för schakaler,

en kuslig ödemark,

där ingen kan bo.

₃₈De ryter i flock som lejon,

morrar som unga lejon.

₃₉Jag skall förvandla deras dryck till gift

och dricka dem medvetslösa.

De skall falla i evig sömn

och aldrig mer vakna upp,

säger Herren.

₄₀Som lamm skall jag föra dem till slakt,

som baggar och bockar.

₄₁Ack, Sheshak har fallit,

hela världens stolthet har intagits.

Ack, Babylons öde

väcker fasa bland folken.

₄₂Babylon har dränkts av havet,

översvämmats av brusande vågor.

₄₃Dess städer har lagts öde,

blivit ett förtorkat ökenland,

där ingen kan bo,

dit ingen människa färdas.

₄₄Jag straffar Bel i Babylon

och sliter ur hans gap vad han slukat.

Folken skall inte längre

strömma till honom.

Också Babylons murar faller.

₄₅Mitt folk, dra ut därifrån,

sätt er i säkerhet

undan Herrens flammande vrede.

₄₇Ja, det skall komma en tid

då jag skall straffa Babylons avgudar.

Hela landet skall stå med skam

och alla ligga där fallna.

₄₈Himmel och jord och allt som finns där

skall jubla över Babylons fall,

när förhärjarna tränger in från norr,

säger Herren.

₄₉Ja, Babylon måste falla

för deras skull som har dräpts i Israel,

så som för Babylons skull

dräpta har fallit över hela jorden.

₅₀Ni som har undkommit svärdet,

ge er av, bli inte kvar!

Tänk på Herren i fjärran land

och minns Jerusalem.

₅₁Vi blev vanärade och hånade,

våra ansikten rodnade av skam,

när främlingar trängde in

i Herrens heliga tempel.

₅₂Men det skall komma en tid,

säger Herren,

då jag skall straffa Babylons avgudar

och landet skall fyllas av de sårades jämmer.

₅₃Om Babylon så steg upp i himlen

och gjorde sin höga fästning ointaglig,

skulle ändå mina förhärjare nå dit,

säger Herren.

₅₄Ett klagoskri hörs från Babylon,

stor är förödelsen i kaldeernas land.

₅₅Ty Herren förhärjar Babylon,

han gör slut på dess väldiga larm.

Vågorna brusar som en mäktig flod

med larmande dån.

₅₆Förhärjaren kommer,

han kommer mot Babylon.

Hjältarna tas till fånga,

deras bågar bräcks.

Ty Herren är en hämndens Gud,

han vedergäller till fullo.

₅₈Så säger Herren Sebaot:

Babylons breda mur

skall jämnas med marken,

dess höga portar sättas i brand.

Folkens mödor mynnar ut i intet,

allt de slitit för blir eldens rov.