Dom över Egypten
1Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om folken.
2Om Egypten.
Mot den egyptiske kungen farao Nekos här, som stod vid floden Eufrat, vid Karkemish, och som besegrades av den babyloniske kungen Nebukadnessar under Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår i Juda.
3Gör sköldarna redo,
ryck fram till strid!
4Spänn för hästarna!
Ryttare, sitt upp!
Ställ upp i hjälm,
låt spjuten blänka,
dra på brynjorna!
5Vad är det jag ser?
De grips av skräck,
de viker tillbaka.
Deras hjältar är slagna.
De tar till flykten,
ser sig inte om.
Skräck från alla håll,
säger Herren.
6Den snabbaste kan inte fly,
hjälten kommer inte undan.
Norrut, vid Eufrat,
vacklar de och faller.
7Vem är det som stiger likt Nilen,
likt strömmar av brusande vatten?
8Egypten stiger likt Nilen,
likt strömmar av brusande vatten.
Han tänker: Jag skall stiga, jag skall översvämma jorden,
förgöra städerna och alla som bor i dem.
9Framåt, hästar!
Vagnar, storma fram!
Ryck fram, hjältar,
män från Kush och Put med era sköldar,
ludeer med spända bågar!
10Den dagen skall vara en hämndens dag, då Herren Gud Sebaot tar hämnd på sina fiender.
Då skall svärdet frossa,
släcka sin törst med deras blod,
ty Herren Gud Sebaot
ställer till ett slaktoffer
i landet i norr, vid Eufrat.
11Bege dig till Gilead och hämta balsam,
arma jungfru Egypten.
Förgäves prövar du många botemedel –
det finns ingen läkedom för ditt sår.
12Folken har hört om din skam,
ditt klagoskri fyller världen.
Hjältarna faller över varandra
och stupar tillsammans.
13Detta är det ord som Herren talade till profeten Jeremia, att Nebukadnessar, kungen av Babylonien, skulle komma och besegra Egypten:
14Ropa ut i Egypten,
förkunna i Migdol,
förkunna i Memfis och Tachpanches:
»Fatta posto, gör dig redo,
ty svärdet frossar runt omkring dig!«
15Varför har Apis flytt,
varför höll din tjurgud inte stånd?
Därför att Herren drev bort honom.
16Den lejda hopen vacklade och föll,
och de ropade till varandra:
»Kom, låt oss vända tillbaka
till vårt folk och det land där vi föddes,
undan det härjande svärdet!«
17Ge farao, Egyptens kung, detta öknamn:
Bullret som aldrig kom.
18Så sant jag lever, säger Konungen,
han vars namn är Herren Sebaot,
som Tabor bland bergen,
som Karmel vid havet
är han som kommer.
19Gör dig redo för landsflykt,
du folk som bor i Egypten,
ty Memfis skall läggas öde,
förhärjas, så att ingen kan bo där.
20En grann kviga är Egypten,
men en broms kommer farande från norr.
21Och legoknektarna i landet,
dessa gödda kalvar,
allihop vänder de och flyr.
De kan inte hålla stånd,
ty olyckans dag är över dem,
hemsökelsens stund.
22Hon väser som en orm
när deras här rycker an.
Som timmerhuggare
ger de sig på henne med sina yxor,
23de hugger ner hennes skog, säger Herren.
De är otaliga,
talrikare än gräshoppor,
ingen kan räkna dem.
24Det arma Egypten står där med skam,
utlämnat åt folket från norr.
25Herren Sebaot, Israels Gud, säger: Jag straffar Amon från No och farao och Egypten, dess gudar och kungar, både farao och dem som satt sin lit till honom. 26Jag utlämnar dem åt deras dödsfiender, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter skall landet åter vara bebott som i forna dagar, säger Herren.
Löfte till Israel
27Var inte rädd, du min tjänare Jakob,
var inte förskräckt, du Israel.
Jag skall rädda dig ur fjärran land,
dina barn ur det land där de är fångna.
Jakob skall åter leva trygg,
ingen skall hota honom.
28Var inte rädd, du min tjänare Jakob,
säger Herren,
ty jag är med dig.
Jag skall förgöra alla de folk
till vilka jag har fördrivit dig.
Men dig skall jag inte förgöra.
Jag skall tukta dig, men rättvist,
jag låter dig inte undgå straff.
