Löften om befrielse och läkedom
1Detta ord kom till Jeremia från Herren: 2Så säger Herren, Israels Gud: Skriv ner i en bokrulle allt vad jag har talat till dig. 3Ty det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall vända ödet för mitt folk, Israel och Juda, säger Herren. Jag skall föra dem tillbaka till det land jag gav åt deras fäder, och det skall bli deras egendom.
4Detta är vad Herren talade om Israel och Juda. 5Ja, så säger Herren:
Vi hör ångestskrin,
rop i hjälplös skräck.
6Tänk efter: inte kan en man föda barn?
Varför ser jag då alla män
hålla händerna om magen
som födande kvinnor?
Varför har alla ansikten skiftat färg
och blivit dödsbleka?
7Oerhörd är den dagen,
ingen annan lik.
Det blir en nödens tid för Jakob,
men han skall bli räddad.
8Den dagen, säger Herren Sebaot, skall jag lyfta oket från hans nacke och bryta sönder det och slita av hans band. De skall inte längre träla under främlingar. 9De skall tjäna Herren, sin Gud, och David, den kung som jag skall låta stiga fram bland dem.
10Var inte rädd, du min tjänare Jakob,
säger Herren,
var inte förskräckt, du Israel.
Jag skall rädda dig ur fjärran land,
dina barn ur det land där de är fångna.
Jakob skall åter leva trygg,
ingen skall hota honom.
11Ty jag är med dig, säger Herren,
och jag skall rädda dig.
Jag skall förgöra alla de folk
bland vilka jag har skingrat dig.
Men dig skall jag inte förgöra.
Jag skall tukta dig, men rättvist,
jag låter dig inte undgå straff.
12Ty så säger Herren:
Din skada kan aldrig helas,
ditt sår kommer inte att läkas.
13Det finns ingen bot för ditt variga sår,
det finns ingen läkedom.
14Alla dina älskare har glömt dig,
de frågar inte längre efter dig.
Som en fiende slog jag dig,
jag tuktade dig grymt,
för att din skuld var så stor,
dina synder så många.
15Varför klagar du över din skada,
över att ingen bot finns för din plåga?
För att din skuld var så stor,
dina synder så många,
har jag gjort dig detta.
16Men alla som ätit av dig skall själva ätas,
alla dina fiender skall föras bort i fångenskap.
De som skövlat dig skall själva skövlas,
alla som plundrat dig skall jag utlämna till plundring.
17Jag skall skänka dig läkedom
och hela dina sår, säger Herren,
dig som man kallat »den utstötta«,
»Sion som ingen bryr sig om«.
18Så säger Herren:
Jag skall resa Jakobs tält på nytt
och förbarma mig över hans boningar.
Staden skall byggas upp på sin kulle,
och palatset skall stå på sin rätta plats.
19Lovsång skall höras därifrån
och glada skratt.
Jag skall göra dem flera, inte färre,
jag skall göra dem ärade, inte ringa.
20Deras barn skall bli som fordom,
deras menighet skall bestå inför mig,
och jag skall straffa deras förtryckare.
21Deras ledare skall vara en av deras egna,
härskaren komma ur deras egna led.
Jag skall låta honom träda fram inför mig,
ty vem skulle annars ha mod att nalkas mig,
säger Herren.
22Ni skall vara mitt folk
och jag skall vara er Gud.
23Herrens stormvind, vreden, bryter lös,
virvelstormen.
Över de ondas huvuden virvlar den fram.
24Herrens flammande vrede skall inte släckas,
förrän han förverkligat sina planer.
I kommande dagar skall ni inse detta.
