1Men natten skall vika där ångest nu råder.
Om den förste slog bara lätt mot Sebulons land och Naftalis land, så har den siste slagit med full kraft västerut, mot landet på andra sidan Jordan, mot de främmande folkens område.
Fredsfursten
2Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
3Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
4Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
5Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
6Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
7Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.
Det obotfärdiga Israel
8Herren sände ett ord mot Jakob,
hans ord drabbade Israel.
9Hela folket fick erfara det,
Efraim och Samarias invånare.
Men i stolthet och övermod sade de:
10»Murar av tegel har fallit,
då bygger vi nya med huggen sten.
Bjälkar av sykomor har knäckts,
då tar vi ceder i stället.«
11Herren lät deras motståndare triumfera
och hetsade deras fiender mot dem,
12arameerna från öster, filisteerna från väster,
glupskt högg de in på Israel.
Ändå lade sig inte hans vrede,
hans hand är alltjämt lyft.
13Men folket vände inte om till honom som slog,
Herren Sebaot sökte de inte.
14Då högg Herren av Israel huvud och svans,
stam och strå på samma dag.
15De äldste och de betrodda är huvudet,
profeterna som visar fel väg är svansen.
16De som ledde detta folk förde det vilse,
de som blev ledda villades bort.
17Därför skonade inte Herren deras unga män,
hade inget förbarmande med faderlösa och änkor.
Gudlösa och nidingar var de alla,
vettlöst var allt deras tal.
Ändå lade sig inte hans vrede,
hans hand är alltjämt lyft.
18Ondskan brann som en eld
och förtärde tistel och törne.
Den satte snårskogen i brand
och röken steg mot skyn.
19Av Herren Sebaots vrede brändes landet,
och folket blev som det elden förtär,
den ene skonade inte den andre.
20Man högg för sig till höger
utan att bli mätt,
man rev åt sig till vänster
men var lika hungrig.
Alla högg in på varandra:
21Manasse på Efraim, Efraim på Manasse,
och båda tillsammans på Juda.
Ändå lade sig inte hans vrede,
hans hand är alltjämt lyft.
