Damaskus och Efraims undergång
1Budskap om Damaskus.
Damaskus skall utplånas som stad
och bli en ruinhög, 2övergiven för alltid.
Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,
som kan vila ostörda där.
3Efraim skall förlora sin borg,
Damaskus sitt kungavälde.
Med det som blir kvar av Aram
skall det gå som med Israels glans.
Detta är Herren Sebaots ord.
4Den dagen bleknar Jakobs glans
och all hans frodighet förtvinar.
5Det blir som vid skörden:
man tar ett knippe med handen
och skär av axen.
Det blir som när man plockar ax
i Refaimdalen.
6En efterskörd är allt som blir kvar,
som när man slår ner oliver:
ett par tre frukter uppe i toppen,
fyra fem på trädets grenar.
Detta är Herrens, Israels Guds, ord.
7Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. 8De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.
9Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.
10Du har glömt Gud, din räddning,
inte tänkt på klippan, din tillflykt.
Därför:
du kan göra planteringar åt den ljuvlige,
så frön till rankor åt den främmande,
11du kan få plantorna att växa höga
samma dag du sätter dem
och låta det du sår
spira redan på morgonen –
ändå slår skörden fel på plågans dag,
ingen lindring finns för smärtan.
Herren skingrar Israels fiender
12Vilket dån från tallösa folk,
ett dån som när havet dånar!
Vilket brus av folk,
ett brus som när väldiga vatten brusar!
13Men när Herren ryter mot dem,
flyr de bort i fjärran
som agnar jagade av vinden över bergen,
som tisteldun i stormen.
14På kvällen råder skräck,
i gryningen är de borta.
Detta blir plundrarnas lott,
skövlarnas öde.
