Hosea 13

₁När Efraim talade bävade man,

han var en furste i Israel.

Men han drog på sig skuld genom Baal

och han dog.

₂Nu fortsätter de att synda.

De har gjutit sig gudabilder,

gjort avgudar av sitt silver efter bästa förmåga,

hantverkares alster alltihop.

Till dem skall ni offra, säger de.

Människor kysser kalvar!

₃Därför skall de bli som morgondimman,

dagg som snabbt försvinner,

agnar som blåser bort från tröskplatsen,

rök ur ett fönster.

₄Men jag är Herren, din Gud,

ända från Egypten.

Du känner ingen annan Gud än mig,

ingen kan rädda utom jag.

₅Det var jag som vallade dig i öknen,

i torkans land.

₆När de betade blev de mätta,

de blev mätta och övermodiga,

och därför glömde de mig.

₇Då blev jag som ett lejon mot dem,

jag lurar som en leopard vid vägen.

₈Jag kommer emot dem

som en björn som mist sina ungar

och river upp deras bröstkorg.

Där slukar jag dem som en lejoninna,

ett vilddjur som sliter dem i stycken.

₉Jag förgör dig, Israel!

Vem kan hjälpa dig?

₁₀Var är nu din kung,

han som skulle rädda dig?

Var är alla dina furstar,

de som skulle härska över dig?

Och du som sade: »Ge mig kung och furstar!«

₁₁I vrede ger jag dig kungar,

och i raseri tar jag bort dem.

₁₂Efraims brott bevaras,

jag har hans synd i förvar.

₁₃När födslovärkarna sätter in

är han ett oförståndigt barn:

när tiden är inne

är det inte framme vid öppningen.

₁₄Skulle jag lösa dem ur dödsrikets grepp,

skulle jag befria dem från döden?

Död, kom med din pest!

Dödsrike, kom med din farsot!

Min medkänsla är borta.

₁₅Bäst han blomstrar bland sina bröder

skall östanvinden komma,

Herrens vind blåsa upp från öknen.

Då torkar hans brunn,

då sinar hans källa.

Hans skatter skall rövas,

alla hans dyrbarheter.