Hesekiel 7

Slutet har kommit, slutet har kommit

för jordens fyra hörn.

₃Slutet är över dig nu,

jag släpper lös min vrede mot dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

₄Jag skall inte visa dig förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att jag är Herren.

₅Så säger Herren Gud:

Olycka skall följa på olycka.

₆Slutet har kommit, slutet har kommit.

Slutet är över dig.

₇Undergången nalkas,

den nalkas dig som bor i landet.

Tiden är inne, dagen är nära –

förvirring, inga glädjerop på bergen.

₈Snart skall jag tömma min vrede över dig,

släcka min harm på dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

₉Jag skall inte visa förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att det är jag, Herren,

som har slagit er.

₁₀Dagen randas, undergången är nära,

den är redan på väg.

Laglösheten frodas,

övermodet skjuter skott,

₁₁våldet växer till laglös ondska.

Inget skall bli kvar av dem,

inget av deras larm,

inget av deras prål,

inget skall bli kvar av deras överdåd.

₁₂Tiden är inne, dagen närmar sig.

Köparen skall inte glädjas,

säljaren inte sörja.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

₁₃Det säljaren sålt skall han aldrig återse,

inte i hela sitt liv.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

För sina synders skull

skall alla mista livet.

₁₄Hornsignalen har ljudit,

allting är redo,

men ingen drar ut i strid.

Min vrede skall kväsa den larmande hopen.

₁₅Därute härjar svärdet,

därinne pest och svält.

De som är ute på fälten

skall falla för svärdet,

de som är inne i staden

skall förtäras av svält och pest.

₁₆Några av dem skall komma undan

och fly till bergen

likt dalens duvor,

men de skall alla dö,

var och en för sina synders skull.

₁₇Alla händer förlamas,

det rinner längs alla ben.

₁₈De sveper sig i säckväv,

fasa höljer dem,

alla med ansiktet blekt av skam,

alla med rakat huvud.

₁₉Sitt silver kastar de på gatan,

deras guld blir avskräde.

Deras silver och guld kan inte rädda dem

på Herrens vredes dag.

Det kan inte stilla deras hunger,

inte fylla deras magar.

Guld och silver bringade dem på fall.

₂₀Dess härliga prakt togs i högmodets tjänst,

de gjorde av det sina avskyvärda beläten,

sina vidriga avgudar.

Därför gör jag det till avskräde.

₂₁Jag skall ge det som rov åt främlingar,

som byte åt jordens gudlösa,

och de kommer att vanhelga det.

₂₂Jag skall vända bort ansiktet,

och de kommer att vanhelga min klenod.

Våldsmän skall tränga in, vanhelga den,

₂₃slakta och meja ner,

ty blodsdomar fälls i landet,

och staden är fylld av våld.

₂₄Jag skall föra dit de grymmaste folken,

och de skall ta deras hem.

Jag skall krossa de starkas övermod,

deras helgedomar skall skändas.

₂₅När skräcken kommer skall de söka räddning,

men ingen räddning finns.

₂₆Olycka skall följa på olycka,

olycksbud på olycksbud.

De skall tigga profeten om syner,

prästen har ingen vägledning att ge

och de äldste inga råd.

₂₇Kungen skall bära sorgdräkt,

fursten klä sig i fasa,

folkets händer skall skälva.

Så som de handlat skall jag handla med dem,

så som de dömt skall jag döma dem.