Det stora trädet på Libanon
1Under det elfte året, på första dagen i tredje månaden, kom Herrens ord till mig: 2Människa! Säg till farao, Egyptens kung, och till hans larmande hop: Vem är lika väldig som du?
3Det växte ett ståtligt träd,
en ceder på Libanon.
Den hade vackra grenar
och skuggade andra träd.
Den växte sig reslig och hög,
toppen sköt upp bland molnen.
4Vattnet gav den näring,
av djupet fick den växtkraft.
Djupets flöden strömmade
kring platsen där den stod,
och vattnet rann i bäckar
till markens alla träd.
5Så växte den sig högre
än markens alla träd.
Kronan blev tät, med vidsträckta grenar,
av vattenflödet som spred sig dit.
6Himlens alla fåglar
byggde bo i dess krona.
Markens alla djur
födde ungar i grenarnas hägn.
Alla de många folken
bodde i dess skugga.
7Den stod där så stor och skön,
med vidsträckta, lummiga grenar,
ty rötterna nådde ner
till flödande vatten.
8Ingen ceder i Guds trädgård
kunde mäta sig med den.
Ingen cypress hade sådana grenar,
ingen platan en sådan krona.
Inget träd i Guds trädgård
var dess like i skönhet.
9Jag hade gjort den så skön,
med täta, lummiga grenar,
att Edens alla träd i Guds trädgård
måste avundas den.
10Så säger Herren Gud: Cedern växte sig hög och sträckte sin topp upp till molnen, och den greps av högmod över sin höjd. 11Därför prisgav jag den åt de främmande folkens anförare. Han behandlade den som dess gudlöshet förtjänade – jag hade förskjutit den. 12Främlingar, grymma hedningar, högg ner den och lät den ligga. Grenarna spreds över berg och dalar, de låg brutna i jordens alla bäckfåror. Alla jordens folk som bott i dess skugga drog bort därifrån och lät den ligga.
13Himlens alla fåglar
bygger bo på den fällda stammen.
Markens alla djur
söker läger bland grenarna.
14Därför skall aldrig mer några träd vid vatten växa sig höga och sträcka sin topp upp till molnen, aldrig mer skall träd som har gott om vatten vara sig själva nog, hur höga de än må bli. De är alla prisgivna åt döden och skall sjunka ner i underjorden till de människor som har lagts i graven.
15Så säger Herren Gud: Den dag cedern störtade ner i dödsriket försänkte jag djupet i sorg och förseglade det, jag hejdade strömmarna och höll tillbaka vattenflödet. Jag klädde Libanon i sorgskrud för cederns skull, och markens alla träd vissnade. 16Folken bävade vid dånet av dess fall, när jag störtade den ner i dödsriket till dem som lagts i graven. Detta blev till tröst för Edens alla träd i underjorden, de yppersta som vuxit på Libanon, alla som haft gott om vatten. 17Liksom cedern hade de störtat ner i dödsriket, ner till dem som dräpts med svärd. De som hade bott i dess skugga skingrades bland folken.
18Var något av Edens träd lika praktfullt och väldigt som du? Ändå skall du störtas ner i underjorden liksom Edens träd. Du skall ligga bland de oomskurna, bland dem som dräpts med svärd.
Cedern är farao med hela hans larmande hop, säger Herren Gud.
