11Detta är Herrens ord som kom till Sefanja, son till Kushi, son till Gedalja, son till Amarja, son till Hiskia, på den tid då Josia, Amons son, var kung över Juda.
2Allt skall jag utplåna
från jordens yta, säger Herren.
3Jag skall utplåna människor och djur,
himlens fåglar och havets fiskar.
Jag skall bringa de onda på fall
och utrota människorna från jorden,
säger Herren.
4Jag skall lyfta min hand mot Juda
och mot alla som bor i Jerusalem.
Där skall jag utrota Baals sista anhängare,
ingen skall minnas hans präster, avgudatjänarna.
5Jag skall utrota dem som knäfaller på taken
för att tillbe himlens här
och dem som knäfaller för Herren
men svär vid Milkom
6och dem som vänt sig bort från Herren,
inte söker Herren
och inte frågar honom till råds.
7Var stilla inför Herren Gud,
ty Herrens dag är nära.
Han har förberett en offerfest
och renat sina gäster.
8På dagen för Herrens offerfest
skall jag straffa stormän och prinsar
och alla som klär sig i utländsk dräkt.
9Den dagen skall jag straffa
alla som hoppar över tempeltröskeln
och som fyller sin herres hus med våld och svek.
10Den dagen, säger Herren,
skall man höra rop från Fiskporten,
klagan från Nya staden,
mäktigt dån från höjderna.
11Klaga och gråt, ni som bor i Morteln:
det är slut med krämarhopen,
med alla som väger upp silver.
12När den tiden kommer
skall jag leta igenom Jerusalem
med ljus och lykta.
Jag skall straffa dem som sitter där
dästa av vin, dessa som tänker:
»Herren gör ingenting, gott eller ont.«
13Deras egendom skall skövlas,
deras hus läggas öde.
De skall bygga hus
men aldrig bo i dem,
anlägga vingårdar
men aldrig dricka vinet.
14Herrens stora dag är nära,
den är nära, och den kommer snabbt.
Bitter blir jämmern på Herrens dag,
då klagar hjälten högt.
15Den dagen är vredens dag,
betryckets och våndans dag,
förödelsens dag och ödslighetens,
mörkrets och molnens dag,
töcknets och dunklets dag.
16En dag med hornstötar och härskrin
mot befästa städer och höga torn.
17Jag skall ansätta människorna
så att de vacklar omkring som blinda,
ty de har syndat mot Herren.
Deras blod skall tömmas ut som avfall,
deras inälvor som dynga.
18Deras silver och guld kan inte rädda dem
på Herrens vredes dag.
Hela jorden skall förtäras
av hans lidelses eld.
Han skall förinta dem som bor på jorden,
i skräck skall de förgås.
21Samlas, kom samman,
du skamlösa folk,
2innan stunden är inne
— som agnar blåser dagarna förbi —
innan Herrens glödande vrede drabbar er,
innan Herrens vredes dag drabbar er.
3Sök Herren, alla ödmjuka i landet
som handlar efter hans bud.
Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet.
Kanske skall ni då få skydd
på Herrens vredes dag.
4Gaza skall bli övergivet
och Ashkelon en ödemark,
Ashdods folk skall förjagas mitt på dagen
och Ekron ryckas upp med roten.
5Ve er, ni som bor i kustlandet,
ve er, kereteer!
Herren riktar sitt ord mot er:
Kanaan, du filisteernas land,
jag skall låta dig gå under
med alla dina invånare.
6Kustlandet skall bli till betesmark,
till ängar för herdarna
och fållor för getter och får.
7Området skall tillfalla
dem som ännu är kvar av Judas stam.
Vid havet skall de föra djuren i vall
och om aftonen låta dem vila i Ashkelons hus,
ty Herren, deras Gud, tar sig an dem,
och han skall vända deras öde.
8Jag har hört smädelserna från Moab
och ammoniternas hån
då de skymfat mitt folk
och kränkt deras land.
9Därför, så sant jag lever,
säger Herren Sebaot, Israels Gud:
Moab skall dela Sodoms öde
och ammoniterna Gomorras —
att bli ett nässelsnår, en saltgrop,
en ödemark för alla tider.
Återstoden av mitt folk skall plundra dem,
de som finns kvar skall ta dem i besittning.
10Det är lönen för deras högmod,
för att de kränkt och smädat
Herren Sebaots folk.
11Herren skall sätta skräck i dem.
Inför honom krymper alla jordens gudar.
De som bor i fjärran kustländer
skall falla ner för honom,
var och en på sin ort.
12Också ni, kushiter!
De skall genomborras av mitt svärd.
13Herren skall lyfta sin hand mot landet i norr
och ödelägga Assyrien.
Han skall göra Nineve till en ödemark,
torr som en öken.
14I staden skall hjordar vila,
alla slags vilda djur.
Pelikan och rördrom
skall övernatta på pelarkrönen.
Hör, ugglan ropar i fönstret
och korpen kraxar på tröskeln.
15Detta är den glada staden,
som tronade så säker
och tänkte om sig själv:
»Ingen är som jag!«
Så öde den har blivit,
ett tillhåll för vilda djur.
Var och en som går förbi
visslar och pekar finger.