Bibel 2000 (B2000)
18

181För dina heliga lyste däremot det klaraste ljus. Fienderna såg dem inte men kunde höra deras röster och prisade deras lycka att inte ha behövt lida som de själva. 2De tackade dem för att de inte tog hämnd för lidna oförrätter, och de bad om förlåtelse för sin fientlighet. 3Men israeliterna gav du en lågande eldpelare som vägvisare på färden i det okända, en sol som inte brände dem under den ärorika vandringen. 4De andra hade förtjänat att mista ljuset och hållas fångna i mörkret. De hade ju spärrat in och fängslat dina söner, som skulle förmedla lagens oförgängliga ljus till världen.

Förgöraren slår egypterna, israeliterna skonas

5De hade planerat att döda de heligas späda barn. Men sedan ett enda av dem hade blivit utsatt och räddat tog du till straff ifrån dem en mängd av deras egna barn, och dem själva dränkte du alla på en gång i våldsamma vågor. 6Våra fäder visste i förväg om den natten, för att de i trygg förvissning skulle kunna glädja sig åt den ed de litade på. 7Vad ditt folk väntade var de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. 8Ty samma medel som du straffade våra motståndare med använde du också för att kalla oss till dig och ge oss ära. 9Rättfärdiga fäders fromma söner förrättade offer i hemlighet; de förband sig enhälligt att följa den gudomliga lag som förpliktar de heliga att dela både faror och framgång lika, och redan nu stämde de upp fädernas lovsånger.

10Men skärande falskt ekade fiendernas rop till svar, hjärtslitande genljöd klagolåten över barnens död. 11Slav och herre drabbades av samma straff, undersåten fick lida detsamma som kungen. 12Alla hemsöktes på en gång av döden i samma gestalt, och liken kunde inte räknas. De levande räckte inte ens till för att begrava dem, ty på ett ögonblick hade deras värdefullaste avkomma förintats. 13Allt hade de mött med otro på grund av sin trollkunnighet, men när de förstfödda dräptes måste de bekänna: detta folk är Guds son.

14När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp 15svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare 16med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen. 17Genast förfärades de av fasansfulla drömbilder, och en oanad ångest grep dem. 18När de låg där halvdöda överallt vittnade de om varför de måste dö. 19Drömmarna som skrämde dem hade förutsagt det: de skulle inte förintas utan att veta varför de drabbades.

20Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. 21En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. 22Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. 23När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. 24Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. 25För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog.