Bibel 2000 (B2000)
17

171Ja, dina domar är överväldigande och svåra att beskriva.

Mörker i Egypten, ljus över israeliterna

Därför förvillades de själar som var utan fostran. 2När de laglösa trodde sig kunna förslava det heliga folket blev de själva mörkrets fångar och låg fjättrade en lång natt, inspärrade i sina hus som flyktingar undan den eviga försynen. 3De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner. 4Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt. 5Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt. 6Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare. 7Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande. 8Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla. 9-10Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för — ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på. 11Ty ondskan är feg och får sin dom på eget vittnesbörd; ansatt av samvetet väntar den sig alltid det värsta. 12Fruktan består just i att förnuftets bistånd sviker, 13och ju svagare den ängslige är invärtes, desto mer föredrar han att vara okunnig om det som vållar hans plåga.

14Och under denna natt, som i verkligheten saknade makt att skada och som hade kommit från det maktlösa dödsrikets skrymslen, fick nu alla sova på samma vis: 15de jagades av inbillade spöksyner men förlamades av att förnuftet svek dem, ty plötsligt och utan förvarning överrumplade skräcken dem. 16Vem det än gällde, sjönk han ner på stället, stängdes in och hölls fången bakom galler som inte var av järn. 17Antingen det var en bonde eller en herde eller en arbetare som trälade i ensamhet, överraskades han och måste finna sig i sitt oundvikliga öde, 18ty alla fjättrades med samma mörkrets boja. Vare sig de hörde vindens sus och fåglarnas ljuvliga sång bland lummiga grenar eller upprörda vågors rytmiska dån 19och det fruktansvärda braket från nedrasande klippblock eller trampet av djur som rusade omkring utan att synas och rytandet från de fruktansvärdaste vilddjur eller ekot som slungades tillbaka från bergsklyftorna, blev de förlamade av skräck.

20Hela världen lystes upp av strålande dagsljus, och alla skötte obehindrat sina sysslor. 21Bara dessa människor höljdes av en tryckande natt, lik det mörker där de till sist skulle hamna. Men för sig själva var de en börda mer tryckande än mörkret.

18

181För dina heliga lyste däremot det klaraste ljus. Fienderna såg dem inte men kunde höra deras röster och prisade deras lycka att inte ha behövt lida som de själva. 2De tackade dem för att de inte tog hämnd för lidna oförrätter, och de bad om förlåtelse för sin fientlighet. 3Men israeliterna gav du en lågande eldpelare som vägvisare på färden i det okända, en sol som inte brände dem under den ärorika vandringen. 4De andra hade förtjänat att mista ljuset och hållas fångna i mörkret. De hade ju spärrat in och fängslat dina söner, som skulle förmedla lagens oförgängliga ljus till världen.

Förgöraren slår egypterna, israeliterna skonas

5De hade planerat att döda de heligas späda barn. Men sedan ett enda av dem hade blivit utsatt och räddat tog du till straff ifrån dem en mängd av deras egna barn, och dem själva dränkte du alla på en gång i våldsamma vågor. 6Våra fäder visste i förväg om den natten, för att de i trygg förvissning skulle kunna glädja sig åt den ed de litade på. 7Vad ditt folk väntade var de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. 8Ty samma medel som du straffade våra motståndare med använde du också för att kalla oss till dig och ge oss ära. 9Rättfärdiga fäders fromma söner förrättade offer i hemlighet; de förband sig enhälligt att följa den gudomliga lag som förpliktar de heliga att dela både faror och framgång lika, och redan nu stämde de upp fädernas lovsånger.

10Men skärande falskt ekade fiendernas rop till svar, hjärtslitande genljöd klagolåten över barnens död. 11Slav och herre drabbades av samma straff, undersåten fick lida detsamma som kungen. 12Alla hemsöktes på en gång av döden i samma gestalt, och liken kunde inte räknas. De levande räckte inte ens till för att begrava dem, ty på ett ögonblick hade deras värdefullaste avkomma förintats. 13Allt hade de mött med otro på grund av sin trollkunnighet, men när de förstfödda dräptes måste de bekänna: detta folk är Guds son.

14När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp 15svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ner till det land som skulle förödas, en hotfull krigare 16med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen. 17Genast förfärades de av fasansfulla drömbilder, och en oanad ångest grep dem. 18När de låg där halvdöda överallt vittnade de om varför de måste dö. 19Drömmarna som skrämde dem hade förutsagt det: de skulle inte förintas utan att veta varför de drabbades.

20Inte heller de rättfärdiga undgick dödens beröring. Många blev utplånade i öknen, men vreden dröjde inte kvar länge. 21En oförvitlig man skyndade fram till försvar med vapen från sin heliga tjänst: bönen och rökelsens soningsmedel. Han gick till strids mot vredens raseri och satte en gräns för olyckan; så visade han att han var din tjänare. 22Men det var inte med kroppsstyrka som han besegrade raseriet och inte heller med vapenmakt, utan med ord betvang han hämnaren, med en påminnelse om det edsvurna förbundet med fäderna. 23När de döda redan låg fallna över varandra i högar ställde han sig emellan och hejdade anloppet och spärrade vägen till dem som ännu levde. 24Ty på hans fotsida dräkt fanns hela världen att se, fädernas ärorika namn var graverade på fyra rader av ädelstenar, och ditt majestät fanns på diademet kring hans huvud. 25För detta måste Förgöraren vika, det var detta som skrämde honom. Att de hade fått känna av vreden var redan nog.

19

Egypterna drunknar, israeliterna går genom havet

191Men de gudlösa ansattes ända till det yttersta av Guds obarmhärtiga vrede, eftersom han i förväg visste vad de skulle göra: 2fastän de själva hade tillåtit israeliterna att dra bort och ivrigt skyndat på dem skulle de ångra sig och förfölja dem. 3Medan de ännu höll på med sorgeriterna och klagade vid de dödas gravar kom de på nya, dåraktiga tankar, och snart förföljde de som rymlingar samma människor som de nyss hade tiggt och bett att ge sig av. 4Till denna ytterlighet drevs de av en rättvis tvångsmakt, som kom dem att glömma vad som hade hänt för att de skulle drabbas av nya lidanden, tills sista återstoden av deras straff gått i fullbordan. 5Ditt folk skulle få uppleva en underbar vandring, medan de andra mötte döden på ett sällsamt sätt.

6Hela skapelsens väsen omformades än en gång från grunden i lydnad för dina befallningar, för att dina tjänare skulle bevaras oskadda. 7Man fick se hur ett moln täckte lägret och hur torr mark steg upp där det nyss var vatten; en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet, en grönskande slätt ur det vilda vågsvallet. 8Där gick de fram, hela det folk som beskyddades av din hand och som hade fått se så märkliga tecken. 9De var som hästar på bete, de skuttade som lamm, och de lovsjöng dig, Herre, sin räddare. 10Ty de mindes ännu det som hänt under deras tid i det främmande landet: hur myggor hade kommit fram ur jorden i stället för att bli till på djurens naturliga sätt, och hur mängder av paddor hade spytts upp av floden i stället för att födas som vattendjur. 11När de sedan längtade efter något läckert att äta och bad om det, fick de också se fåglar bli till på ett nytt sätt: 12vaktlar steg upp ur havet för att stilla deras hunger.

13Så drabbades syndarna av vedergällningen, sedan de först hade varnats genom våldsamma blixtar. Rättvist led de för sin egen ondska — de hade ju gett prov på det mest hätska främlingshat. 14Andra hade avvisat obekanta vandrare, men dessa människor lade slavok på utlänningar som hade gjort dem väl. 15Och inte nog med det: de andra skall visserligen stå till svars för att de visade fientlighet mot främmande, 16men dessa ordnade först välkomstfester och lade sedan fruktansvärda bördor på dem som redan hade fått del av deras egna rättigheter. 17Så slogs de också med blindhet, alldeles som de andra vid den rättfärdiges port, när de sveptes in i ett oändligt mörker och var och en måste leta efter sin egen port för att komma in.

18Elementen kan själva bilda nya kombinationer, liksom musiken från ett stränginstrument kan ändra taktarten fast tonerna hela tiden är desamma. Det inser man klart om man ger akt på vad som hände: 19landvarelser förvandlades till vattendjur, och simmande djur kom upp på land, 20elden stegrade sin kraft i vatten, och vattnet glömde sin förmåga att släcka. 21Ändå förtärde lågorna inte de ömtåliga djur som gick omkring mitt i elden och smälte inte den flyktiga, rimfrostliknande födan från himlen. 22Ja, på allt sätt, Herre, gav du ditt folk storhet och ära. Du har inte svikit, utan bistått det alltid och överallt.