Bibel 2000 (B2000)
15

Bilddyrkans meningslöshet

151Men du, vår Gud, är god och sann, du är tålmodig och styr allt med barmhärtighet. 2Även om vi syndar tillhör vi dig, eftersom vi vet vad du förmår, men vi kommer inte att synda, eftersom vi vet att vi räknas som din egendom. 3Att känna dig är fullkomlig rättfärdighet, och att veta vad du förmår är odödlighetens rot. 4Oss lurar inte människors illistiga påfund och inte målarnas meningslösa mödor, deras skenbilder av brokiga färgfläckar, 5som väcker den dåraktiges begär när han ser dem, så att han åtrår den döda bildens livlösa gestalt. 6Det de älskar är ont, och på sådant förtjänar de att bygga sitt hopp, både de som gör dessa ting, de som åtrår dem och de som tillber dem.

7Krukmakaren, som strävsamt knådar leran mjuk, kan tillverka allt som är till nytta för oss. Men av samma jord drejar han både kärl för rena ändamål och kärl av motsatt slag — alla på samma sätt. Vilken användning vart och ett av dessa föremål får bestämmer den som formar leran, 8och om hans strävan är ond formar han av samma jord en falsk gud, han som själv nyss blev till av jord och strax skall vända åter dit varifrån han hämtades, när själen återkrävs som han har haft till låns. 9Ändå är hans bekymmer inte att han skall dö eller att hans liv så snart skall ta slut. Nej, han tävlar med guldsmeder och silvergjutare, han tar efter bronsskulptörer, och att förfalska deras produkter anser han ärofullt. 10Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv. 11Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. 12I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. »Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan«, säger han, »även om medlen blir onda.« 13Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl och gudabilder av samma jordiska material.

14Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet, var ditt folks fiender och förtryckare. 15De höll alla hedningarnas bilder för gudar, dessa som varken har ögon att se med eller näsor som kan dra in luft eller öron som kan höra eller fingrar att känna med och vars fötter inte duger att gå med. 16Det var en människa som gjorde dem, en som har anden till låns gav dem form, och ingen människa kan göra en gud av det som liknar henne själv. 17Hon är dödlig, och tinget som hon tillverkar med sina syndiga händer är livlöst. De föremål hon dyrkar är sämre än hon själv: hon har fått liv, men aldrig de.

18Men dessutom dyrkar de djur av vidrigaste slag, djur som har mindre förnuft än några andra, 19som inte ens har sådan skönhet som man kan lockas av hos djur, och som till och med står utanför när Gud prisar och välsignar sitt verk.

16

Egypterna plågas av djur, israeliterna räddas

161Därför var det rättvist att dessa människor straffades med liknande ting: med djur i mängder som plågade dem. 2Och det straffet lät du motsvaras av en välgärning mot ditt eget folk, ty när hunger ansatte dem bjöd du dem vaktlar att äta, något som de aldrig förr hade smakat. 3När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta — så vidriga var de djur som sändes ut mot dem — medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist. 4Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.

5Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta. 6Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud. 7Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare. 8Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont. 9De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.

10Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem. 11För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet. 12Ty det var varken örter eller salvor som gjorde dem friska utan ditt ord, Herre, det som botar allt. 13Du har makten över liv och död, du leder oss ner till dödsrikets portar och för oss upp därifrån. 14En människa däremot kan visserligen döda i sin ondska, men hon kan inte föra anden tillbaka sedan den lämnat kroppen och inte befria en själ som döden tagit till fånga.

Hagel över egypterna, manna åt israeliterna

15Att undkomma din hand är omöjligt. 16De gudlösa, som förnekade att de kände dig, blev tuktade av din starka arm: de förföljdes av oerhörda skyfall, av hagel och skoningslösa oväder, och de förtärdes av eld. 17Och allra förunderligast var detta: i vattnet, som släcker allt, rasade elden starkare, ty naturen strider på de rättfärdigas sida. 18Än dämpades lågan för att inte förbränna de djur som hade sänts ut mot de gudlösa — dessa skulle med egna ögon få se att det var Guds rättvisa som förföljde dem. 19Än flammade den med större kraft än eldens egen, och det fastän den omgavs av vatten, för att förstöra allt som växte i det orättfärdiga landet.

20Men åt ditt folk delade du i stället ut änglars mat; från himlen bjöd du dem ett bröd som var färdigt att ätas utan besvär för dem, som förmådde ge all tänkbar njutning och som kunde anpassa sig till vars och ens smak. 21Det ämne som kom från dig gav en föreställning om hur ljuv du är mot dina barn. Det fogade sig efter den ätandes önskan och förvandlades till vad var och en ville ha. 22När det utsattes för eld förblev det snö och is och smälte inte. Så skulle de få se att medan elden förstörde fiendernas gröda när den brann i haglet och flammade i regnskurarna, 23glömde den nu till och med bort sin egen kraft för att de rättfärdiga skulle bli mättade.

24Ty för att tjäna dig, sin upphovsman, spänner skapelsen sina krafter mot de orättfärdiga och straffar dem men ger efter för att hjälpa dem som litar på dig. 25Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, 26för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig. 27Och detta som elden inte kunde förstöra smälte för blotta värmen av en flyktig solstråle, 28för att visa att man måste tacka dig innan solen går upp och be till dig innan dagen gryr. 29Ty den otacksammes hopp skall smälta som vinterns rimfrost och flyta bort som utspillt vatten.

17

171Ja, dina domar är överväldigande och svåra att beskriva.

Mörker i Egypten, ljus över israeliterna

Därför förvillades de själar som var utan fostran. 2När de laglösa trodde sig kunna förslava det heliga folket blev de själva mörkrets fångar och låg fjättrade en lång natt, inspärrade i sina hus som flyktingar undan den eviga försynen. 3De som syndade i det fördolda och trodde sig trygga för upptäckt i skydd av glömskans mörka slöja skingrades nu i ohygglig fasa, skräckslagna av inbillade syner. 4Inte ens den vrå som gömde dem gav skydd mot rädslan. Runt omkring dem genljöd dånande skrällar, och gestalter med bistra ansikten skymtade dunkelt. 5Ingen eld hade kraft att sprida ljus, och inte heller stjärnornas klara lågor kunde lysa upp denna hemska natt. 6Ingenting annat syntes inför deras ögon än ett fasansfullt bål som tänts av sig självt, och i deras besinningslösa skräck för denna aldrig förut skådade syn blev det de såg ännu fruktansvärdare. 7Magins taskspelarkonster förmådde ingenting, och domen över dem som skrutit med sitt förstånd blev förödmjukande. 8Ty de som hade utfäst sig att befria sjuka själar från ångest och skräck låg nu själva sjuka av löjlig, vidskeplig rädsla. 9-10Det som skrämde dem var ingenting att vara rädd för — ändå var de nära att förgås av fasa, där de hölls i skräck av kringstrykande djur och väsande reptiler. Själva luften, som de inte kunde undkomma, vägrade de att se på. 11Ty ondskan är feg och får sin dom på eget vittnesbörd; ansatt av samvetet väntar den sig alltid det värsta. 12Fruktan består just i att förnuftets bistånd sviker, 13och ju svagare den ängslige är invärtes, desto mer föredrar han att vara okunnig om det som vållar hans plåga.

14Och under denna natt, som i verkligheten saknade makt att skada och som hade kommit från det maktlösa dödsrikets skrymslen, fick nu alla sova på samma vis: 15de jagades av inbillade spöksyner men förlamades av att förnuftet svek dem, ty plötsligt och utan förvarning överrumplade skräcken dem. 16Vem det än gällde, sjönk han ner på stället, stängdes in och hölls fången bakom galler som inte var av järn. 17Antingen det var en bonde eller en herde eller en arbetare som trälade i ensamhet, överraskades han och måste finna sig i sitt oundvikliga öde, 18ty alla fjättrades med samma mörkrets boja. Vare sig de hörde vindens sus och fåglarnas ljuvliga sång bland lummiga grenar eller upprörda vågors rytmiska dån 19och det fruktansvärda braket från nedrasande klippblock eller trampet av djur som rusade omkring utan att synas och rytandet från de fruktansvärdaste vilddjur eller ekot som slungades tillbaka från bergsklyftorna, blev de förlamade av skräck.

20Hela världen lystes upp av strålande dagsljus, och alla skötte obehindrat sina sysslor. 21Bara dessa människor höljdes av en tryckande natt, lik det mörker där de till sist skulle hamna. Men för sig själva var de en börda mer tryckande än mörkret.