Bibel 2000 (B2000)
14

141En annan planerar en sjöresa, och då han skall ge sig ut på de vilda vågorna åkallar han ett stycke trä, bräckligare än skeppet som skall bära honom. 2Begäret efter vinst väckte tanken på skeppet, men den konstnär som byggde det var visheten, 3och det är din försyn, Fader, som styr dess färd. Du har öppnat en väg också över havet, en trygg led genom vågorna. 4Så visar du att du kan rädda ur alla faror, för att också den som inte kan segla skall våga gå ombord. 5Du vill inte att din vishets verk skall ligga outnyttjade. Därför kan människor anförtro sina liv åt det tunnaste träskal, och båten för dem välbehållna genom det svallande vattnet. 6När de övermodiga jättarna förgicks i urtiden var det också i en båt som världens hopp kom undan, och lotsad av din hand kunde den mannen efterlämna fröet till ett nytt människosläkte i världen. 7Välsignat är det trä som tjänar rättfärdigheten, 8men förbannat är människoverket, liksom dess tillverkare: han gjorde bilden, och det förgängliga tinget tog Guds namn. 9Den gudlöse och hans gudlösa verk är lika förhatliga för Gud, 10ty verket skall straffas tillsammans med upphovsmannen. 11Domen skall drabba också hedningarnas gudabilder, eftersom de tillhörde Guds skapelse men förvandlades till skändligheter, fick människors själar på fall och blev till snaror för de dåraktigas fötter.

Bilddyrkans uppkomst

12Avfallet började med tanken på att göra gudabilder; när de uppfanns kom fördärvet in i människornas liv. 13De fanns inte till från begynnelsen, och de skall inte bli kvar i evighet. 14Det var mänskliga vanföreställningar som förde dem in i världen, och därför är det bestämt att de skall få ett hastigt slut.

15En far bröts ner av sorgen över sitt barn, som plötsligt ryckts bort i förtid. Han gjorde en bild av barnet, och det som varit en död människa blev nu för honom en gud, som han tillbad. Sedan lärde han sina underlydande hemliga ceremonier och riter. 16Med tiden vann det gudlösa bruket stadga och iakttogs som lag.

Likaså ledde envåldshärskares påbud till dyrkan av statyer: 17eftersom människor i avlägsna landsdelar inte personligen kunde visa sin vördnad för härskaren gjorde de en bild av hans fjärran gestalt, en staty av den vördade konungen som alla kunde se, så att de i undersåtlig iver kunde krypa för den frånvarande, som om han befunnit sig där. 18Men dessutom lockade konstnärens ärelystnad ovetande människor att ivrigt delta i kulten, 19ty han utnyttjade sin konst till att försköna porträttet, kanske därför att han ville vara regenten till lags. 20Och folket, som tjusades av konstverkets skönhet, såg nu något heligt där de förut sett en vördad människa.

21Men detta att människorna, kuvade av olyckor eller tyranner, gav stenar och trästycken det namn som bara en enda kan bära, det blev en dödlig fälla för dem.

Bilddyrkans följder

22Men inte nog med att människorna gick vilse när det gällde kunskapen om Gud. Deras liv i okunnigheten är också ett bittert krig, och likväl kallar de allt detta onda för fred. 23De ägnar sig åt barnamord i sin kult eller åt hemlighetsfulla riter och vilda fester med sällsamma bruk 24och bevarar inte längre någon renhet i seder och äktenskap: den ene dräper lömskt den andre eller pinar honom genom att förföra hans hustru. 25Överallt råder ett kaos av blod och mord, stöld och svek, sedefördärv, trolöshet, oroligheter, mened, 26hets mot de goda, otacksamhet, förförelse av oskyldiga själar, onaturligt umgänge, otillåtna giften, äktenskapsbrott och orgier. 27Ja, dyrkan av de namnlösa avgudarna är all ondskas början och orsak och höjdpunkt, 28vare sig man driver festandet till vanvett, profeterar falskt, lever i orättrådighet eller lättvindigt begår mened. 29Eftersom det är livlösa avgudar de tror på väntar de sig inte att drabbas av något ont för att de har svurit falskt. 30Men rättvisan skall straffa dem för båda brotten: för att de höll sig till avgudar och dåligt kände Gud och för att de svekfullt svor falska eder i förakt för all redbarhet. 31Ty det är inte kraften hos det de svär vid utan rättvisans dom över syndare som gör att de orättfärdigas överträdelser alltid blir hämnade.

15

Bilddyrkans meningslöshet

151Men du, vår Gud, är god och sann, du är tålmodig och styr allt med barmhärtighet. 2Även om vi syndar tillhör vi dig, eftersom vi vet vad du förmår, men vi kommer inte att synda, eftersom vi vet att vi räknas som din egendom. 3Att känna dig är fullkomlig rättfärdighet, och att veta vad du förmår är odödlighetens rot. 4Oss lurar inte människors illistiga påfund och inte målarnas meningslösa mödor, deras skenbilder av brokiga färgfläckar, 5som väcker den dåraktiges begär när han ser dem, så att han åtrår den döda bildens livlösa gestalt. 6Det de älskar är ont, och på sådant förtjänar de att bygga sitt hopp, både de som gör dessa ting, de som åtrår dem och de som tillber dem.

7Krukmakaren, som strävsamt knådar leran mjuk, kan tillverka allt som är till nytta för oss. Men av samma jord drejar han både kärl för rena ändamål och kärl av motsatt slag — alla på samma sätt. Vilken användning vart och ett av dessa föremål får bestämmer den som formar leran, 8och om hans strävan är ond formar han av samma jord en falsk gud, han som själv nyss blev till av jord och strax skall vända åter dit varifrån han hämtades, när själen återkrävs som han har haft till låns. 9Ändå är hans bekymmer inte att han skall dö eller att hans liv så snart skall ta slut. Nej, han tävlar med guldsmeder och silvergjutare, han tar efter bronsskulptörer, och att förfalska deras produkter anser han ärofullt. 10Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv. 11Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. 12I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. »Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan«, säger han, »även om medlen blir onda.« 13Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl och gudabilder av samma jordiska material.

14Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet, var ditt folks fiender och förtryckare. 15De höll alla hedningarnas bilder för gudar, dessa som varken har ögon att se med eller näsor som kan dra in luft eller öron som kan höra eller fingrar att känna med och vars fötter inte duger att gå med. 16Det var en människa som gjorde dem, en som har anden till låns gav dem form, och ingen människa kan göra en gud av det som liknar henne själv. 17Hon är dödlig, och tinget som hon tillverkar med sina syndiga händer är livlöst. De föremål hon dyrkar är sämre än hon själv: hon har fått liv, men aldrig de.

18Men dessutom dyrkar de djur av vidrigaste slag, djur som har mindre förnuft än några andra, 19som inte ens har sådan skönhet som man kan lockas av hos djur, och som till och med står utanför när Gud prisar och välsignar sitt verk.

16

Egypterna plågas av djur, israeliterna räddas

161Därför var det rättvist att dessa människor straffades med liknande ting: med djur i mängder som plågade dem. 2Och det straffet lät du motsvaras av en välgärning mot ditt eget folk, ty när hunger ansatte dem bjöd du dem vaktlar att äta, något som de aldrig förr hade smakat. 3När fienderna längtade efter mat skulle de till och med mista den livsnödvändiga lusten att äta — så vidriga var de djur som sändes ut mot dem — medan ditt folk skulle få mat, till och med sådan som de aldrig smakat, efter bara en kort tid av brist. 4Förtryckarna skulle obönhörligt känna bristen, men de dina skulle bara få en föreställning om hur deras fiender led.

5Inte ens när de själva överfölls av vilda och rasande djur och höll på att tillintetgöras av de ringlande ormarnas bett, höll din vrede i sig till det yttersta. 6Att de hölls i skräck för en tid var bara en varning; de hade ett tecken som lovade räddning och påminde om ditt lagbud. 7Ty den hjälpsökande räddades inte av tecknet han såg utan av dig, allas räddare. 8Också på det sättet bevisade du för våra fiender att du är den som befriar från allt ont. 9De dödades av gräshoppors och flugors bett och fann inget botemedel att rädda livet med, ty de förtjänade att straffas av sådana djur.

10Men dina söner kunde inte ens giftiga reptilers tänder rå på, ty din barmhärtighet kom dem till hjälp och botade dem. 11För att påminnas om dina ord blev de stungna och sedan snabbt hjälpta; de skulle inte få försjunka i glömskans dvala och bli likgiltiga för din godhet. 12Ty det var varken örter eller salvor som gjorde dem friska utan ditt ord, Herre, det som botar allt. 13Du har makten över liv och död, du leder oss ner till dödsrikets portar och för oss upp därifrån. 14En människa däremot kan visserligen döda i sin ondska, men hon kan inte föra anden tillbaka sedan den lämnat kroppen och inte befria en själ som döden tagit till fånga.

Hagel över egypterna, manna åt israeliterna

15Att undkomma din hand är omöjligt. 16De gudlösa, som förnekade att de kände dig, blev tuktade av din starka arm: de förföljdes av oerhörda skyfall, av hagel och skoningslösa oväder, och de förtärdes av eld. 17Och allra förunderligast var detta: i vattnet, som släcker allt, rasade elden starkare, ty naturen strider på de rättfärdigas sida. 18Än dämpades lågan för att inte förbränna de djur som hade sänts ut mot de gudlösa — dessa skulle med egna ögon få se att det var Guds rättvisa som förföljde dem. 19Än flammade den med större kraft än eldens egen, och det fastän den omgavs av vatten, för att förstöra allt som växte i det orättfärdiga landet.

20Men åt ditt folk delade du i stället ut änglars mat; från himlen bjöd du dem ett bröd som var färdigt att ätas utan besvär för dem, som förmådde ge all tänkbar njutning och som kunde anpassa sig till vars och ens smak. 21Det ämne som kom från dig gav en föreställning om hur ljuv du är mot dina barn. Det fogade sig efter den ätandes önskan och förvandlades till vad var och en ville ha. 22När det utsattes för eld förblev det snö och is och smälte inte. Så skulle de få se att medan elden förstörde fiendernas gröda när den brann i haglet och flammade i regnskurarna, 23glömde den nu till och med bort sin egen kraft för att de rättfärdiga skulle bli mättade.

24Ty för att tjäna dig, sin upphovsman, spänner skapelsen sina krafter mot de orättfärdiga och straffar dem men ger efter för att hjälpa dem som litar på dig. 25Därför gjorde sig skapelsen även den gången till tjänare åt din gåva, som kom med näring åt alla. Den antog alla tänkbara former alltefter vad de bad om och önskade, 26för att dina älskade söner, Herre, skulle förstå att det inte är markens gröda som livnär människan med sina olika arter, utan att det är ditt ord som uppehåller dem som tror på dig. 27Och detta som elden inte kunde förstöra smälte för blotta värmen av en flyktig solstråle, 28för att visa att man måste tacka dig innan solen går upp och be till dig innan dagen gryr. 29Ty den otacksammes hopp skall smälta som vinterns rimfrost och flyta bort som utspillt vatten.