Bibel 2000 (B2000)
13

Dyrkan av naturkrafter

131Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk, 2utan trodde att elden eller vinden eller den flyktiga luften eller stjärnornas krets eller det svallande havet eller himlens ljusbärare var gudar och världens styresmän. 3Om de har hållit dessa ting för gudar därför att de tjusats av deras skönhet, då bör de inse hur mycket förmer än tingen deras härskare är. All skönhets upphov har ju skapat dem. 4Och om de drivits av förundran över tingens makt och kraft bör de lära sig av dem hur mycket mäktigare deras skapare är. 5Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken. 6Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. 7De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. 8Men urskuldas helt kan de inte — 9om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?

Dyrkan av gudabilder

10Ömkliga är de som kallar människohänders verk för gudar — de sätter sitt hopp till döda ting: guld och silver som bearbetats av konstnärer, bilder av djur eller någon värdelös sten som huggits till för länge sedan. 11En snickare sågar ner ett lämpligt träd, med van hand skalar han av all barken, och efter alla konstens regler tillverkar han ett nyttigt föremål till vardagslivets tjänst. 12Spillbitarna från arbetet använder han till att koka mat över, och så äter han sig mätt. 13Men den spillbit som inte duger till någonting, en krokig trästump som är full av kvistar, den tar han och täljer vårdslöst till under någon ledig stund, och han formar den med lekfull skicklighet. Han ger den en människas gestalt 14eller gör den lik ett simpelt djur. Han målar den med rödockra och smink så att huden blir rosig, och när han har målat över alla fläckarna på den 15och gjort ett fodral som passar för den att bo i, sätter han upp den på väggen och fäster den med spik. 16Han har alltså sörjt för att den inte skall falla ner, eftersom han vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv — den är ju bara en bild och behöver hjälp. 17Men när han skall be om pengar, ett gott gifte eller barn, skäms han inte för att tala till detta livlösa ting. Han anropar det kraftlösa om hälsa, 18han ber det döda om liv, han tigger hjälp av det som saknar varje förnimmelse, lycka på resan av något som inte ens kan ta ett steg. 19Till affärer och arbete och lycka med hantverket begär han duglighet av händer som är fullständigt odugliga.

14

141En annan planerar en sjöresa, och då han skall ge sig ut på de vilda vågorna åkallar han ett stycke trä, bräckligare än skeppet som skall bära honom. 2Begäret efter vinst väckte tanken på skeppet, men den konstnär som byggde det var visheten, 3och det är din försyn, Fader, som styr dess färd. Du har öppnat en väg också över havet, en trygg led genom vågorna. 4Så visar du att du kan rädda ur alla faror, för att också den som inte kan segla skall våga gå ombord. 5Du vill inte att din vishets verk skall ligga outnyttjade. Därför kan människor anförtro sina liv åt det tunnaste träskal, och båten för dem välbehållna genom det svallande vattnet. 6När de övermodiga jättarna förgicks i urtiden var det också i en båt som världens hopp kom undan, och lotsad av din hand kunde den mannen efterlämna fröet till ett nytt människosläkte i världen. 7Välsignat är det trä som tjänar rättfärdigheten, 8men förbannat är människoverket, liksom dess tillverkare: han gjorde bilden, och det förgängliga tinget tog Guds namn. 9Den gudlöse och hans gudlösa verk är lika förhatliga för Gud, 10ty verket skall straffas tillsammans med upphovsmannen. 11Domen skall drabba också hedningarnas gudabilder, eftersom de tillhörde Guds skapelse men förvandlades till skändligheter, fick människors själar på fall och blev till snaror för de dåraktigas fötter.

Bilddyrkans uppkomst

12Avfallet började med tanken på att göra gudabilder; när de uppfanns kom fördärvet in i människornas liv. 13De fanns inte till från begynnelsen, och de skall inte bli kvar i evighet. 14Det var mänskliga vanföreställningar som förde dem in i världen, och därför är det bestämt att de skall få ett hastigt slut.

15En far bröts ner av sorgen över sitt barn, som plötsligt ryckts bort i förtid. Han gjorde en bild av barnet, och det som varit en död människa blev nu för honom en gud, som han tillbad. Sedan lärde han sina underlydande hemliga ceremonier och riter. 16Med tiden vann det gudlösa bruket stadga och iakttogs som lag.

Likaså ledde envåldshärskares påbud till dyrkan av statyer: 17eftersom människor i avlägsna landsdelar inte personligen kunde visa sin vördnad för härskaren gjorde de en bild av hans fjärran gestalt, en staty av den vördade konungen som alla kunde se, så att de i undersåtlig iver kunde krypa för den frånvarande, som om han befunnit sig där. 18Men dessutom lockade konstnärens ärelystnad ovetande människor att ivrigt delta i kulten, 19ty han utnyttjade sin konst till att försköna porträttet, kanske därför att han ville vara regenten till lags. 20Och folket, som tjusades av konstverkets skönhet, såg nu något heligt där de förut sett en vördad människa.

21Men detta att människorna, kuvade av olyckor eller tyranner, gav stenar och trästycken det namn som bara en enda kan bära, det blev en dödlig fälla för dem.

Bilddyrkans följder

22Men inte nog med att människorna gick vilse när det gällde kunskapen om Gud. Deras liv i okunnigheten är också ett bittert krig, och likväl kallar de allt detta onda för fred. 23De ägnar sig åt barnamord i sin kult eller åt hemlighetsfulla riter och vilda fester med sällsamma bruk 24och bevarar inte längre någon renhet i seder och äktenskap: den ene dräper lömskt den andre eller pinar honom genom att förföra hans hustru. 25Överallt råder ett kaos av blod och mord, stöld och svek, sedefördärv, trolöshet, oroligheter, mened, 26hets mot de goda, otacksamhet, förförelse av oskyldiga själar, onaturligt umgänge, otillåtna giften, äktenskapsbrott och orgier. 27Ja, dyrkan av de namnlösa avgudarna är all ondskas början och orsak och höjdpunkt, 28vare sig man driver festandet till vanvett, profeterar falskt, lever i orättrådighet eller lättvindigt begår mened. 29Eftersom det är livlösa avgudar de tror på väntar de sig inte att drabbas av något ont för att de har svurit falskt. 30Men rättvisan skall straffa dem för båda brotten: för att de höll sig till avgudar och dåligt kände Gud och för att de svekfullt svor falska eder i förakt för all redbarhet. 31Ty det är inte kraften hos det de svär vid utan rättvisans dom över syndare som gör att de orättfärdigas överträdelser alltid blir hämnade.

15

Bilddyrkans meningslöshet

151Men du, vår Gud, är god och sann, du är tålmodig och styr allt med barmhärtighet. 2Även om vi syndar tillhör vi dig, eftersom vi vet vad du förmår, men vi kommer inte att synda, eftersom vi vet att vi räknas som din egendom. 3Att känna dig är fullkomlig rättfärdighet, och att veta vad du förmår är odödlighetens rot. 4Oss lurar inte människors illistiga påfund och inte målarnas meningslösa mödor, deras skenbilder av brokiga färgfläckar, 5som väcker den dåraktiges begär när han ser dem, så att han åtrår den döda bildens livlösa gestalt. 6Det de älskar är ont, och på sådant förtjänar de att bygga sitt hopp, både de som gör dessa ting, de som åtrår dem och de som tillber dem.

7Krukmakaren, som strävsamt knådar leran mjuk, kan tillverka allt som är till nytta för oss. Men av samma jord drejar han både kärl för rena ändamål och kärl av motsatt slag — alla på samma sätt. Vilken användning vart och ett av dessa föremål får bestämmer den som formar leran, 8och om hans strävan är ond formar han av samma jord en falsk gud, han som själv nyss blev till av jord och strax skall vända åter dit varifrån han hämtades, när själen återkrävs som han har haft till låns. 9Ändå är hans bekymmer inte att han skall dö eller att hans liv så snart skall ta slut. Nej, han tävlar med guldsmeder och silvergjutare, han tar efter bronsskulptörer, och att förfalska deras produkter anser han ärofullt. 10Aska är hans hjärta, simplare än jord är hans hopp och värdelösare än lera är hans liv. 11Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. 12I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. »Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan«, säger han, »även om medlen blir onda.« 13Han vet ju bättre än någon annan att han syndar när han tillverkar bräckliga kärl och gudabilder av samma jordiska material.

14Men dåraktigast av alla, klenare än spädbarn till förståndet, var ditt folks fiender och förtryckare. 15De höll alla hedningarnas bilder för gudar, dessa som varken har ögon att se med eller näsor som kan dra in luft eller öron som kan höra eller fingrar att känna med och vars fötter inte duger att gå med. 16Det var en människa som gjorde dem, en som har anden till låns gav dem form, och ingen människa kan göra en gud av det som liknar henne själv. 17Hon är dödlig, och tinget som hon tillverkar med sina syndiga händer är livlöst. De föremål hon dyrkar är sämre än hon själv: hon har fått liv, men aldrig de.

18Men dessutom dyrkar de djur av vidrigaste slag, djur som har mindre förnuft än några andra, 19som inte ens har sådan skönhet som man kan lockas av hos djur, och som till och med står utanför när Gud prisar och välsignar sitt verk.