Bibel 2000 (B2000)
12

121ty din oförgängliga ande finns i allt.

Tillfälle till omvändelse

2Därför låter du straffet komma steg för steg över dem som felar; du varnar dem genom påminnelser om hur de syndar, för att de skall befria sig från ondskan och tro på dig, Herre. 3-4Du hatade dem som förr bodde i ditt heliga land för deras avskyvärda gärningar: de bedrev trolldom och skändliga riter, 5de dräpte utan förbarmande sina barn och höll offermåltider på människors kött och blod och inälvor. Dessa deltagare i hemliga fester, 6dessa föräldrar som tagit sina hjälplösa barns liv, ville du utplåna med hjälp av våra förfäder, 7för att det land som var dig dyrbarast av alla skulle befolkas av värdiga invånare, av Guds tjänare. 8Men till och med mot dessa gudlösa var du skonsam, eftersom de var människor. Som förelöpare till din krigshär sände du getingar som bara stegvis skulle utrota dem.

9Det hade inte varit svårt för dig att prisge dem åt de rättfärdigas vapen eller att förgöra dem på ett ögonblick genom fruktansvärda vilddjur eller med ett enda skoningslöst ord. 10Men genom att låta domen komma steg för steg gav du dem tillfälle att omvända sig, fast du inte var okunnig om att de var fördärvade från födelsen, att ondskan var medfödd hos dem och att de aldrig någonsin skulle byta sinnelag — 11från första början vilade ju en förbannelse över detta släkte.

Det var inte heller av rädsla för någon som du höll inne straffet för deras synder. 12Ty vem kan säga till dig: »Vad har du gjort?« Vem kan motsätta sig ditt domslut? Vem kan klandra dig för att du utrotar folkslag som du själv skapat, och vem kan ställa dig till svars och kräva rätt åt orättfärdiga människor? 13Vid sidan av dig, du som sörjer för alla, finns ingen gud som kan kräva bevis för att du har dömt rätt. 14Ingen kung eller envåldshärskare kan stå öga mot öga med dig och fråga ut dig om dem du har straffat.

15Rättfärdig är du, och du styr allt med rättfärdighet; att låta domen drabba den som inte förtjänat sitt straff anser du oförenligt med din makt. 16Ty din rättfärdighet kommer ur din styrka: att du härskar över alla gör dig skonsam mot alla. 17Du visar din styrka mot dem som tvivlar på att din makt är fullkomlig, och bland dem som känner den bestraffar du allt övermod. 18Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med stor skonsamhet styr du våra öden, ty det står dig fritt att bruka makt närhelst du vill.

19Genom att handla så har du lärt ditt folk att den rättfärdige skall visa människokärlek, och du har fyllt dina söner med hopp, ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar. 20Dina tjänares fiender, som hade förtjänat döden, straffade du med en sådan mildhet och återhållsamhet, och du gav dem uppskov och tillfälle att befria sig från ondskan. 21Med vilken omsorg måste du då inte döma dina söner, åt vilkas fäder du gett löften om allt gott, bekräftade med eder och förbund.

22Oss fostrar du alltså, och våra fiender tuktar du måttfullt, för att vi skall minnas din godhet när vi själva dömer, och vänta oss barmhärtighet när vi blir dömda. 23Dem som i dårskap levde ett ogudaktigt liv plågade du med deras egna skändligheter. 24De hade irrat så långt ut på förvillelsens vägar att de dyrkade vidriga varelser som till och med djuren föraktar — de lät lura sig som dumma småbarn. 25Därför gav du dem som enfaldiga barnungar ett straff som gjorde dem till åtlöje. 26Men de som inte låter sig varnas av en spefull tillrättavisning får känna på en dom som svarar mot Guds makt. 27När de själva led och vämjdes vid de djur som de hållit för gudar och märkte att de straffades just genom dem, då lärde de känna den sanne Guden, som de förut hade förnekat att de visste något om. Därför drabbades de också av den slutgiltiga domen.

13

Dyrkan av naturkrafter

131Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk, 2utan trodde att elden eller vinden eller den flyktiga luften eller stjärnornas krets eller det svallande havet eller himlens ljusbärare var gudar och världens styresmän. 3Om de har hållit dessa ting för gudar därför att de tjusats av deras skönhet, då bör de inse hur mycket förmer än tingen deras härskare är. All skönhets upphov har ju skapat dem. 4Och om de drivits av förundran över tingens makt och kraft bör de lära sig av dem hur mycket mäktigare deras skapare är. 5Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken. 6Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. 7De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. 8Men urskuldas helt kan de inte — 9om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?

Dyrkan av gudabilder

10Ömkliga är de som kallar människohänders verk för gudar — de sätter sitt hopp till döda ting: guld och silver som bearbetats av konstnärer, bilder av djur eller någon värdelös sten som huggits till för länge sedan. 11En snickare sågar ner ett lämpligt träd, med van hand skalar han av all barken, och efter alla konstens regler tillverkar han ett nyttigt föremål till vardagslivets tjänst. 12Spillbitarna från arbetet använder han till att koka mat över, och så äter han sig mätt. 13Men den spillbit som inte duger till någonting, en krokig trästump som är full av kvistar, den tar han och täljer vårdslöst till under någon ledig stund, och han formar den med lekfull skicklighet. Han ger den en människas gestalt 14eller gör den lik ett simpelt djur. Han målar den med rödockra och smink så att huden blir rosig, och när han har målat över alla fläckarna på den 15och gjort ett fodral som passar för den att bo i, sätter han upp den på väggen och fäster den med spik. 16Han har alltså sörjt för att den inte skall falla ner, eftersom han vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv — den är ju bara en bild och behöver hjälp. 17Men när han skall be om pengar, ett gott gifte eller barn, skäms han inte för att tala till detta livlösa ting. Han anropar det kraftlösa om hälsa, 18han ber det döda om liv, han tigger hjälp av det som saknar varje förnimmelse, lycka på resan av något som inte ens kan ta ett steg. 19Till affärer och arbete och lycka med hantverket begär han duglighet av händer som är fullständigt odugliga.

14

141En annan planerar en sjöresa, och då han skall ge sig ut på de vilda vågorna åkallar han ett stycke trä, bräckligare än skeppet som skall bära honom. 2Begäret efter vinst väckte tanken på skeppet, men den konstnär som byggde det var visheten, 3och det är din försyn, Fader, som styr dess färd. Du har öppnat en väg också över havet, en trygg led genom vågorna. 4Så visar du att du kan rädda ur alla faror, för att också den som inte kan segla skall våga gå ombord. 5Du vill inte att din vishets verk skall ligga outnyttjade. Därför kan människor anförtro sina liv åt det tunnaste träskal, och båten för dem välbehållna genom det svallande vattnet. 6När de övermodiga jättarna förgicks i urtiden var det också i en båt som världens hopp kom undan, och lotsad av din hand kunde den mannen efterlämna fröet till ett nytt människosläkte i världen. 7Välsignat är det trä som tjänar rättfärdigheten, 8men förbannat är människoverket, liksom dess tillverkare: han gjorde bilden, och det förgängliga tinget tog Guds namn. 9Den gudlöse och hans gudlösa verk är lika förhatliga för Gud, 10ty verket skall straffas tillsammans med upphovsmannen. 11Domen skall drabba också hedningarnas gudabilder, eftersom de tillhörde Guds skapelse men förvandlades till skändligheter, fick människors själar på fall och blev till snaror för de dåraktigas fötter.

Bilddyrkans uppkomst

12Avfallet började med tanken på att göra gudabilder; när de uppfanns kom fördärvet in i människornas liv. 13De fanns inte till från begynnelsen, och de skall inte bli kvar i evighet. 14Det var mänskliga vanföreställningar som förde dem in i världen, och därför är det bestämt att de skall få ett hastigt slut.

15En far bröts ner av sorgen över sitt barn, som plötsligt ryckts bort i förtid. Han gjorde en bild av barnet, och det som varit en död människa blev nu för honom en gud, som han tillbad. Sedan lärde han sina underlydande hemliga ceremonier och riter. 16Med tiden vann det gudlösa bruket stadga och iakttogs som lag.

Likaså ledde envåldshärskares påbud till dyrkan av statyer: 17eftersom människor i avlägsna landsdelar inte personligen kunde visa sin vördnad för härskaren gjorde de en bild av hans fjärran gestalt, en staty av den vördade konungen som alla kunde se, så att de i undersåtlig iver kunde krypa för den frånvarande, som om han befunnit sig där. 18Men dessutom lockade konstnärens ärelystnad ovetande människor att ivrigt delta i kulten, 19ty han utnyttjade sin konst till att försköna porträttet, kanske därför att han ville vara regenten till lags. 20Och folket, som tjusades av konstverkets skönhet, såg nu något heligt där de förut sett en vördad människa.

21Men detta att människorna, kuvade av olyckor eller tyranner, gav stenar och trästycken det namn som bara en enda kan bära, det blev en dödlig fälla för dem.

Bilddyrkans följder

22Men inte nog med att människorna gick vilse när det gällde kunskapen om Gud. Deras liv i okunnigheten är också ett bittert krig, och likväl kallar de allt detta onda för fred. 23De ägnar sig åt barnamord i sin kult eller åt hemlighetsfulla riter och vilda fester med sällsamma bruk 24och bevarar inte längre någon renhet i seder och äktenskap: den ene dräper lömskt den andre eller pinar honom genom att förföra hans hustru. 25Överallt råder ett kaos av blod och mord, stöld och svek, sedefördärv, trolöshet, oroligheter, mened, 26hets mot de goda, otacksamhet, förförelse av oskyldiga själar, onaturligt umgänge, otillåtna giften, äktenskapsbrott och orgier. 27Ja, dyrkan av de namnlösa avgudarna är all ondskas början och orsak och höjdpunkt, 28vare sig man driver festandet till vanvett, profeterar falskt, lever i orättrådighet eller lättvindigt begår mened. 29Eftersom det är livlösa avgudar de tror på väntar de sig inte att drabbas av något ont för att de har svurit falskt. 30Men rättvisan skall straffa dem för båda brotten: för att de höll sig till avgudar och dåligt kände Gud och för att de svekfullt svor falska eder i förakt för all redbarhet. 31Ty det är inte kraften hos det de svär vid utan rättvisans dom över syndare som gör att de orättfärdigas överträdelser alltid blir hämnade.