Bibel 2000 (B2000)
11

Egypterna törstar, israeliterna får vatten

111Hon gav lycka åt deras företag genom den helige profeten. 2Genom obebodd öken gick deras vandring, de slog upp sina tält i stiglös vildmark. 3De avvärjde anfall och försvarade sig mot fiender. 4När de drabbades av törst åkallade de dig, och de fick vatten ur den branta klippan; ur den hårda stenen kom bot mot törsten. 5Ty samma ting som deras fiender hade pinats med blev dem själva till hjälp när de var i nöd. 6Den outsinliga flodens källa blev grumlad av vämjeligt blod 7som vedergällning för påbudet att barnen skulle dö. De rättfärdiga gav du i stället vatten i överflöd där de minst kunde hoppas det. 8Men med törsten hade du först gett dem en föreställning om hur du hade straffat deras motståndare. 9Ty då de sattes på prov — om också din tuktan var lindrig — kunde de fatta hur de gudlösa plågades av vredesdomen. 10Själva blev de prövade och förmanade av dig som av en far, men de andra förhörde du och dömde som en sträng kung; 11för dem var plågan lika stor när folket dragit bort som när det var hos dem. 12Det var en dubbel vånda som drabbade dem: de måste jämra sig på nytt vid minnet av det som varit. 13Ty när de fick höra att det som pinat dem själva hade blivit de andra till hjälp, kände de Herrens närvaro. 14Den man som en gång satts ut att dö, och som de hånfullt hade avvisat, måste de beundra när utgången stod klar: deras törst var av annat slag än de rättfärdigas.

Straffet motsvarar synden

15I sin orättfärdighet hade de tänkt dåraktiga tankar och förts vilse av dem; de hade dyrkat förnuftslösa reptiler och andra simpla djur. Därför sände du en mängd förnuftslösa varelser att straffa dem, 16för att de skulle lära sig att det som brukas till synd, det skall också brukas till straff. 17Det hade inte varit svårt för dig, som förmår allt och som har skapat världen ur formlös materia, att skicka horder av björnar mot dem, eller rasande lejon, 18eller att skapa nya, vildsinta djur som aldrig setts förut, djur med andedräkt av sprutande eld eller av dånande, framvällande rök, eller med ögon ur vilka fasansfulla blixtar ljungade, 19djur som inte behövt gå till anfall för att förgöra dem utan kunnat skrämma ihjäl dem med sin blotta åsyn. 20Också utan allt sådant hade du kunnat låta dem falla för en enda vindfläkt, förföljda av din rättvisa och skingrade av din krafts ande. Men dina beslut tar alltid hänsyn till mått och antal och vikt. 21Att använda din väldiga kraft står dig alltid fritt — vem kan hålla stånd mot din starka arm? 22Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. 23Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. 24Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. 25Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? 26Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande,

12

121ty din oförgängliga ande finns i allt.

Tillfälle till omvändelse

2Därför låter du straffet komma steg för steg över dem som felar; du varnar dem genom påminnelser om hur de syndar, för att de skall befria sig från ondskan och tro på dig, Herre. 3-4Du hatade dem som förr bodde i ditt heliga land för deras avskyvärda gärningar: de bedrev trolldom och skändliga riter, 5de dräpte utan förbarmande sina barn och höll offermåltider på människors kött och blod och inälvor. Dessa deltagare i hemliga fester, 6dessa föräldrar som tagit sina hjälplösa barns liv, ville du utplåna med hjälp av våra förfäder, 7för att det land som var dig dyrbarast av alla skulle befolkas av värdiga invånare, av Guds tjänare. 8Men till och med mot dessa gudlösa var du skonsam, eftersom de var människor. Som förelöpare till din krigshär sände du getingar som bara stegvis skulle utrota dem.

9Det hade inte varit svårt för dig att prisge dem åt de rättfärdigas vapen eller att förgöra dem på ett ögonblick genom fruktansvärda vilddjur eller med ett enda skoningslöst ord. 10Men genom att låta domen komma steg för steg gav du dem tillfälle att omvända sig, fast du inte var okunnig om att de var fördärvade från födelsen, att ondskan var medfödd hos dem och att de aldrig någonsin skulle byta sinnelag — 11från första början vilade ju en förbannelse över detta släkte.

Det var inte heller av rädsla för någon som du höll inne straffet för deras synder. 12Ty vem kan säga till dig: »Vad har du gjort?« Vem kan motsätta sig ditt domslut? Vem kan klandra dig för att du utrotar folkslag som du själv skapat, och vem kan ställa dig till svars och kräva rätt åt orättfärdiga människor? 13Vid sidan av dig, du som sörjer för alla, finns ingen gud som kan kräva bevis för att du har dömt rätt. 14Ingen kung eller envåldshärskare kan stå öga mot öga med dig och fråga ut dig om dem du har straffat.

15Rättfärdig är du, och du styr allt med rättfärdighet; att låta domen drabba den som inte förtjänat sitt straff anser du oförenligt med din makt. 16Ty din rättfärdighet kommer ur din styrka: att du härskar över alla gör dig skonsam mot alla. 17Du visar din styrka mot dem som tvivlar på att din makt är fullkomlig, och bland dem som känner den bestraffar du allt övermod. 18Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med stor skonsamhet styr du våra öden, ty det står dig fritt att bruka makt närhelst du vill.

19Genom att handla så har du lärt ditt folk att den rättfärdige skall visa människokärlek, och du har fyllt dina söner med hopp, ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar. 20Dina tjänares fiender, som hade förtjänat döden, straffade du med en sådan mildhet och återhållsamhet, och du gav dem uppskov och tillfälle att befria sig från ondskan. 21Med vilken omsorg måste du då inte döma dina söner, åt vilkas fäder du gett löften om allt gott, bekräftade med eder och förbund.

22Oss fostrar du alltså, och våra fiender tuktar du måttfullt, för att vi skall minnas din godhet när vi själva dömer, och vänta oss barmhärtighet när vi blir dömda. 23Dem som i dårskap levde ett ogudaktigt liv plågade du med deras egna skändligheter. 24De hade irrat så långt ut på förvillelsens vägar att de dyrkade vidriga varelser som till och med djuren föraktar — de lät lura sig som dumma småbarn. 25Därför gav du dem som enfaldiga barnungar ett straff som gjorde dem till åtlöje. 26Men de som inte låter sig varnas av en spefull tillrättavisning får känna på en dom som svarar mot Guds makt. 27När de själva led och vämjdes vid de djur som de hållit för gudar och märkte att de straffades just genom dem, då lärde de känna den sanne Guden, som de förut hade förnekat att de visste något om. Därför drabbades de också av den slutgiltiga domen.

13

Dyrkan av naturkrafter

131Ohjälpliga dårar var alla de människor som inte visste något om Gud, inte förmådde hämta kunskap ur det sköna de såg om Honom som är, och inte lärde känna konstnären genom att ge akt på hans verk, 2utan trodde att elden eller vinden eller den flyktiga luften eller stjärnornas krets eller det svallande havet eller himlens ljusbärare var gudar och världens styresmän. 3Om de har hållit dessa ting för gudar därför att de tjusats av deras skönhet, då bör de inse hur mycket förmer än tingen deras härskare är. All skönhets upphov har ju skapat dem. 4Och om de drivits av förundran över tingens makt och kraft bör de lära sig av dem hur mycket mäktigare deras skapare är. 5Ty ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram för tanken. 6Ändå förtjänar dessa människor inte att klandras så strängt; det är kanske så att de söker Gud och gärna vill finna honom, fastän de går vilse under sina ansträngningar. 7De lever bland hans verk och utforskar dem, och de förleds av den yttre anblicken, eftersom det de ser är så vackert. 8Men urskuldas helt kan de inte — 9om de förmådde skaffa sig så stora kunskaper att de kunde ana sig till evigheten, varför har de då inte redan funnit tingens härskare?

Dyrkan av gudabilder

10Ömkliga är de som kallar människohänders verk för gudar — de sätter sitt hopp till döda ting: guld och silver som bearbetats av konstnärer, bilder av djur eller någon värdelös sten som huggits till för länge sedan. 11En snickare sågar ner ett lämpligt träd, med van hand skalar han av all barken, och efter alla konstens regler tillverkar han ett nyttigt föremål till vardagslivets tjänst. 12Spillbitarna från arbetet använder han till att koka mat över, och så äter han sig mätt. 13Men den spillbit som inte duger till någonting, en krokig trästump som är full av kvistar, den tar han och täljer vårdslöst till under någon ledig stund, och han formar den med lekfull skicklighet. Han ger den en människas gestalt 14eller gör den lik ett simpelt djur. Han målar den med rödockra och smink så att huden blir rosig, och när han har målat över alla fläckarna på den 15och gjort ett fodral som passar för den att bo i, sätter han upp den på väggen och fäster den med spik. 16Han har alltså sörjt för att den inte skall falla ner, eftersom han vet att den är ur stånd att hjälpa sig själv — den är ju bara en bild och behöver hjälp. 17Men när han skall be om pengar, ett gott gifte eller barn, skäms han inte för att tala till detta livlösa ting. Han anropar det kraftlösa om hälsa, 18han ber det döda om liv, han tigger hjälp av det som saknar varje förnimmelse, lycka på resan av något som inte ens kan ta ett steg. 19Till affärer och arbete och lycka med hantverket begär han duglighet av händer som är fullständigt odugliga.