Bibel 2000 (B2000)
9

91Mina fäders Gud, barmhärtighetens herre,

du som har skapat allt med ditt ord,

2och som genom din vishet gjorde människan

för att hon skulle härska över allt du skapat

3och styra världen heligt och rättfärdigt

och fälla rättsinniga domar.

4Ge mig visheten som delar tronen med dig,

uteslut mig inte från dem som får tjäna dig.

5Jag är ju din tjänare, din tjänarinnas son,

en svag människa, vars tid snart är förbi.

Lag och rätt förstår jag bristfälligt,

6ty även om man räknas som fullkomlig bland människor,

är man ingenting värd

utan den vishet som kommer från dig.

7Det var du som utvalde mig till konung över ditt folk

och till härskare över dina söner och döttrar.

8Du befallde mig att bygga ett tempel på ditt heliga berg

och ett altare i den stad där du ville bo,

en avbild av det heliga tält du reste vid begynnelsen.

9Hos dig finns visheten som känner dina verk,

som var med när du skapade världen

och som vet vad dina ögon finner glädje i

och vad som är rätt enligt dina bud.

10Sänd ut henne från din heliga himmel,

låt henne komma från din härlighets tron

och arbeta vid min sida,

så att jag kan lära mig vad som gläder dig.

11Ty hon vet och förstår allt,

och hon skall vägleda mig med klokhet i vad jag gör

och beskydda mig med sin härlighet.

12Då skall mina verk behaga dig,

och jag skall styra ditt folk med rättrådighet

och visa mig värdig min faders tron.

13Vilken människa har kunskap om Guds vilja?

Vem kan tänka ut vad Herren vill?

14De dödligas tankar är otillräckliga,

våra beräkningar är inte att lita på.

15Den förgängliga kroppen är en börda för själen,

det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar.

16Vi kan knappt göra oss en bild av det som finns på jorden,

bara med svårighet finner vi det vi har inom räckhåll.

Men vem har utforskat det som finns i himlen?

17Vem har förstått din vilja utan att du skänkt honom vishet

och sänt din heliga ande från höjden?

18Det var så jordens invånare leddes på rätta vägar,

så lärde sig människorna vad som gläder dig:

genom visheten blev de räddade.

10

Visheten som de rättfärdigas räddare

101Det var hon som beskyddade den första människan, allas far, alltifrån det han skapades. Hon räddade honom efter det felsteg han begick 2och gav honom kraft att härska över allt. 3Men den orättfärdige som vände henne ryggen i vrede gick själv under genom sitt vanvettiga brodermord. 4När jorden sedan översvämmades för hans skull blev visheten den rättfärdiges lots och räddade världen med hjälp av ett simpelt träskrov. 5Och när folken som enats i ondska blev slagna av förvirring var det hon som fann den rättfärdige, bevarade honom fläckfri inför Gud och lät honom förbli stark, trots hans kärlek till barnet.

6Det var hon som räddade den rättfärdige när de gudlösa gick under, så att han undkom elden som föll över de fem städerna. 7Om deras ondska vittnar än i dag en rykande ödemark, växter med ofullgångna frukter och en saltstod — gravvården över en själ utan tro. 8Ty när de vände sig bort från visheten drabbades de av okunnighet om det goda, men de måste dessutom efterlämna ett minnesmärke över sin dårskap, så att deras felsteg aldrig någonsin blir glömda. 9Men visheten räddade sina tjänare ur all nöd.

10Det var hon som ledde den rättfärdige och förde honom på rätta vägar när han flydde för sin brors vrede. Hon lät honom se Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting. Hon sörjde för honom när han slet ont och gav honom riklig lön för hans mödor. 11Hon bistod honom mot förtryckarnas girighet och gjorde honom till en rik man. 12Hon skyddade honom för fiender och bevarade honom för försåt. Hon gav honom segern i en hård kraftmätning för att lära honom att gudsfruktan är starkare än allt.

13Det var hon som troget stannade hos den rättfärdige när han såldes och räddade honom från synd. 14Hon följde honom ner i hålan och övergav honom inte i fängelset. Till slut gav hon honom kungaspira och makt över dem som hade förtryckt honom. Hans anklagare avslöjade hon som lögnare, men åt honom gav hon evig ära.

15Det var hon som räddade det heliga folket, ett fläckfritt släkte, undan ett folk av förtryckare. 16Hon kom till Herrens tjänare, och i hans själ höll hon stånd med tecken och under mot fruktansvärda kungar. 17Hon gav de heliga lön för deras ansträngningar. Hon ledde dem på en sällsam vandring; hon blev till en skärm över dem om dagen och till flammande stjärnljus om natten. 18Hon lät dem gå genom Röda havet och förde dem genom vattenmassorna, 19men deras fiender dränkte hon för att sedan vräka upp dem ur det bottenlösa djupet. 20Så kunde de rättfärdiga plundra de gudlösa, och de lovsjöng, Herre, ditt heliga namn och prisade med en mun din hand som stridit för dem. 21Ja, visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent.

11

Egypterna törstar, israeliterna får vatten

111Hon gav lycka åt deras företag genom den helige profeten. 2Genom obebodd öken gick deras vandring, de slog upp sina tält i stiglös vildmark. 3De avvärjde anfall och försvarade sig mot fiender. 4När de drabbades av törst åkallade de dig, och de fick vatten ur den branta klippan; ur den hårda stenen kom bot mot törsten. 5Ty samma ting som deras fiender hade pinats med blev dem själva till hjälp när de var i nöd. 6Den outsinliga flodens källa blev grumlad av vämjeligt blod 7som vedergällning för påbudet att barnen skulle dö. De rättfärdiga gav du i stället vatten i överflöd där de minst kunde hoppas det. 8Men med törsten hade du först gett dem en föreställning om hur du hade straffat deras motståndare. 9Ty då de sattes på prov — om också din tuktan var lindrig — kunde de fatta hur de gudlösa plågades av vredesdomen. 10Själva blev de prövade och förmanade av dig som av en far, men de andra förhörde du och dömde som en sträng kung; 11för dem var plågan lika stor när folket dragit bort som när det var hos dem. 12Det var en dubbel vånda som drabbade dem: de måste jämra sig på nytt vid minnet av det som varit. 13Ty när de fick höra att det som pinat dem själva hade blivit de andra till hjälp, kände de Herrens närvaro. 14Den man som en gång satts ut att dö, och som de hånfullt hade avvisat, måste de beundra när utgången stod klar: deras törst var av annat slag än de rättfärdigas.

Straffet motsvarar synden

15I sin orättfärdighet hade de tänkt dåraktiga tankar och förts vilse av dem; de hade dyrkat förnuftslösa reptiler och andra simpla djur. Därför sände du en mängd förnuftslösa varelser att straffa dem, 16för att de skulle lära sig att det som brukas till synd, det skall också brukas till straff. 17Det hade inte varit svårt för dig, som förmår allt och som har skapat världen ur formlös materia, att skicka horder av björnar mot dem, eller rasande lejon, 18eller att skapa nya, vildsinta djur som aldrig setts förut, djur med andedräkt av sprutande eld eller av dånande, framvällande rök, eller med ögon ur vilka fasansfulla blixtar ljungade, 19djur som inte behövt gå till anfall för att förgöra dem utan kunnat skrämma ihjäl dem med sin blotta åsyn. 20Också utan allt sådant hade du kunnat låta dem falla för en enda vindfläkt, förföljda av din rättvisa och skingrade av din krafts ande. Men dina beslut tar alltid hänsyn till mått och antal och vikt. 21Att använda din väldiga kraft står dig alltid fritt — vem kan hålla stånd mot din starka arm? 22Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. 23Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. 24Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. 25Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? 26Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande,