Bibel 2000 (B2000)
8

Bröllopsnatten

81När de hade avslutat måltiden och skulle gå till sängs följde de den unge mannen in i kammaren. 2Tobias kom ihåg vad Rafael hade sagt och tog upp fiskens lever och hjärta ur påsen där han hade dem och lade dem på den glödande rökelsen. 3Lukten från fisken hejdade demonen, och han flydde långt upp i Egypten, men Rafael följde genast efter, tog honom till fånga och fjättrade honom.

4När de andra hade gått ut ur kammaren och stängt dörren steg Tobias upp ur sängen och sade: »Kom, min syster, låt oss anropa vår Herre och be att han förbarmar sig över oss och skyddar oss.« 5Hon steg upp, och de anropade Gud och bad honom om beskydd. Tobias sade: »Välsignad är du, våra fäders Gud, välsignat ditt namn genom alla släktled i evighet. Må himlarna och hela din skapelse prisa dig. 6Du skapade Adam, och till hans hjälp och stöd skapade du Eva, hans hustru, och från dem båda kom människosläktet. Du sade: Det är inte bra att mannen är ensam, vi skall ge honom en like till hjälp. 7Du vet, Herre, att det inte är av otuktigt begär som jag äktar denna min syster. Nej, jag ber dig uppriktigt, Herre, att visa godhet mot mig och henne, så att vi får åldras tillsammans och blir välsignade med barn.« 8Och tillsammans sade de: »Amen, amen.« 9Sedan gick de till sängs för natten.

Men Raguel kallade på sina slavar och gick ut med dem och grävde en grav, 10ty han tänkte: »Annars blir vi hånade och skymfade för att Tobias har dött.« 11När graven var färdiggrävd gick Raguel hem, kallade på sin hustru 12och sade: »Skicka en tjänsteflicka att gå in och se efter om han lever. Så kan vi begrava honom om han är död, och ingen behöver få veta det.« 13De sade åt tjänsteflickan att gå in, tände en lampa och öppnade dörren. När hon kom in såg hon dem ligga och sova tillsammans, 14och hon gick ut och talade om att han levde och att allt var väl. 15Då prisade Raguel himlens Gud: »Välsignad är du, Gud, jag prisar dig av fullaste hjärta. Må du prisas av dina heliga och alla dina skapade verk, må alla dina änglar och utvalda prisa dig i all evighet. 16Välsignad är du som har gett mig glädje, som inte lät mina farhågor besannas utan har visat oss din stora barmhärtighet. 17Välsignad är du som har förbarmat dig över dessa två, som är sina föräldrars enda barn. Var barmhärtig mot dem, härskare, och ge dem skydd, låt glädje och barmhärtighet fylla deras liv till slutet.«

18Sedan sade Raguel åt sina slavar att skotta igen graven innan det blev ljust. 19Han sade åt sin hustru att baka mycket bröd. Själv gick han ut till kreaturen och hämtade två kor och fyra baggar, och han sade till om att djuren skulle slaktas. 20Så kallade han på Tobias, svor en ed och sade: »Under fjorton dagars tid får du inte lämna mitt hus. Du skall stanna här hos mig, äta och dricka och trösta min olycksdrabbade dotter. 21Av all min egendom skall du redan nu ta med dig hälften, när du lyckligt och väl reser hem till din far. Den andra hälften får ni när jag och min hustru dör. Känn dig trygg, min pojke: i mig har du en far och i Edna en mor, och vi står vid din och din systers sida från denna stund och för all framtid. Känn dig trygg, min pojke.«

9

Pengarna hämtas

91Då kallade Tobias på Rafael och sade till honom: 2»Asarja, min broder, ta med dig fyra slavar och två kameler och bege dig till Rages. Sök upp Gabael, ge honom dokumentet och hämta ut pengarna. Ta honom sedan med till bröllopsfesten. 3-4Du vet ju hur far kommer att räkna dagarna, och om jag dröjer en enda dag för länge vållar jag honom stort bekymmer. Men du känner också till den ed som Raguel har svurit — den måste jag rätta mig efter.«

5Rafael reste med de fyra slavarna och de två kamelerna till Rages i Medien, och de tog in hos Gabael. Han gav honom sitt dokument och berättade för honom om Tobits son Tobias, att han hade gift sig och att han nu bjöd honom till bröllopsfesten. Gabael räknade upp de förseglade påsarna åt honom och överlämnade dem.

6Tidigt på morgonen gav de sig i väg tillsammans till bröllopsfesten. När de steg in hos Raguel låg Tobias till bords. Han sprang upp och hälsade Gabael, som brast i gråt och välsignade honom: »Min ädle, fine vän, son till en ädel och fin, rättfärdig och givmild man, må Herren ge sin himmelska välsignelse åt dig och din hustru och hennes far och mor. Pris ske Gud som har låtit mig se denna avbild av min kusin Tobit!«

10

Föräldrarnas oro

101För varje dag som gick räknade Tobit efter hur lång tid som var kvar tills sonen fullbordat sin resa och skulle komma tillbaka. När tiden hade gått ut och Tobias inte kom 2tänkte han: »Han har väl inte blivit kvarhållen därborta? Det är väl inte så att Gabael är död och ingen ger honom pengarna?« 3Han blev dyster till sinnes, 4och hans hustru Hanna sade: »Min pojke är död, han finns inte i livet längre.« Hon började gråta och klaga över sin son: 5»Ve mig! Mitt barn, mina ögons ljus, varför lät jag dig resa?« — 6»Säg inte så«, sade Tobit. »Oroa dig inte, min syster, det är ingen fara med honom. Det är förstås något som har försenat dem där borta, och mannen som reser med honom är pålitlig, han är en av våra bröder. Bekymra dig inte för honom, min syster, han är snart här.« 7Men hon svarade: »Låt mig vara! Försök inte lura mig, min pojke är död.« Varje dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hennes son hade försvunnit, och hon vägrade att äta. När solen gick ner kom hon in, och hon klagade och grät hela natten och kunde inte sova.

Uppbrottet från Raguel

När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: »Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig, fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.« 8Raguel svarade: »Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.« — 9»Nej, aldrig«, sade Tobias, »jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.« 10Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. 11Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: »Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.« 12Och till sin dotter Sara sade han: »Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.« Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av.

Och Edna sade till Tobias: »Mitt barn, min älskade broder, må Herren föra dig lyckligt hem, och måtte jag leva så länge att jag får se dina och min dotter Saras barn innan jag dör. Inför Herren lämnar jag min dotter i ditt förvar: vålla henne aldrig någon sorg i hela ditt liv. Gå i frid, min pojke! Från denna stund är jag din mor och Sara din syster. Måtte vi alla få njuta av samma lycka så länge vi lever.« Hon kysste dem båda och önskade dem lycka på resan.

13Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: »Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.«