Bibel 2000 (B2000)
10

Föräldrarnas oro

101För varje dag som gick räknade Tobit efter hur lång tid som var kvar tills sonen fullbordat sin resa och skulle komma tillbaka. När tiden hade gått ut och Tobias inte kom 2tänkte han: »Han har väl inte blivit kvarhållen därborta? Det är väl inte så att Gabael är död och ingen ger honom pengarna?« 3Han blev dyster till sinnes, 4och hans hustru Hanna sade: »Min pojke är död, han finns inte i livet längre.« Hon började gråta och klaga över sin son: 5»Ve mig! Mitt barn, mina ögons ljus, varför lät jag dig resa?« — 6»Säg inte så«, sade Tobit. »Oroa dig inte, min syster, det är ingen fara med honom. Det är förstås något som har försenat dem där borta, och mannen som reser med honom är pålitlig, han är en av våra bröder. Bekymra dig inte för honom, min syster, han är snart här.« 7Men hon svarade: »Låt mig vara! Försök inte lura mig, min pojke är död.« Varje dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hennes son hade försvunnit, och hon vägrade att äta. När solen gick ner kom hon in, och hon klagade och grät hela natten och kunde inte sova.

Uppbrottet från Raguel

När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: »Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig, fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.« 8Raguel svarade: »Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.« — 9»Nej, aldrig«, sade Tobias, »jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.« 10Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. 11Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: »Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.« 12Och till sin dotter Sara sade han: »Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.« Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av.

Och Edna sade till Tobias: »Mitt barn, min älskade broder, må Herren föra dig lyckligt hem, och måtte jag leva så länge att jag får se dina och min dotter Saras barn innan jag dör. Inför Herren lämnar jag min dotter i ditt förvar: vålla henne aldrig någon sorg i hela ditt liv. Gå i frid, min pojke! Från denna stund är jag din mor och Sara din syster. Måtte vi alla få njuta av samma lycka så länge vi lever.« Hon kysste dem båda och önskade dem lycka på resan.

13Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: »Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.«

11

Hemkomsten

111De fortsatte sin resa tills de närmade sig Kaserin, som ligger strax utanför Nineve. 2Då sade Rafael: »Du vet hur det var med din far när vi lämnade honom. 3Låt oss nu skynda före din hustru och göra huset i ordning tills de andra kommer.« 4De två männen gav sig av tillsammans, och Rafael sade åt Tobias att ha gallan till reds.

Hunden sprang och mötte dem, 5och Hanna som satt och såg bortåt vägen efter sin son 6fick syn på honom där han kom. Då ropade hon till hans far: »Här kommer din son, och mannen som reste med honom också!« 7Innan Tobias gick fram till sin far sade Rafael till honom: »Jag vet att hans ögon skall bli öppnade. 8Stänk fiskgallan i ögonen på honom, så får läkemedlet de vita hinnorna att skrumpna och flagna av, och din far får synen tillbaka och kan se ljuset.« 9Hanna rusade upp, slog armarna om sin son och sade: »Nu har jag fått se dig, min pojke, nu kan jag dö.« Och hon brast i gråt.

10Tobit reste sig också. Han snubblade men lyckades ta sig ut genom dörren till gården. Tobias gick fram till honom 11med fiskgallan i handen, blåste på hans ögon, tog tag i honom och sade: »Var lugn, far.« Så anbringade han läkemedlet i ögonen på honom. När det började svida 12-13gnuggade fadern med båda händerna bort hinnorna från ögonvrårna, så att han kunde se sin son. Då slog han armarna om honom, 14brast i gråt och sade: »Jag ser dig, mitt barn! Välsignad är Gud, välsignat hans stora namn och välsignade alla hans heliga änglar. Må hans heliga namn prisas i all evighet, 15ty han slog mig men förbarmade sig åter över mig: nu ser jag min son Tobias.«

Sedan gick Tobit in igen och prisade Gud med hög röst i sin glädje. Och Tobias berättade för sin far att hans resa hade gått lyckligt och att han hade hämtat pengarna och att han dessutom hade äktat Raguels dotter Sara. »Hon är på väg hit«, sade han, »hon är alldeles utanför Nineves port.«

16Tobit gick ut till stadsporten för att möta sin svärdotter, och han prisade Gud i sin glädje. Och folket i Nineve häpnade när de såg honom komma gående med långa kliv och i sin fulla styrka, utan att ledas av någon. 17Inför dem alla lovade Tobit Gud som hade förbarmat sig över honom och öppnat hans ögon. När han mötte sin son Tobias hustru Sara hälsade han henne med orden: »Välkommen, dotter; välsignad är Gud som har fört dig hit till oss, min dotter. Välsignade är din far och din mor, välsignad är min son Tobias och välsignad är du själv, min dotter. Välkommen till ditt hem, jag önskar dig välsignelse och glädje, välkommen hit, min dotter!«

Den dagen blev det glädje bland alla judar i Nineve. 18Tobits brorsöner Achikar och Navad kom glada till hans hus, 19och de höll en glad bröllopsfest för Tobias under sju dagar.

12

Rafael avslöjar vem han är

121När bröllopsfesten var över kallade Tobit till sig sin son Tobias och sade: »Min pojke, se till att mannen som följde med dig på resan får sin lön, och ge honom mer än lönen.« 2Tobias svarade: »Hur mycket skall jag ge honom, far? Om han får hälften av det som han och jag har fört hit, så förlorar jag inte på affären. 3Mig själv har han fört välbehållen hem, min hustru botade han, pengarna hämtade han tillsammans med mig, och dig botade han också. Vad kan jag ge honom som belöning?« 4Tobit svarade: »Min pojke, han har ärligt förtjänat att få hälften av allt det han kom hit med.« 5Och Tobias kallade på honom och sade: »Du får som lön hälften av allt det du kom hit med. Gå i frid!«

6Då tog Rafael de båda männen avsides och sade till dem: »Prisa Gud och ge honom äran! Prisa hans storhet, berätta till hans ära för alla som lever om vad han har gjort med er. Det är gott att prisa Gud och lovsjunga hans namn. Förhärliga Guds gärningar, tveka inte att ge honom äran. 7Kungens hemligheter är det rätt att dölja, men Guds verk skall äras och uppenbaras. Så ära och förhärliga dem då; gör det som är gott, så kommer ingenting ont att drabba er. 8Det finns mer gott i bön och fasta och i den rättfärdiges välgörenhet än i den orättfärdiges rikedom. Det är bättre att ge allmosor än att samla skatter av guld, 9ty allmosor räddar från döden och renar från alla synder. Den som ger allmosor och handlar rättfärdigt får glädja sig åt ett långt liv, 10men den som lever i synd och orättfärdighet är sin egen fiende.

11Nu vill jag avslöja hela sanningen för er utan att dölja någonting. Jag har redan avslöjat den genom att säga att man skall dölja kungens hemligheter men uppenbara och ära Guds verk. 12När du och Sara bad era böner var det jag som bar fram dem till Herrens härlighet och påminde honom om er, och när du begravde de döda var det på samma sätt. 13Och när du utan att tveka reste dig från din måltid för att gå och ta hand om den döde, 14då blev jag sänd till dig för att pröva dig, men Gud sände mig också för att ge bot åt dig och åt Sara, din svärdotter. 15Jag är Rafael, en av de sju änglar som står beredda hos Herren och har företräde hos honom i hans härlighet.«

16De båda männen greps av skräck och föll bävande ner på sina ansikten. 17Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud. 18Det var inte min förtjänst att jag kom till er, det var Guds vilja att jag skulle göra det. Honom skall ni prisa i all er tid, lovsjung honom. 19Lägg märke till att jag aldrig åt någonting, det såg bara så ut för er. 20Res er upp från marken och tacka Gud. Nu stiger jag upp till honom som har sänt mig. Skriv ner allt detta som har skett med er.« Han steg dit upp, 21och när de reste sig kunde de inte se honom längre. 22Då prisade och lovsjöng de Gud och tackade honom för de stora ting som han hade gjort då en ängel från Gud visade sig för dem.