Bibel 2000 (B2000)
10

Föräldrarnas oro

101För varje dag som gick räknade Tobit efter hur lång tid som var kvar tills sonen fullbordat sin resa och skulle komma tillbaka. När tiden hade gått ut och Tobias inte kom 2tänkte han: »Han har väl inte blivit kvarhållen därborta? Det är väl inte så att Gabael är död och ingen ger honom pengarna?« 3Han blev dyster till sinnes, 4och hans hustru Hanna sade: »Min pojke är död, han finns inte i livet längre.« Hon började gråta och klaga över sin son: 5»Ve mig! Mitt barn, mina ögons ljus, varför lät jag dig resa?« — 6»Säg inte så«, sade Tobit. »Oroa dig inte, min syster, det är ingen fara med honom. Det är förstås något som har försenat dem där borta, och mannen som reser med honom är pålitlig, han är en av våra bröder. Bekymra dig inte för honom, min syster, han är snart här.« 7Men hon svarade: »Låt mig vara! Försök inte lura mig, min pojke är död.« Varje dag sprang hon ut och såg bortåt vägen där hennes son hade försvunnit, och hon vägrade att äta. När solen gick ner kom hon in, och hon klagade och grät hela natten och kunde inte sova.

Uppbrottet från Raguel

När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: »Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig, fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.« 8Raguel svarade: »Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.« — 9»Nej, aldrig«, sade Tobias, »jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.« 10Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. 11Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: »Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.« 12Och till sin dotter Sara sade han: »Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.« Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av.

Och Edna sade till Tobias: »Mitt barn, min älskade broder, må Herren föra dig lyckligt hem, och måtte jag leva så länge att jag får se dina och min dotter Saras barn innan jag dör. Inför Herren lämnar jag min dotter i ditt förvar: vålla henne aldrig någon sorg i hela ditt liv. Gå i frid, min pojke! Från denna stund är jag din mor och Sara din syster. Måtte vi alla få njuta av samma lycka så länge vi lever.« Hon kysste dem båda och önskade dem lycka på resan.

13Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: »Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.«