Bibel 2000 (B2000)
1

11Detta är berättelsen om Tobit, son till Tobiel, son till Hananiel, son till Aduel, son till Gabael, son till Rafael, son till Reguel, av Jachasiels släkt och Naftalis stam. 2På den assyriske kungen Salmanassars tid fördes han bort som krigsfånge från Tishbe, som ligger söder om Naftalis Kedesh i övre Galileen, ovanför Hasor och på andra sidan om vägen mot väster, norr om Pegor.

Tobits fromhet

3Jag, Tobit, har följt sanningens väg och gjort rättfärdiga gärningar i hela mitt liv. Jag har alltid utövat välgörenhet mot mina bröder och landsmän som hade fått gå i fångenskap till Nineve i Assyrien liksom jag själv. 4När jag var ung och levde i min hembygd i Israels land hade hela min fader Naftalis stam avfallit från Davids kungahus och från Jerusalem, den stad som valts ut bland alla Israels stammar till offerplats för alla stammarna, och där templet, Gud den Högstes boning, blivit byggt och helgat för att bestå i alla tider. 5Alla mina bröder, hela min fader Naftalis stam, offrade åt tjurkalven i Dan som kung Jerobeam av Israel hade låtit göra; de offrade på alla berg i Galileen. 6Jag var den ende som alltid reste till Jerusalem vid högtiderna enligt skriftens eviga påbud för hela Israel. Jag begav mig till Jerusalem med det första av den nya skörden, med tiondet av boskapen och den första ullen från fåren. 7Allt detta överlämnade jag till prästerna av Arons ätt som offergåva, och jag gav det första tiondet av säd, vin och olja, granatäpplen, fikon och andra frukter åt leviterna som tjänstgjorde i Jerusalem. Det andra tiondet räknade jag om i pengar under de sex åren, och jag reste varje år till Jerusalem för att förbruka det. 8Jag gav också till de föräldralösa, änkorna och proselyterna, de som hade upptagits i Israels folk: när jag kom med tiondet det tredje året gav jag det till dem, och vi åt en måltid enligt bestämmelserna om detta i Moses lag och enligt de bud som hade inpräntats i mig av Debora, min farfar Hananiels mor. Min far hade nämligen dött och lämnat mig föräldralös.

9När jag hade blivit vuxen tog jag en hustru, Hanna, ur min egen släkt. Med henne fick jag en son, som jag gav namnet Tobias.

10När jag fördes bort till Assyrien som krigsfånge kom jag till Nineve. Alla mina bröder och landsmän åt samma mat som hedningarna, 11men jag själv aktade mig för att äta hedningarnas mat. 12Då jag samvetsgrant hade min Gud i tankarna 13lät den Högste mitt sätt och mitt yttre behaga Salmanassar. Jag fick köpa in allt vad han behövde, 14och så länge han levde reste jag till Medien för att göra uppköp åt honom. I Medien lämnade jag några penningpåsar i förvar hos Gabael, en bror till Gabri. De innehöll sammanlagt tio talenter silver. 15Men när Salmanassar dog och hans son Sanherib efterträdde honom som kung blev det oroligheter i Medien, så att jag inte längre kunde göra några resor dit.

16Medan Salmanassar levde utövade jag alltid välgörenhet mot mina bröder och landsmän. 17Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. 18Nu begravde jag också dem som Sanherib lät döda sedan han måst bryta upp och fly från Judeen den gången då himlens konung dömde honom för hädelserna han hade uttalat. Då dödade han nämligen många israeliter i sitt raseri; jag gömde undan deras kroppar och begravde dem, och när Sanherib lät söka efter dem fann man dem inte. 19Men en av Nineves invånare gick till kungen och avslöjade att det var jag som i hemlighet begravde de döda. När jag fick veta att jag hade blivit angiven för kungen och att man sökte efter mig för att döda mig, blev jag rädd och gav mig av därifrån. 20Allt vad jag ägde berövades mig och togs i beslag av kungen — ingenting blev kvar åt mig utom min hustru Hanna och min son Tobias.

21Men innan fyrtio dagar hade gått blev kungen mördad av två av sina söner. De flydde till Araratbergen, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom. Han satte Achikar, min bror Hanaels son, att sköta hela rikets finanser, och han fick ansvaret för hela förvaltningen. 22Då talade Achikar väl för mig, och jag fick komma tillbaka till Nineve. Redan när Sanherib regerade i Assyrien hade Achikar varit överste munskänk, sigillbevarare, kansler och skattmästare, och Assarhaddon gav honom ämbetena tillbaka. Han var min brorson, min nära släkting.

2

Tobits olyckor

21Under Assarhaddons regering återvände jag alltså hem och fick tillbaka min hustru Hanna och min son Tobias. När vi skulle fira pingst, den fest som kallas veckohögtiden, gjordes en festmåltid i ordning åt mig, och jag slog mig ner för att äta. 2Bordet sattes fram för mig, men när jag såg de många rätterna sade jag till min son Tobias: »Gå ut, min pojke, och se om du kan hitta någon fattig man med det rätta sinnelaget bland våra bröder som är fångar här i Nineve. Ta med honom hit så att han får äta tillsammans med mig. Jag skall vänta på dig tills du kommer tillbaka.«

3Tobias gick för att leta rätt på någon fattig broder till oss men kom tillbaka och sade: »Far!« — »Ja, min pojke«, svarade jag, och han fortsatte: »Far, en man av vårt folk har blivit mördad och ligger slängd på torget, han blev strypt där alldeles nyss.« 4Jag for upp, gick från måltiden utan att ha smakat på den och hämtade den döde från den öppna platsen. Jag lade honom i ett skjul i väntan på att solen skulle gå ner, så att jag kunde begrava honom. 5Så gick jag hem igen, badade mig och åt min mat med sorg, 6och jag tänkte på de ord som profeten Amos uttalade om Betel:

Era fester skall vändas i sorg

och alla era sånger i klagan.

7Och jag grät.

När solen hade gått ner gick jag ut och grävde en grav, där jag lade den döde. 8Mina grannar skrattade åt mig och sade: »Är han inte rädd längre? Han har redan fått fly en gång och förlorat allt han ägde när han var efterspanad och skulle dödas för samma sak, och nu är han i gång igen med att begrava de döda!«

9På natten badade jag mig igen, gick ut på gården och lade mig att sova intill gårdsmuren. Eftersom det var hett hade jag ingenting över huvudet. 10Men jag visste inte att det höll till sparvar i muren ovanför mig; deras varma spillning fastnade i ögonen på mig, så att det bildades vita hinnor. Jag gick till läkare för att få hjälp, men ju mer de behandlade mig med sina salvor, desto mer försämrades min syn av de vita hinnorna, tills jag blev helt blind. I fyra års tid var jag utan syn, och alla mina landsmän var ledsna för min skull. Achikar försörjde mig i två år, men sedan måste han resa till Elam.

11Vid den tiden hade min hustru Hanna börjat tjäna pengar på att bereda ull och väva, som kvinnor brukar göra, och hon försörjde mig på sina inkomster. 12Hon fick ullen skickad till sig och vävde mot betalning. Den sjunde dystros skar hon ner en väv och skickade den till beställarna. De betalade henne hela lönen men gav henne dessutom en killing att ta hem. 13När hon kom hem till mig började den bräka. Då ropade jag på Hanna och sade: »Var kommer getkräket ifrån? Den är väl inte stulen? Ge tillbaka den till ägarna, vi får inte äta något som är stulet.« 14Hon svarade att hon hade fått den till skänks utöver lönen, men jag trodde henne inte utan sade åt henne att lämna tillbaka den till ägarna, och jag rodnade av skam över vad hon hade gjort. Då sade hon till mig: »Vad har du fått för all din välgörenhet? Vad har du för din rättfärdighet? Nu ser man vad det var värt!«