Han

4¹Vad du är skön, min älskade,

vad du är skön!

Dina ögon är duvor

bakom din slöja.

Ditt hår är som en flock getter

som strömmar utför Gileads berg.

²Dina tänder är som en flock tackor

som stiger ur badet för att klippas,

alla har tvillingar,

ingen är utan lamm.

³Som ett klarrött band är dina läppar,

din mun är ljuvlig.

Som ett kluvet granatäpple

skimrar din tinning bakom slöjan.

⁴Som Davids torn är din hals

med rader av stenar,

där tusen sköldar hänger

och kämparnas alla koger.

⁵Dina bröst är som två hjortkalvar,

som gasellens tvillingkid,

betande bland liljor.

⁶Tills vinden vaknar

och skuggorna flyr

vill jag besöka myrraberget,

välluktens kulle.

⁷Allt hos dig är skönt, min älskade,

hos dig finns ingen brist.

⁸Kom, min brud, från Libanon,

kom från Libanon, kom hit!

Stig ner från Amanas topp,

från toppen av Senir och Hermon,

från lejonens hålor,

från leopardernas berg.

⁹Du har fångat mitt hjärta, min syster och brud,

med en enda blick har du fångat mitt hjärta,

med en enda länk av din halskedja.

¹⁰Vad din kärlek är skön,

min syster och brud,

din kärlek är ljuvare än vin,

din balsam ljuvare än alla dofter.

¹¹Av sötma dryper dina läppar, min brud,

din tunga gömmer honung och mjölk,

dina kläder doftar som Libanon.

¹²En inhägnad trädgård är min syster och brud,

en inhägnad trädgård, en förseglad källa.

¹³I din lustgård växer

granatträd med härliga frukter,

henna och nardus,

¹⁴nardus och saffran, kalmus och kanel,

alla slags doftrika träd,

myrra och aloe

och finaste kryddor.

¹⁵Du är trädgårdens källa,

en brunn med friskt vatten,

bäckar från Libanon.

Hon

¹⁶Vakna, nordanvind! Sunnanvind, kom!

Blås genom min trädgård,

så att dess vällukter flödar!

Må min vän komma till sin trädgård

och njuta dess härliga frukter!

Han

5¹Jag kommer till min trädgård,

min syster och brud.

Jag plockar min myrra och mina kryddor,

jag smakar mina bikakor och min honung,

jag dricker mitt vin och min mjölk.

Kör

Ät, ni älskande, och drick!

Berusa er av kärlek!

Hon

²Jag sov, men mitt hjärta var vaket.

Hör, min vän knackar på:

»Öppna för mig, min syster, min älskade,

min duva, min fulländade!

Mitt hår är fuktigt av dagg,

mina lockar våta av nattens droppar.«

³Jag har tagit av mig linnet,

skall jag ta på det igen?

Jag har tvättat mina fötter,

skall jag smutsa ner dem igen?

⁴Min vän sticker handen genom gluggen

och får mitt inre att skälva.

⁵Jag stiger upp för att öppna för min vän,

och mina händer dryper av myrra.

Från fingrarna rinner myrra

över dörrens regel.

⁶Jag öppnar för min vän,

men min vän har gått.

Jag blir utom mig, han är borta,

jag söker honom men finner honom inte,

jag ropar, men han svarar inte.

⁷Väktarna finner mig,

de som går runt i staden.

De slår mig, de gör mig illa.

Murarnas väktare sliter av mig sjalen.

⁸Jag besvär er, Jerusalems döttrar:

om ni finner min vän,

tala om för honom

att jag är sjuk av kärlek!

Kör

⁹Vad skiljer din vän från andra,

du skönaste bland kvinnor,

vad skiljer din vän från andra,

vad får dig att besvärja oss så?

Hon

¹⁰Min vän är röd och glänsande,

ypperst bland tiotusen.

¹¹Hans huvud är finaste guld,

hans lockar liknar dadelklasar,

svarta som korpen.

¹²Hans ögon är som duvor

vid strömmande vatten,

de badar i mjölk,

de sitter vid fullhetens rand.

¹³Hans kinder är som kryddsängar,

där doftande örter växer.

Hans läppar är liljor,

de dryper av flytande myrra.

¹⁴Hans armar är stavar av guld,

besatta med krysoliter,

hans mage en skiva av elfenben,

överströdd med safirer.

¹⁵Hans lår är pelare av alabaster

på socklar av guld.

Hans gestalt är som Libanon,

ståtlig som dess cedrar.

¹⁶Hans gom är sötma,

allt hos honom är begärligt.

Sådan är min vän,

sådan är min käraste,

ni Jerusalems döttrar.

Kör

6¹Vart har din vän gått,

du skönaste bland kvinnor,

vart har din vän tagit vägen?

Låt oss hjälpa dig att söka!

Hon

²Min vän har gått ner till sin trädgård,

till kryddsängarna.

Där vallar han sin hjord

och plockar liljor.

³Jag är min väns och han är min,

han som vallar sin hjord bland liljor.

Han

⁴Du är skön som Tirsa, min älskade,

ljuvlig som Jerusalem,

skrämmande som stjärnornas här.

⁵Vänd bort din blick,

den gör mig förvirrad.

Ditt hår är som en flock getter

som strömmar utför Gilead.

⁶Dina tänder är som en flock tackor

som stiger ur badet,

alla har tvillingar,

ingen är utan lamm.

⁷Som ett kluvet granatäpple

skimrar din tinning bakom slöjan.

⁸Sextio är drottningarna,

åttio är bihustrurna

och oräkneliga de unga kvinnorna.

⁹Men hon är en enda,

min duva, min fulländade,

den enda för sin mor,

fullkomlig för den som fött henne.

Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,

hon hyllas av drottningar och bihustrur:

¹⁰»Vem är hon som strålar som morgonrodnaden,

skön som den vita månen,

fullkomlig som den heta solen,

skrämmande som stjärnornas här?«

¹¹Jag gick ner till valnötslunden

för att se det knoppas i dalen,

för att se om vinstocken skjutit skott,

om granatträden gått i blom.

¹²[---]

Kör

¹³Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem,

vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig!

Hon

Varför vill ni se på flickan från Shulem,

där hon dansar mellan leden?