Bibel 2000 (B2000)
50

Översteprästen Simon

501Översteprästen Simon, Onias son,

lät på sin tid reparera helgedomen

och sätta templet i stånd.

2Av honom lades grunden till murverk av dubbel höjd,

ett högt fundament för templets ringmur.

3På hans tid grävdes en reservoar,

en damm lika stor som Havet i omkrets.

4Han var mån om att skydda sitt folk mot olycka

och stärkte stadens försvar mot belägringar.

5Hur skön var han inte att se i kretsen av sitt folk,

när han trädde ut ur rummet bakom förhänget:

6han var som morgonstjärnan bland molnen,

som fullmånen på festdagarna,

7som solen när den lyser på den Högstes tempel,

som regnbågen när den skimrar bland glänsande moln,

8som blommande rosor i vårens tid,

som liljor där källsprång bryter fram,

som skogarna på Libanon en sommardag,

9som brinnande rökelse på fyrfatet,

som ett kärl, hamrat av gediget guld

och prytt med alla slags ädla stenar,

10som ett olivträd, dignande av frukt,

och som en cypress som når ända upp bland molnen.

11När han tog på sig den lysande skruden

och klädde sig i sin fulla ståt

och sedan steg upp på det heliga altaret,

spred han glans över hela tempelgården.

12Och när prästerna räckte honom köttstyckena

medan han själv stod vid altarhärden,

stod hans bröder i en ring runt honom;

de var som en cederskog på Libanon,

som dadelpalmer omgav de honom.

13Alla Arons söner stod där i sin glans

med offergåvorna till Herren i sina händer

inför hela Israels menighet.

14Som avslutning av altartjänsten

fulländade han offret till allhärskaren, den Högste:

15han sträckte ut handen efter offerskålen

och lät druvans blod rinna ut.

Han hällde det över altarets fundament

till vällukt åt den Högste, konungen över allt.

16Då bröt Arons söner tystnaden:

de blåste i silvertrumpeterna

och lät dem ljuda med mäktig klang,

för att den Högste skulle minnas folket.

17I samma ögonblick föll de allesammans

på en gång ner med ansiktet mot marken

för att tillbe sin herre,

allhärskaren, den högste Guden.

18Kören stämde upp sin lovsång,

den sköna musiken ljöd med full styrka,

19och Herrens, den Högstes, folk låg försänkt

i bön inför den Barmhärtige,

tills den heliga ceremonin var fullbordad

och de hade avslutat gudstjänsten.

20Då steg översteprästen ner och lyfte sina händer

över israeliternas hela menighet

för att utdela Herrens välsignelse

och med stolthet uttala hans namn.

21Och ännu en gång föll folket ner

för att ta emot välsignelsen från den Högste.

Författarens slutord

22Och nu må ni prisa hela världens Gud,

han som överallt gör storverk,

som låter oss leva i ära ända från födelsen

och alltid visar oss barmhärtighet.

23Må han ge oss glädje i hjärtat

och skänka Israel fred i våra dagar,

så som det var för länge sedan.

24Må hans barmhärtighet aldrig överge oss,

och må han sända oss befrielsen när hans tid är inne.

25Två folk fyller mig med vämjelse,

och det tredje är inte ens något folk:

26de som bor i Seirs bergstrakter, filisteerna

och de dåraktiga människorna i Shekem.

27En lära som ger förstånd och kunskap

har skrivits ner i denna bok

av Jesus, Syrak Elasars son, från Jerusalem,

som lät vishet strömma ur sitt hjärta.

28Lycklig den som studerar detta,

som tar det till sitt hjärta och blir vis.

29Ty den som lever efter det får kraft till allt:

det är gudsfruktans väg han följer.

51

En bön av Jesus, Syraks son

511Jag vill tacka dig, herre och konung,

och lovsjunga dig, Gud, min räddare.

Jag vill prisa ditt namn,

2ty du blev min beskyddare och hjälpare,

du räddade mig från undergången,

från fällan som förtalaren gillrade,

från läpparna som spred ut lögner.

Inför mina fienders angrepp

kom du till min hjälp, 3och du räddade mig,

rik som du är på barmhärtighet och ära,

från käftar som var beredda att sluka mig,

från händer som ville ta mitt liv,

från alla de faror jag råkat i,

4från kvävande eld som omgav mig,

ut ur lågor som jag inte hade tänt,

5ur djupet av dödsrikets innandömen,

från orena tungor och lögnaktigt tal.

6Inför kungen blev jag brottsligt förtalad,

en dödlig fara hotade mig,

och jag var på väg ner i dödsriket.

7De kringrände mig från alla håll,

och ingen kom till min räddning;

jag såg efter mänsklig hjälp men fann ingen.

8Då kom jag ihåg din barmhärtighet, Herre,

och den godhet du visat i evighet:

du befriar dem som tåligt väntar på dig,

och du räddar dem ur fiendernas våld.

9Och jag höjde mitt bönerop från jorden

och bad om räddning från döden,

10jag åkallade Herren, min fader:

»Överge mig inte i nödens tid,

när jag står hjälplös mot övermodet,

11så skall jag inte tröttna att prisa ditt namn;

jag skall lovsjunga och tacka dig.«

Och min bön blev hörd,

12du räddade mig från undergången

och befriade mig i farans stund.

Därför vill jag tacka och prisa dig

och välsigna Herrens namn.

En dikt om vägen till vishet

13När jag ännu var ung, före mina resor,

sökte jag öppet visheten i min bön.

14Framför templet stod jag då och bad om den,

och till min sista stund är den målet för min strävan.

15Från blomningen till druvans mognad

beredde den mig glädje.

Jag höll mig på raka vägar,

ända från ungdomen följde jag dess spår.

16En kort tid lyssnade jag och tog emot,

och stor var den lärdom jag vann.

17Det gick mig väl tack vare visheten

— honom som gav mig den vill jag ära —

18ty jag föresatte mig att leva efter den;

jag strävade lidelsefullt efter det goda,

och jag skall aldrig stå med skam.

19Jag kämpade hårt för dess skull,

jag var alltid noga med att lyda lagen.

Jag sträckte mina händer mot höjden

i sorg över att jag felat mot visheten.

20Jag riktade in mitt sinne mot den,

och tack vare min renhet fann jag den.

Med den fick jag genast ett gott förstånd,

och därför blir jag aldrig övergiven.

21Mitt innersta brann av min strävan efter den;

så gjorde jag också ett gott förvärv.

22Herren lönade mig med talets gåva,

och med den vill jag prisa honom.

23Kom hit till mig, ni olärda,

och bli gäster i lärdomens hus.

24Varför lider ni ännu brist på detta,

varför låter ni era själar törsta så?

25Jag har tagit till orda och talat,

förse er nu utan kostnad.

26Böj nacken under oket,

så skall era själar få lärdom;

den kan ni finna på nära håll.

27Se på mig: en kort tid ansträngde jag mig,

och jag har vunnit stor frid.

28Ge gärna en stor summa silver för lärdomen,

med den kan ni skaffa er mycket guld.

29Må ni kunna glädja er åt Herrens barmhärtighet

och aldrig stå med skam för att ni prisat honom.

30Utför er uppgift innan tiden gått ut,

så ger han er lönen när hans tid är inne.