461En hjälte i strid var Josua, Nuns son,
Moses efterträdare som profet.
Han blev vad hans namn betyder,
en stor räddare för Herrens utvalda,
och straffade fienderna när de gick till angrepp,
så att Israel kunde ta landet i besittning.
2Vilken ära vann han inte när han grep in
och vände sitt svärd mot städerna!
3Vem före honom hade stått så stark som han!
Så var det också Herrens krig han förde.
4Ja, det var han som fick solen att vända om,
så att en dag blev lång som två.
5Han åkallade den högste härskaren
när fiender anföll från alla håll,
och Herren, den Väldige, bönhörde honom
med en våldsam skur av hagelstenar.
6Den vräkte ner över fiendefolket
och förintade motståndarna på sluttningen,
för att hans vapenmakt skulle bli känd för hedningarna;
ty deras krig var ett krig mot Herren,
men Josua följde Härskaren.
7Medan Mose levde gjorde han en välgärning
tillsammans med Kalev, Jefunnes son,
genom att göra motstånd mot menigheten,
så att folket hindrades från synd
och det ondsinta knotandet tystades.
8Bara dessa två överlevde
av en här på sexhundra tusen man,
och de ledde folket till dess arvslott,
till landet som flödar av mjölk och honung.
9Herren gav Kalev krafter
som han fick behålla till ålderdomen,
så att han nådde fram till bergen i landet
och hans ätt fick sin arvslott där.
10Därigenom skulle hela Israel förstå
vilken fördel det är att lyda Herren.
11Så handlade också var och en i raden av domare.
De hade ingen tanke på trolöshet,
de avföll inte från Herren.
Må deras minne vara välsignat
12och deras ben skjuta skott ur graven!
Må deras namn och rykte gå i arv
till de ärorika männens avkomlingar!
13Samuel var älskad av Herren,
en Herrens profet som grundade kungadömet
och smorde furstar över hans folk.
14Han skipade rätt bland folket efter Herrens lag,
och Herren kom Jakobs ättlingar till hjälp.
15Genom sin tillförlitlighet blev han berömd som profet,
hans ord bevisade att hans syner var sanna.
16När hans fiender anföll från alla håll
åkallade han Herren, härskaren,
och offrade ett dilamm åt honom.
17Då lät Herren åskan dåna från himlen
och lät sin röst ljuda i mullret;
18han tillintetgjorde furstarna från Tyros
och alla filisteernas hövdingar.
19Innan han gick till den eviga vilan
bedyrade han inför Herren och hans smorde:
»Inte så mycket som ett par skor
har jag tagit från någon människa.«
Och ingen kunde anklaga honom för något.
20Även efter sin bortgång profeterade han
och röjde för kungen när han skulle dö.
Ur jorden lät han sin röst höras
för att med sin profetia hejda folkets laglöshet.
471Efter honom framträdde Natan
som profet på Davids tid.
2Liksom fettet skiljs ut från gemenskapsoffret
blev David utvald bland israeliterna.
3Han lekte med lejon som med killingar
och med björnar som med fårens lamm.
4Det var han som i sin ungdom dödade jätten
och utplånade folkets skam.
Han svingade armen med slungstenen,
och den skrävlande Goljat fälldes till marken.
5Ty han ropade till Herren, den Högste,
och Herren gav hans hand styrka
att fälla den väldige krigaren
och vinna makt åt sitt folk.
6Därför blev han ärad som segrare över tiotusenden,
han blev prisad för att Herren välsignat honom,
och han erbjöds den ärofulla kronan.
7Ty han krossade motståndarna runt omkring
och förintade sina fiender filisteerna;
ända tills nu har deras makt varit bruten.
8I allt han gjorde tackade han Herren
och hyllade den Helige och Högste.
Av allt hjärta sjöng han sin skapares lov
och betygade honom sin kärlek.
9Han utsåg sångare för altartjänsten,
vilkas röster skulle klinga i sköna melodier.
10Han införde ett storslaget högtidsfirande
och utformade för all framtid de fester
då det heliga namnet skall prisas
och sången ljuda i templet från tidig morgon.
11Herren tog bort hans synder
och befäste hans makt för evigt;
han slöt ett förbund med honom om kungadömet
och den ärofulla tronen i Israel.
12Efter honom följde hans vise son,
som tack vare fadern fick ett liv i trygghet.
13Under Salomos regering rådde fred,
ty Gud gav honom lugn på alla sidor,
så att han kunde resa ett tempel åt hans namn
och bygga helgedomen som består i evighet.
14Hur vis var du inte i din ungdom!
Du svällde som en flod av klokhet,
15ditt förstånd flödade över jorden,
och du spred dina sinnrika tänkespråk över den.
16Ditt rykte nådde avlägsna öar,
du blev älskad för freden under ditt styre.
17För dina sånger, dina ordspråk och visdomsord
och för din tydningskonst blev du beundrad över världen.
18I Herren Guds namn
— han som kallas Israels Gud —
samlade du guld som om det var tenn
och hopade silver som om det var bly.
19Men du gav dig hän åt kvinnor
och lät dem få makt över dig.
20Du fläckade ditt rykte
och besudlade dina ättlingar,
så att du drog vreden över dina barn
och bittert fick ångra din dårskap.
21Väldet delades i två,
ur Efraim uppstod ett upproriskt rike.
22Men Herren upphör aldrig med sin godhet,
varje ord han talat skall besannas.
Sin utvaldes ättlingar skall han inte utplåna,
avkomman till den som älskat honom förgör han inte.
En rest av Jakobs släkt lät han överleva,
han lät ett skott växa upp från Davids rot.
23När Salomo gick till vila hos fäderna
lämnade han efter sig sin son,
en dåre bland sitt folk, helt utan förstånd:
Rehabeam, vars beslut drev folket till uppror.
Och Jerobeam, Nevats son, fick Israel att synda;
han ledde Efraim in på syndens väg.
24Deras synder blev omåttligt stora,
tills de tvingades bort från sitt land.
25Allt slags ondska ville de pröva på,
ända tills straffet drabbade dem.
481Sedan framträdde Elia, den glödande profeten,
vars ord flammade som en fackla.
2Han sände hungersnöd över folket
och blev genom sin heliga iver mångas död.
3Med Herrens ord höll han himlen stängd,
och tre gånger kallade han ner eld därifrån.
4Hur ärad blev du inte, Elia, för dina underverk!
Vem kan berömma sig av att vara din like?
5Du väckte den döde till liv med den Högstes ord,
från dödsriket räddade du honom.
6Du störtade kungar i fördärvet
och lät stormän dö på sjukbädden.
7På Sinai fick du höra om bestraffningen,
på Horeb om domen och vedergällningen.
8Du smorde kungar till hämnare
och profeter till efterträdare åt dig.
9Du fördes till himlen i en flammande stormby,
i en vagn dragen av eldhästar.
10Du är bestämd för den tiden, står det skrivet,
då du skall mildra vreden innan den blossar upp
och vända faderns hjärta till hans son
och återupprätta Jakobs stammar.
11Saliga de som har fått se dig
men också de som har somnat in i kärlek,
ty även vi skall få leva.
12När Elia höljdes i stormbyn
fylldes Elisha av hans ande.
Under sin livstid vek han aldrig för en furste,
och ingen gjorde sig till herre över honom.
13Ingen uppgift var honom för svår,
och efter hans bortgång profeterade hans kropp.
14Medan han levde gjorde han sällsamma ting,
och även efter döden var hans gärningar förunderliga.
15Trots allt detta omvände sig inte folket
och upphörde inte med sina synder
förrän de släpades som krigsbyte från sitt land
och skingrades över hela världen,
så att bara en ringa rest blev kvar av folket,
bland dem en furste av Davids ätt.
16Några av dem gjorde det som behagar Herren,
andra begick ständigt flera synder.
17Hiskia befäste sin stad
och ledde in Gichonkällan i den;
han högg sig genom klippan med yxa
och byggde dammar för vattnet.
18Under hans regering gick Sanherib till angrepp
och sände Rab-Sake mot Hiskia.
Rab-Sake lyfte sin hand mot Sion
och talade övermodigt stora ord.
19Då bävade de, och deras händer darrade;
de våndades som födande kvinnor.
20Men de åkallade Herren, den Barmhärtige,
och sträckte sina händer mot honom.
Den Helige hörde dem genast i sin himmel
och sände dem räddning genom Jesaja;
21han krossade assyriernas här,
hans ängel tillintetgjorde den.
22Ty Hiskia gjorde det som behagar Herren
och följde orubbligt sin fader Davids väg.
Den som ledde honom var Jesaja,
den store profeten, osviklig i sina syner.
23På hans tid vände solen om,
och han förlängde kungens liv.
24Med sin andes kraft såg han vad slutet skall bli
och tröstade dem som sörjde i Sion.
25Han förutsade allt som skall ske i framtiden
och avslöjade det fördolda innan det inträffat.