431Praktfullt höjer sig det klara himlavalvet,
himlens anblick är en strålande syn.
2När solen visar sig kommer den som en förkunnare:
den är ett underbart ting, ett verk av den Högste.
3På höjden av sin bana sveder den marken,
och ingen kan uthärda dess hetta.
4Ugnen i en verkstad eldas het med bälg;
trefalt hetare bränner solen mot bergen.
Glödande ångor andas den ut
och utstrålar ljus, så att ögonen bländas.
5Stor är Herren som har skapat den;
med sina ord styr han dess snabba färd.
6Och månen för han fram på bestämda dagar,
ett evigt tecken som skall visa tiden.
7Månen visar när högtiden är inne,
detta ljus som avtar så snart det nått sin fullhet.
8Efter den har månaden fått sitt namn.
Den växer och förändras på ett förunderligt sätt,
och där den lyser på himlavalvet
är den de himmelska härarnas fälttecken.
9Rymden får sin skönhet av stjärnornas glans,
detta lysande smycke på Herrens höga himmel.
10På den Heliges ord ställer de sig där han bestämt,
och de skall aldrig tröttna på sin vakttjänst.
11Se på regnbågen och prisa dess skapare!
Praktfull är den i sin glans
12när den välver sin strålande båge över himlen —
den Högstes händer har spänt den.
13Hans påbud kommer plötsligt snön att yra
och låter straffdomens blixtar ljunga.
14För den skull öppnas himlens förråd
och moln flyger ut som fåglar.
15Med sin väldiga kraft gör han molnen hårda,
och de brister sönder i hagelstenar.
16-17Dånet av hans åska kommer jorden att våndas,
och när han visar sig skälver bergen.
På hans befallning blåser sunnanvinden,
nordanstormen och virvelvinden.
Snöflingor strör han ut som svävande fåglar,
och snöfallet liknar en gräshoppssvärm som slår ner.
18Ögat häpnar över denna vita skönhet,
och hjärtat hänförs av flingornas fall.
19Och rimfrost sprider han ut över jorden som salt,
där den fastnar blir den som törntaggar.
20När den kalla nordanvinden blåser
lägger sig isen över vattnet;
den breder ut sig över varje vattensamling,
och vattnet iför sig liksom ett pansar.
21Den skövlar bergen och förbränner ödemarken
och sveder gräset som eld.
22Snart läks allt av den fuktiga dimman,
liksom daggen ger lindring efter hettan.
23Med sin tankes kraft betvang han havsdjupet
och lät öar stiga upp ur det.
24Sjömän kan berätta om havets faror,
och vi häpnar över det våra öron får höra.
25Där har han skapat otroliga och märkliga ting:
alla slags sällsamma varelser, en värld av havsmonster.
26Genom Herrens kraft når hans tjänare framgång,
och genom hans ord äger allting bestånd.
27Hur mycket vi än säger är det inte nog,
men detta är summan av det sagda: Han är allt.
28Vår förmåga räcker inte när vi vill prisa honom,
ty han är den Väldige, större än allt han skapat.
29Fruktansvärd är Herren och överväldigande stor,
och underbar är hans härskarmakt.
30Prisa Herren och sjung hans lov
av hela er förmåga; han är alltid höjd över den.
Lovsjung honom av all er kraft
och tröttna inte; det blir aldrig nog.
31Vem har sett honom och kan beskriva honom,
vem kan skildra hans storhet sådan den är?
32Mycket som är fördolt för oss är större än dessa ting,
ty av hans verk har vi bara sett en liten del.
33Allting är ju skapat av Herren,
och åt de fromma har han skänkt visheten.
LOVSÅNG ÖVER FÄDERNA (kap. 44–49)
441Nu vill jag lovsjunga ärorika män,
våra fäder och vårt ursprung.
2Stor är den härlighet som Herren har skapat,
stort är hans eviga majestät:
3härskare som styrt kungariken
och män som vunnit ryktbarhet genom sin makt,
kloka män som kunnat ge råd
och profeter som framfört sina budskap,
4män som lett folket med kloka planer
och med sin kunskap i folkets skrifter
— visa ord finns i deras lära —
5män som skapat musik och sånger
eller som gjort sina ord kända i skrift,
6förmögna och inflytelserika män
som fört ett fredligt liv i sina hem.
7Alla dessa vann berömmelse bland sina samtida
och ärades i sin livstid.
8Någras namn har gått till eftervärlden,
så att man talar om dem och prisar dem,
9andra har blivit glömda och är borta,
som om de aldrig hade funnits,
de är som om de aldrig varit —
de själva liksom också deras barn.
10Men dessa var män som fått del av Guds nåd
och vilkas rättfärdiga verk inte blivit glömda.
11Hos deras ättlingar blir nåden kvar,
deras efterkommande är ett gott arv.
Tack vare förbunden 12består deras ättlingar,
att barnen får leva är deras förtjänst.
13För all framtid skall deras ättlingar fortleva,
och deras ära kommer aldrig att förblekna.
14Deras kroppar har begravts i frid,
och deras namn skall leva genom alla släktled.
15Alla folk skall tala om deras vishet,
och folkförsamlingen skall förkunna deras lov.
Urtiden och patriarkerna
16Henok behagade Herren och togs härifrån,
en maning till omvändelse för kommande släkten.
17Noa befanns fullkomlig och rättfärdig
och blev världens räddning när vreden bröt ut:
för hans skull lämnades en rest kvar
när floden kom över jorden.
18Med honom slöts förbund för evärdlig tid
om att ingen flod mer skulle utplåna det levande.
19Abraham blev den store fadern för många folk,
och på hans ära fanns ingen fläck.
20Han följde den Högstes lag
och ingick förbund med honom.
På sin kropp bekräftade han förbundet,
och när han sattes på prov befanns han trogen.
21Därför lovade Herren honom med ed
att folken skulle välsignas genom hans avkomma,
att den skulle bli talrik som sandkornen på marken
och stiga så högt som stjärnorna
och att hans ättlingar skulle ta landet i besittning
från hav till hav, från floden till jordens ände.
22För sin far Abrahams skull
fick också Isak samma löfte
om välsignelse över alla människor.
Förbundet 23överförde Herren sedan på Jakob.
Han erkände honom genom sina välsignelser
och gav honom arv och egendom.
Han drog upp gränserna för hans arvslotter
och fördelade dem på tolv stammar.
Mose och hans samtida
Och han lät en ättling till Jakob få del av nåden,
en som behagade alla som såg honom
451och som blev älskad av både Gud och människor:
Mose, välsignat vare hans minne.
2Han gjorde honom lik sina heliga i härlighet
och lät honom triumfera över skräckslagna fiender.
3Han lät underverken följa med ens på hans ord,
han förhärligade honom inför det kungliga hovet.
Han gav honom befallningar om sitt folk
och visade honom en glimt av sin härlighet.
4Han helgade honom för hans trohets och mildhets skull
och utvalde honom bland alla människor.
5Han lät honom höra sin röst,
han förde honom in i töcknet
och överlämnade själv buden till honom,
livets och vishetens lag,
för att Jakobs ätt skulle undervisas om förbundet
och Israel om hans stadgar.
6Till samma helighet upphöjde han Aron,
Moses bror, av Levis stam.
7Han lät en evig ordning utgå från honom:
han gav honom ämbetet som präst för folket.
Med en rik klädsel ärade han honom
och iförde honom en lysande skrud.
8Han klädde honom i den ståtligaste dräkt
och krönte honom med ting fulla av kraft.
Byxor, kåpa och efod gav han honom.
9Runt om dräkten fäste han granatäpplen
och en mängd guldbjällror, i en krans;
de skulle klinga vid hans steg,
så att ljudet hördes i templet
som en påminnelse för alla i hans folk.
10Det var en helig dräkt i guld och violett
och purpurrött, en konstvävares verk.
Dit hörde bröstväskan, med lotterna för domsutslag,
11av karmosinrött garn, en konstnärs verk,
och ädelstenarna, graverade som sigill
och infattade i guld, en juvelerares verk;
deras inskriptioner skulle vara en påminnelse:
de var lika många som Israels stammar.
12På turbanen satt en krona av guld
med en inskrift till bekräftelse av hans helighet,
ett tecken på ära och upphöjdhet, fullt av kraft.
Allt var en lust för ögat, konstfärdigt och skönt;
13före Arons tid hade ingenting liknande funnits.
Ingen av annan släkt har någonsin fått klä sig i detta,
bara hans söner, hans ättlingar genom tiderna.
14Hans brännoffer skall bäras fram
två gånger varje dag, för all framtid.
15Mose lade offergåvor i hans händer
och smorde honom med helig olja.
Så blev det en evig ordning för honom
och för hans ättlingar, så länge himlen består,
att vara Herrens tjänare och präster
och välsigna hans folk med Namnet.
16Herren utvalde honom bland alla människor
till att komma inför sig med eldoffer,
med rökelse och vällukt som påminnelseoffer
och till att utverka försoning åt folket.
17Med sina bud gav han honom makt över rättsskipningen,
för att Jakobs ätt skulle lära känna förbundstecknet
och Israel bli upplyst av Herrens lag.
18Män av annan släkt greps av avund
och reste sig mot honom i öknen,
fulla av raseri och vrede:
männen kring Datan och Aviram
liksom Korach med sitt anhang.
19Herren såg det, och hans misshag väcktes,
de krossades av hans rasande vrede.
Han lät något sällsamt drabba dem,
han förintade dem med sin flammande eld.
20Men Aron ärade han ännu mer,
han gav honom ärftliga rättigheter:
offren från den första grödan blev hans andel.
Så fick han först och främst bröd att mätta sig med.
21Prästerna skall ju leva av offren,
som Herren gav honom och hans ättlingar.
22Men av folkets jord får prästen ingen arvslott,
och han har ingen andel i folkets egendom:
Herren själv är din andel och din egendom.
23Pinechas, Elasars son, är den tredje i ära:
han visade helig iver i sin gudsfruktan,
och när folket avföll stod han fast
med sitt mod och sin handlingskraft
och vann försoning åt Israel.
24Därför slöts ett fredsförbund med honom:
han skulle förestå templet och sitt folk,
så att han och hans ättlingar för all framtid
skulle äga översteprästämbetets värdighet.
25Även med David slöts ett förbund,
med Jishajs son av Juda stam;
men kungens makt ärvs endast från son till son,
medan Arons arv tillfaller alla hans ättlingar.
26Må Herren fylla era hjärtan med vishet
och låta er styra hans folk med rättfärdighet,
så att inte dess välstånd går om intet.
Må dess ära bestå till kommande släkten.