Bibel 2000 (B2000)
21

Synden och dess följder

211Mitt barn, har du syndat, så gör aldrig om det,

och be om förlåtelse för vad du redan gjort.

2Fly för synden som för en orm:

kommer du nära den biter den dig.

Den har tänder som ett lejon,

tänder som gör slut på människoliv.

3Som ett tveeggat svärd är varje lagbrott:

för dess hugg finns ingen bot.

4Förtryck och övervåld föröder rikedom,

över den hänsynslöses hus går förödelsen fram.

5Så snart den fattige ber hör Herren det,

och hastigt kommer hans dom.

6Den som avskyr tillrättavisning går syndarens väg,

men den som fruktar Herren ångrar sig uppriktigt.

7Den som är stor i orden märks på långt håll,

men den kloke märker själv när tungan slinter.

8Att bygga sitt hus för lånade pengar

är att samla byggsten till en ruin.

9De laglösas skara är en hög med blånor,

och de slutar i flammande eld.

10Syndarnas väg är jämn och fri från stenar,

men vid dess slut finns dödsrikets fångstgrop.

Vishet och dårskap i umgängeslivet

11Den som följer lagen är herre över sina tankar,

gudsfruktan leder fram till vishet.

12Den som är obegåvad kan inte fostras,

men det finns begåvning som vållar mycken sorg.

13Den vises kunskap väller fram som en flodvåg,

och de råd han ger är som en frisk källa.

14Dårens sinne är som en sprucken kruka:

ingen kunskap stannar där.

15Om den kloke hör ett vist ord

berömmer han det och tillfogar ett annat,

men den njutningslystne hör det med avsmak

och slänger bort det över axeln.

16Dårens utläggningar är som bördan under vandringen,

men att lyssna till den kloke är ett nöje.

17När folket rådslår är den vises ord eftersökta,

och man begrundar noga vad han säger.

18För dåren är visheten som ett hus i spillror

och den klokes kunskap osammanhängande ord.

19För den enfaldige är fostran som bojor kring fötterna,

som en handklove om högra handen.

20Dårens skratt är högljutt,

men en insiktsfull man ler bara stillsamt.

21För den vise är fostran som ett smycke av guld,

som en ring på hans högra arm.

22Dåren rusar rakt in i huset,

en erfaren människa visar sig försynt.

23En människa utan vett kikar in genom dörren,

en man med hyfs väntar utanför.

24Att lyssna vid dörren är brist på hyfsning;

för den vise vore det en outhärdlig skam.

25Andra pratar vitt och brett,

men de visa väger sina ord på våg.

26Dårens tanke styrs av tungan,

den vises tunga tyglas av tanken.

27När den gudlöse förbannar Satan,

förbannar han sitt eget begär.

28Ryktesspridaren fläckar ner sig själv,

och han blir avskydd bland sina grannar.

22

Dårskapen är avskyvärd

221Den late liknar en nersmord sten;

alla människor visslar åt hans förnedring.

2Den late liknar en klump spillning;

den som tar upp den torkar av handen.

3Ohyfsade barn är en skam för fadern,

och en sådan dotter blir honom till skada.

4En förståndig dotter gör sin man rik,

men den som är skamlös vållar sin far sorg.

5Den fräcka skämmer ut både far och man,

och av båda blir hon föraktad.

6Förmaningar i otid är som festmusik vid sorg,

men att fostra med riset är alltid klokt.

9Att undervisa dåren är som att limma ihop krukskärvor,

som att väcka en sovande ur djup sömn.

10Att förmana dåren är som att förmana en halvsovande;

när man är färdig säger han: »Va?«

11Gråt över den döde, ty han har skilts från ljuset,

och gråt över dåren, ty han har skilts från sitt förnuft.

Gråt mindre bittert över den döde — han har ju fått ro,

men dårens liv är värre än döden.

12Sorgen över en död varar sju dagar,

sorgen över den gudlöse dåren varar hela hans liv.

13Slösa inte många ord på en enfaldig man,

och uppsök inte den som saknar förstånd.

Akta dig för honom så slipper du obehag

och blir inte nersmutsad om han stöter till dig.

Gå ur vägen för honom så får du vara i fred

och slipper tröttas av hans galenskap.

14Vad är det som är tyngre än bly?

Vad har det för namn om inte »dåren«?

15Sand och salt och järnstycken

är lättare att bära än en vettlös människa.

16Bjälklag som byggts in i stenhus

faller inte isär vid ett jordskalv,

och ett hjärta som har fäste i klok eftertanke

fäller inte modet när stunden är inne.

17Ett hjärta som har stöd av förnuftigt tänkande

är som en relief på en polerad stenvägg.

18Småsten som ligger på en hög mur

blir inte kvar när vinden blåser,

och ett fegt hjärta som vilar på dåraktigt tänkande

håller inte stånd mot något skrämmande.

Vänskapens krav

19En tagg i ögat vållar tårar,

och en tagg i hjärtat blottar dess sårbarhet.

20Den som kastar sten på fåglar skrämmer bort dem,

och den som skymfar en vän gör slut på vänskapen.

21Har du dragit svärd mot en vän,

så förtvivla inte, det finns en väg tillbaka.

22Har du talat hårt till en vän,

så var inte rädd, det finns försoning —

utom för skymfande ord, föraktfull överlägsenhet,

en förrådd hemlighet och ett hugg i ryggen.

För sådant tar varje vän till flykten.

23Vinn din nästas förtroende medan han är fattig,

så får du glädja dig när han blir rik.

Stå vid hans sida när han har det svårt,

så får du vara med och dela när han ärver.

24Innan det brinner kommer os och rök;

likaså växlas smädelser innan blod flyter.

25Jag skall inte skämmas för att skydda en vän

och aldrig hålla mig undan för honom.

26Om jag råkar illa ut för hans skull

kommer alla som hör det att akta sig för honom.

Bön om självbehärskning

27Vem sätter ut vakt vid min mun

och förser mina läppar med ett sinnrikt sigill,

så att de inte vållar mitt fall

och min tunga inte drar mig i fördärvet?

23

231Herre, fader och härskare över mitt liv,

utlämna mig inte åt deras önskningar,

och låt mig inte råka i olycka genom dem.

2Må piskan svingas över mina tankar

och tukta mitt hjärta till vishet,

så att jag inte skonas när de felar,

utan deras synder upphör fullständigt.

3Annars blir mina felsteg allt fler,

och mina synder växer i antal,

tills jag faller i mina motståndares åsyn

och väcker mina fienders skadeglädje.

4Herre, fader och mitt livs Gud,

låt mig inte se med lystna blickar,

5håll begäret borta från mig.

6Ge inte kroppens behov och drifter makt över mig,

utlämna mig inte åt skamlösa lustar.

Talets tukt

7Hör läran om talets tukt, mina barn;

följer man den går man fri för snaror.

Genom sina ord 8blir syndaren fångad,

och den övermodige smädaren kommer på fall.

9Vänj inte din mun vid eder,

ta inte för vana att nämna den Heliges namn.

10Ty liksom en slav under ett långvarigt förhör

inte kan undgå märken av piskrappen,

så undgår man heller inte att synda

om man ständigt svär vid Herrens namn.

11En man som ofta svär blir en stor lagbrytare,

och gisslet kommer inte att skona hans hus.

Sviker han sin ed ådrar han sig synd;

struntar han i eden syndar han dubbelt,

och om hans ed var tomma ord undgår han inte straff:

hans hem fylls av olyckor.

12Det finns ord som är lika med döden —

må de aldrig förekomma i det land vi ärvt från Jakob.

Allt sådant är fjärran från de fromma;

de kommer inte att låta sig dras in i synder.

13Vänj inte din mun vid grovt och lastbart tal,

ty sådana ord är syndiga.

14Tänk på din far och din mor

när du sitter i stormäns krets,

så att du inte glömmer dig i deras sällskap

och låter din vana göra dig till narr;

då önskar du att du aldrig blivit till

och förbannar den dag du föddes.

15En människa som vänjer sig vid oförskämt tal

förblir utan fostran så länge hon lever.

Sexuella synder

16Det finns två slag av stora syndare,

och ett tredje, som drar Guds vrede över sig:

en liderlig man vars begär brinner som eld

och inte slocknar förrän han är förtärd,

en man som brukar sin kropp till otukt

och inte upphör förrän elden svett honom

17— ty för den otuktige smakar allt bröd lika gott,

och han tröttnar inte förrän han dör —

18och en man som lämnar sin äkta säng

och säger för sig själv: »Vem ser mig?

Det är mörkt omkring mig, väggarna döljer mig,

och ingen ser mig — vad har jag att frukta?

Den Högste kommer inte att minnas mina synder.«

19Han fruktar bara människors ögon,

men Herrens ögon känner han inte;

de är oändligt klarare än solljuset,

de ser varje steg som människor tar

och blickar in i gömda vrår.

20Allt var känt för honom före skapelsen

lika väl som sedan det fullbordats.

21En sådan man får sitt straff på stadens gator,

han blir gripen där han minst väntar det.

22På samma sätt med en kvinna som bedrar sin man

och utger en annans barn för hans arvinge.

23Ty för det första har hon brutit mot den Högstes lag,

för det andra har hon svikit sin man,

för det tredje har hon lånat sig till otukt och hor

och låtit en annan mans barn gälla som äkta.

24Den kvinnan skall ställas inför folkförsamlingen,

och hennes barn skall drabbas av Herrens dom.

25Hennes barn finner inget rotfäste,

och hennes grenar bär aldrig frukt.

26Det minne hon efterlämnar blir förbannat,

och hennes skam skall aldrig utplånas.

27Och de som lever kvar på jorden skall inse

att ingenting är bättre än att frukta Herren

och ingenting ljuvligare än att följa hans bud.