Bibel 2000 (B2000)
1

Noomi och hennes svärdotter Rut

11På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda utvandrade då med sin hustru och sina två söner till Moab för att bo där en tid. 2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon; de var efratiter från Betlehem i Juda. De kom nu till Moab och stannade där. 3Men Elimelek, Noomis make, dog, och hon blev lämnad ensam med sina två söner. 4Dessa tog sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa, den andra Rut. När de hade levt där i ett tiotal år 5dog också Machlon och Kiljon, så att Noomi stod helt ensam, utan söner och utan man.

6Då bröt hon upp tillsammans med sina svärdöttrar för att vända hem från Moab. Där hade hon nämligen fått höra att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd. 7Hon lämnade den plats där hon hade bott, och hennes två svärdöttrar följde henne. Men medan de var på väg mot Juda 8sade Noomi till sina sonhustrur: »Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. 9Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.« Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt 10och sade: »Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!« 11Men Noomi svarade: »Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er. 12Gå tillbaka! Jag är för gammal för att gifta om mig. Om jag trodde att jag ännu kunde hoppas och redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13skulle ni då vänta på dem tills de var vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar! Min lott är mycket bittrare än er: Herrens hand har slagit mig.« 14Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. 15Noomi sade: »Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.« 16Men Rut svarade:

»Tvinga mig inte att överge dig

och vända tillbaka.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

17Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli begraven.

Herren må göra mig vad som helst —

endast döden skall skilja oss åt.«

18Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken. 19Så gick de båda tillsammans ända till Betlehem.

När de kom fram blev det stor uppståndelse i staden. »Det är ju Noomi«, ropade kvinnorna. 20»Kalla mig inte Noomi, den ljuva«, sade hon, »kalla mig Mara, den bittra, ty den Väldige har gjort livet bittert för mig! 21Rik drog jag bort, men tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi, då Herren har vittnat mot mig, då den Väldige har dömt mig så hårt?«

22Så gick det till när Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska svärdotter Rut, som hade lämnat sitt land. Och de kom till Betlehem just då kornskörden började.

2

Rut på Boas åker

21Noomi hade en anförvant på sin makes sida, en förmögen och betydande man av samma släkt som Elimelek. Han hette Boas. 2En dag sade Rut, moabitiskan, till sin svärmor: »Jag skulle vilja gå bort till fälten och fråga om jag får plocka ax.« — »Gör det, min flicka«, svarade Noomi. 3Så gav sig Rut i väg till fälten och började samla ax efter skördemännen.

Av en händelse hade Rut hamnat på en åker som ägdes av Boas, han som hörde till Elimeleks släkt. 4Nu kom Boas från Betlehem och hälsade skördefolket: »Herren vare med er!« och de svarade: »Herren välsigne dig!« 5Då frågade Boas den som var förman för skördefolket var den unga kvinnan hörde hemma. 6»Det är en moabitiska«, svarade förmannen, »det var hon som vände tillbaka med Noomi från Moab. 7Hon bad att få plocka ax efter skördefolket och har hållit på hela tiden ända sedan hon kom i morse. Bara en kort stund har hon varit inne och vilat sig.«

8Då sade Boas till Rut: »Hör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. 9Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp.« 10Då föll hon ner med ansiktet mot marken och sade: »Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?« 11Boas svarade: »Jag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. 12Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.« — 13»Du är mycket god mot mig, herre«, svarade Rut, »du har tröstat och uppmuntrat din tjänarinna, fast jag är ringare än alla i din tjänst.«

14När det blev matdags sade Boas till henne: »Kom hit och ta av brödet och doppa i ättikvinet.« Då satte hon sig bredvid skördemännen, och han räckte henne rostad säd, och hon åt sig mätt och fick ändå över. 15När hon steg upp för att börja plocka igen gav Boas sitt folk order att låta henne plocka ostört även bland kärvarna. 16»Och ni kan gärna dra ut några ax ur knippena och låta dem ligga så att hon får plocka upp dem, utan att ni grälar på henne.«

17Så samlade Rut ax på åkern ända till aftonen, och sedan klappade hon ut vad hon hade plockat. Det blev ungefär en efa korn, 18och det bar hon med sig in till staden. Hon visade sin svärmor vad hon hade samlat ihop, och hon lämnade henne också vad som hade blivit över efter hennes måltid. 19»Var har du plockat i dag«, frågade Noomi, »var har du arbetat? Gud välsigne honom som har tagit sig an dig!« Då berättade Rut var hon hade varit: »Den man jag har arbetat hos i dag heter Boas.« — 20»Må Herren välsigna honom«, sade Noomi, »Herren, som i sin trofasthet inte har övergett vare sig de levande eller de döda.« Och hon tillade: »Den mannen står oss nära, han är en av våra skyldemän.« 21Rut, moabitiskan, fortsatte: »Boas sade också att jag skulle hålla mig i närheten av hans folk tills de är färdiga med hela skörden.« — 22»Det är bra att du går bland kvinnorna på Boas åker«, svarade Noomi, »för på en annan åker kunde du bli antastad.« 23Alltså höll hon sig till dem och plockade ax ända tills skörden av korn och vete var avslutad. Och hon bodde hos sin svärmor.

3

Rut och Boas på tröskplatsen

31En dag sade Noomi till sin svärdotter: »Mitt barn, jag vill att du skall få det tryggt och bra. 2Boas, vars tjänsteflickor du var tillsammans med, är ju vår släkting. I kväll är han på tröskplatsen och kastar korn. 3Du skall bada, smörja in dig med välluktande olja, sätta på dig dina finkläder och gå ner till tröskplatsen. Men laga så att han inte ser dig förrän han har slutat äta och dricka. 4Ge akt på var han lägger sig och gå sedan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra.« 5Rut svarade: »Jag skall göra precis som du säger.«

6Hon gick alltså ner till tröskplatsen och gjorde till punkt och pricka som hennes svärmor hade sagt åt henne. 7När Boas hade ätit och druckit gick han glad och nöjd och lade sig intill sädeshögen. Då smög hon sig dit och lyfte på täcket vid fotändan och lade sig. 8Men mitt i natten for Boas upp och trevade omkring sig och märkte att det låg en kvinna hos honom. 9»Vem är du?« frågade han. »Jag är Rut, din tjänarinna«, svarade hon, »bred ut din mantel över mig, du är min skyldeman!« 10Han sade: »Herren välsigne dig, min dotter. Nu visar du din trofasthet ännu tydligare än förut: du söker inte efter unga män, varken fattiga eller rika. 11Var nu inte orolig, min dotter. Allt vad du säger skall jag göra — du är respekterad av alla här i staden. 12Det är sant att jag är din skyldeman, men det finns en annan som är närmare än jag. 13Stanna här i natt. Om han i morgon tar på sig rätten och plikten som skyldeman, nåväl, då må det ske, men om han inte vill, då skall jag göra det, så sant Herren lever! Ligg kvar här tills det blir morgon!« 14Så låg hon där hos Boas ända till morgonen, men hon steg upp innan människor ännu kunde känna igen varandra; han ville inte att det skulle bli känt att hon hade varit vid tröskplatsen. 15Boas bad henne ta sin sjal och hålla upp den. Hon gjorde som han sade, och han mätte upp sex mått korn och lade bördan till rätta på henne. Därefter gick han in till staden.

16När Rut kom hem frågade hennes svärmor: »Hur har det gått, min dotter?« Då berättade hon allt vad mannen hade gjort för henne 17och tillade: »Dessa sex mått korn gav han mig, för han ville inte att jag skulle komma hem tomhänt till min svärmor.« 18Då svarade Noomi: »Vänta nu lugnt, min flicka, tills du får veta hur saken avlöper. Den mannen kommer inte att ge sig någon ro förrän han har ordnat det hela, och det i dag.«