Bibel 2000 (B2000)
8

Ett andligt liv i frihet

81Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. 5Ty de som lever efter köttet har dess sinnelag, men de som lever efter anden är andligt sinnade. 6Köttets sinnelag betyder död, men andens liv och frid. 7Köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det. 8De som är kvar i sin köttsliga natur kan inte behaga Gud. 9Ni däremot är inte kvar i den utan lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den som inte har Kristi ande tillhör inte honom. 10Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. 11Om anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.

Den härlighet som skall ges Guds barn

12Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. 13Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva. 14Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. 15Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!« 16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. 17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. 19Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. 20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

22Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. 23Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. 24I hoppet är vi räddade — ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Guds kärlek i Kristus Jesus

28Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

31Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? 32Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? 33Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, 34vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? 36Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. 37Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. 38Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, 39varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

9

Israel och Guds löften

91Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den heliga anden låter även mitt samvete bestyrka det, 2ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. 3Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. 4De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, 5de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.

6Det är inte så att Guds ord har visat sig felaktigt, ty Israel är inte alla som kommer från Israel, 7och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Det heter ju: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare, 8det vill säga: inte alla de barn som han blev upphov till är barn som Gud har gett honom; det är löftets barn som räknas som hans efterkommande. 9Ty detta ord var ett löfte: Jag kommer tillbaka nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son. 10Likadant var det när Rebecka hade blivit havande med två barn genom en och samme man, vår fader Isak. 11Innan de var födda och hunnit göra vare sig gott eller ont — Guds beslut att välja fritt skulle stå fast 12och gärningar ingenting betyda, endast han själv, han som kallar — redan då fick hon höra orden: Den äldre skall tjäna den yngre. 13Det är också skrivet: Jag älskade Jakob men hatade Esau.

14Vad innebär nu detta? Kan Gud göra orätt? Naturligtvis inte. 15Han säger ju till Mose: Jag skall förbarma mig över vem jag vill och vara barmhärtig mot vem jag vill. 16Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande. 17Skriften säger ju till farao: Det var därför jag upphöjde dig, för att jag skulle visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. 18Så förbarmar han sig över vem han vill och förhärdar vem han vill.

Guds frihet i valet av folk

19Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. 20Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? 21Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? 22Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? 23Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet? 24Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar. 25Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade, 26och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner. 27Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad; 28snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. 29Likaså har Jesaja sagt: Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna.

30Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro. 31Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen. 32Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten 33som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.

10

Judarna och rättfärdigheten

101Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade. 2Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten. 3De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig. 5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem. 6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? — det vill säga för att hämta ner Kristus — 7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? — det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. 8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta — det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. 9Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. 10Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 11Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. 12Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger av sin rikedom åt alla som åkallar honom. 13Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.

Alla lyssnade inte till evangeliet

14Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? 15Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. 16Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade? 17Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. 18Men då frågar jag: kanske har de aldrig hört den? Visst har de! Över hela jorden nådde deras röst, till världens ändar deras ord. 19Då frågar jag: kanske Israel inte förstod? Nej, redan Mose säger: Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är något folk; mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede. 20Och Jesaja går så långt att han säger: Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig, jag visade mig för dem som inte frågade efter mig. 21Men om Israel säger han: Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och motspänstigt folk.