Bibel 2000 (B2000)
2

Guds dom över judar och greker

21Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. 2Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. 3Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? 4Bryr du dig inte om Guds oändliga godhet, fördragsamhet och tålamod? Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse? 5Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist. 6Han skall löna var och en efter hans gärningar: 7evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet, 8men vrede och straff över dem som i självhävdelse vänder ryggen åt sanningen och följer orätten. 9Nöd och ångest över varje människa som gör det onda, juden främst men också greken. 10Härlighet, ära och frid åt var och en som gör det goda, juden främst men också greken. 11Gud gör inte skillnad på människor.

Lagen inget skydd mot domen

12Alla som har syndat utan lag skall också gå under utan lag. Och alla som har syndat under lagen skall dömas genom lagen. 13Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. 14Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. 15Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig. 16Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan.

17Du kallar dig jude och förlitar dig på lagen, du är stolt över din Gud, 18känner hans vilja och kan avgöra vad som är väsentligt — du har ju vägledning i lagen. 19Du tror dig om att vara en ledare för blinda, ett ljus för människor i mörker, 20en fostrare för oförståndiga, en lärare för omogna — du äger ju kunskapen och sanningen i lagens gestalt. 21Du undervisar alltså andra men inte dig själv. Du förbjuder stöld men är själv en tjuv. 22Du fördömer äktenskapsbrott men begår det själv. Du avskyr de hedniska gudarna men drar dig inte för att plundra dem. 23Du är stolt över lagen men vanärar Gud genom att överträda den, 24ty som det står skrivet: För er skull smädas Guds namn bland hedningarna. 25Omskärelse är till nytta om du lever efter lagen. Men överträder du lagen är du trots omskärelsen på nytt en oomskuren. 26Om nu en oomskuren följer lagens bud, skall inte han få räknas som omskuren? 27Då kommer han som till kroppen är oomskuren men fullgör lagen att döma dig som överträder lagen fast du har skriftens bokstav och omskärelsen. 28Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. 29Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.

3

Hela mänsklighetens skuld inför Gud

31Vilket företräde har då judarna, vilken fördel ger omskärelsen? 2En stor fördel, på alla sätt. Först och främst: Guds ord anförtroddes åt dem. 3Och om nu några har visat sig trolösa, skall då deras trolöshet upphäva Guds trofasthet? 4Nej, inte alls: Gud är sann — sedan må varje människa visa sig vara en lögnare; som det står skrivet: Du skall befinnas rättfärdig i dina ord och segra när man anklagar dig. 5Och om vår orättfärdighet skall bevisa Guds rättfärdighet, vad innebär då detta? Är kanske Gud mänskligt talat orättvis när han låter sin vrede drabba oss? 6Nej, inte alls, ty hur skulle Gud då kunna döma världen? 7Men om min lögn ökar Guds härlighet genom att framhäva hans sannfärdighet, varför skall jag då dömas som syndare? 8Inte kan vi säga: »Låt oss göra det onda för att frambringa det goda.« Sådana ord lägger några i vår mun, men de som förtalar oss på det sättet förtjänar sitt straff.

9Hur är det då, har vi något försteg? Inte utan vidare. Jag har förut anklagat både judar och greker för att stå under syndens välde. 10Det står ju skrivet:

Ingen finns som är rättfärdig, ingen enda,

11ingen som förstår, ingen som söker Gud.

12Alla har vikit av, alla är fördärvade.

Ingen finns som gör det goda, ingen enda.

13En öppen grav är deras strupe,

sin tunga brukar de till svek.

Huggormsgift har de bakom sina läppar,

14deras mun är full av bitter förbannelse.

15På snabba fötter ilar de för att utgjuta blod,

16förödelse och elände kantar deras väg,

17och fridens väg känner de inte.

18Hos dem finns ingen fruktan för Gud.

19Vi vet att lagens ord riktas till dem som äger lagen, för att varje mun skall tystas och hela världen underkastas Guds dom. 20Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd.

Rättfärdighet genom tro

21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om — 22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. 23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, 24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, 26under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

27Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting. Vilken lag säger det, gärningarnas? Nej, trons lag. 28Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar. 29Eller är Gud bara judarnas Gud och inte hedningarnas? Jo, också hedningarnas, 30så visst som Gud är en, han som skall göra de omskurna rättfärdiga av tro och de oomskurna rättfärdiga genom tro. 31Upphäver vi då lagen genom tron? Inte alls! Vi befäster lagen.

4

Exemplet Abraham

41Vad innebär nu detta om vi tänker på Abraham, vårt folks stamfar? Hur gick det för honom? 2Om han blev rättfärdig genom gärningar har han något att vara stolt över. Men inte inför Gud. 3Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. 4Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. 5Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. 6Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: 7Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. 8Salig den som Herren inte tillräknar synd. 9Denna saligprisning, gäller den bara de omskurna eller också de oomskurna? Jag har redan sagt: för sin tros skull räknades Abraham som rättfärdig. 10Och när skedde det, före eller efter omskärelsen? Före, inte efter. 11Omskärelsens tecken fick han som bekräftelse på att han redan som oomskuren var rättfärdig genom sin tro. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, så att dessa kunde räknas som rättfärdiga. 12Han skulle också bli far till de omskurna, för dem som inte bara är omskurna utan också följer trons väg, den som vår fader Abraham vandrade redan innan han blev omskuren.

Löftet till Abraham gäller alla som tror

13Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. 14Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt. 15Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse. 16Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, 17som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk, och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. 18Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. 19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft — han var omkring hundra år gammal — och att Saras moderssköte var dött. 20Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran 21och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. 22Därför räknades han som rättfärdig. 23Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig 24utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, 25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.