Bibel 2000 (B2000)
77

Psalm 77

771För körledaren. Av Asaf, en psalm.

2Jag ropar till Gud med hög röst,

jag ropar till Gud, må han höra mig.

3I nödens stund söker jag Herren,

hela natten sträcker jag ut mina händer

utan att tröttna.

Ingenting ger mig tröst.

4Jag tänker på Gud och suckar.

Jag grubblar och krafterna sviker.

5Du låter mig inte sluta ögonen,

jag är utan ro, finner inga ord.

6Jag tänker på forna dagar,

minns längesedan gångna år.

7Tankarna mal om natten,

jag grubblar och söker förstå.

8Förkastar Herren för alltid,

skall han aldrig mer visa nåd?

9Är hans trofasthet slut för all framtid,

är hans löfte upphävt för evigt?

10Är Gud inte längre god mot oss,

står vreden i vägen för hans barmhärtighet?

11Jag tänker: Det är detta som plågar mig,

att den Högste inte handlar som förr.

12Men jag minns Herrens gärningar,

jag minns dina forna under.

13Jag tänker på allt vad du gjort

och begrundar dina stora verk.

14I helighet, Gud, går du fram.

Vilken gud är så stor som du, o Gud?

15Du är den Gud som gör under,

du visade folken din kraft.

16Med stark arm befriade du ditt folk,

Jakobs och Josefs ättlingar.

17Vattnen såg dig, o Gud,

vattnen såg dig och skälvde,

djupen bävade.

18Från skyarna strömmade vatten,

åskmolnen mullrade

och dina pilar flög.

19Din åskas vagnshjul dånade,

blixtarna lyste upp världen,

jorden darrade och skälvde.

20Genom havet gick din väg,

din stig gick genom stora vatten —

du lämnade inga spår.

21Du ledde ditt folk som en hjord,

dess herdar var Mose och Aron.

78

Psalm 78

781En dikt av Asaf.

Lyssna, mitt folk, till min undervisning,

hör vad jag har att säga!

2Jag vill yppa visdomsord

och tyda det förgångna.

3Vad vi har hört och lärt känna,

vad våra fäder berättade för oss,

4vill vi inte dölja för våra barn.

Vi skall berätta för kommande släkten

om Herrens ära och hans makt

och om de under han gjort.

5Han gav sina bud åt Jakob,

stiftade en lag åt Israel,

där han befallde våra fäder

att undervisa sina barn,

6så att det blev känt för kommande släkten.

Och barnen som föddes

skulle berätta det för sina barn.

7De skulle sätta sin lit till Gud

och aldrig glömma hans gärningar

utan hålla hans bud

8och inte bli som sina fäder,

ett trotsigt och upproriskt släkte,

ett opålitligt släkte

utan trohet mot Gud.

9Efraimiterna var beväpnade med båge

men flydde när striden kom.

10De höll inte förbundet med Gud

och vägrade följa hans lag.

11De glömde hans gärningar

och de underverk han låtit dem se.

12Han gjorde under inför deras fäder

i Egypten, på Soanslätten.

13Han klöv havet och förde dem igenom,

han lät vattnet stå som en mur.

14Om dagen ledde han dem med ett moln

och natten igenom med lysande eld.

15Han klöv klippan i öknen

och gav dem vatten ur djupen att dricka.

16Han lät källor bryta fram ur stenen,

lät floder av vatten strömma ner.

17Men de fortsatte att synda mot honom,

att trotsa den Högste i öknen.

18Med vett och vilja satte de Gud på prov

när de krävde att få mat.

19De klandrade Gud och sade:

»Kan Gud duka ett bord i öknen?

20Han slog på klippan

så att vatten strömmade fram

och bäckar flödade,

men kan han också ge oss bröd

och skaffa kött åt sitt folk?«

21Herren hörde det och vredgades.

Elden slog upp mot Jakob,

vreden bröt fram mot Israel,

22eftersom de inte litade på Gud

och inte trodde på hans hjälp.

23Han gav sin befallning åt molnen därovan

och öppnade himlens dörrar,

24han lät manna regna över dem,

säd från himlen gav han dem.

25Människor fick äta änglars bröd.

Han sände dem föda och de blev mätta.

26Från himlen lät han östanvinden blåsa,

han drev fram sunnanvinden med sin kraft.

27Han lät kött falla ner likt ett stoftregn,

fåglar talrika som havets sand.

28Han lät dem falla mitt i lägret,

runt omkring deras tält.

29De åt och blev mycket mätta,

han lät dem få sitt lystmäte.

30Men innan de stillat sin lystnad,

när de ännu hade maten i munnen,

31bröt Guds vrede fram över dem.

Han dräpte många av de starkaste

och fällde Israels unga män.

32Ändå fortsatte de att synda,

de trodde inte, trots hans under.

33Han lät deras liv sluta i intet

och deras år i skräck.

34När han dräpte sökte de sig till honom,

de vände sig åter till Gud.

35De mindes att Gud var deras klippa,

att Gud den Högste var deras befriare.

36Men deras ord var hyckleri,

vad de sade till honom var lögn.

37De höll inte fast vid honom,

de var inte trogna mot hans förbund.

38Men han är barmhärtig,

han förlåter synder och vill ingens fördärv.

Han håller ofta sin vrede tillbaka,

låter inte all sin harm bryta fram.

39Han tänkte på att de bara var människor,

en vind som far förbi och är borta.

40Hur ofta trotsade de honom inte i öknen

och bedrövade honom i ödemarken!

41Gång på gång satte de Gud på prov

och kränkte Israels Helige.

42De mindes inte den makt han visade

då han befriade dem från fienden,

43då han gjorde tecken i Egypten

och under på Soanslätten.

44Han förvandlade deras floder till blod,

de kunde inte dricka ur bäckarna.

45Han sände flugsvärmar som åt dem

och grodor som plågade dem.

46Han gav deras grödor till gräshoppor,

deras skördar till skadedjur.

47Han förstörde deras vinstockar med hagel

och deras sykomorer med skyfall.

48Han prisgav boskapen åt sjukdomar

och husdjuren åt pest.

49Han sände sin glödande vrede mot dem,

harm och förbittring och nöd,

ett följe av olycksänglar.

50Han gav sin vrede fritt lopp.

Han skonade dem inte från döden

utan prisgav dem åt pesten.

51Han dräpte allt förstfött i Egypten,

de först avlade i Hams hyddor.

52Han förde ut sitt folk som en fårflock

och ledde dem som en hjord genom öknen.

53Han ledde dem tryggt, de var utan fruktan.

Havet höljde deras fiender.

54Han förde dem till sitt heliga land,

till det berg som han själv gjort till sitt.

55Han drev bort folken framför dem,

han skiftade ut deras land

och lät Israels stammar bo i deras hus.

56Men de trotsade Gud den Högste

och satte honom på prov,

de höll inte hans bud.

57De avföll trolöst som sina fäder,

de svek som en slak båge.

58De kränkte honom med sina offerplatser,

gjorde honom svartsjuk med sina gudabilder.

59Gud hörde dem och vredgades,

han förkastade Israel.

60Han övergav sin boning i Shilo,

det tält som han rest bland människor.

61Han lät sin kraft föras bort i fångenskap

och sin härlighet komma i fiendehand.

62Han prisgav sitt folk åt svärdet,

han vredgades på sin egendom.

63De unga männen förtärdes av eld,

flickorna blev utan bröllopssång.

64Prästerna föll för svärdet,

änkorna fick inte hålla dödsklagan.

65Då vaknade Herren som om han sovit,

som när krigaren vaknar ur ruset.

66Han slog tillbaka sina fiender

och utlämnade dem åt evig vanära.

67Han förkastade Josefs ätt,

han utvalde inte Efraims stam.

68Men han utvalde Juda stam

och Sions berg som han älskade.

69Han byggde sin helgedom hög som himlen

och fast som jorden, som han grundlagt för evigt.

70Han utvalde David, sin tjänare,

och tog honom från fårfållorna.

71Han hämtade honom från tackorna

att valla Jakob, hans folk,

Israel, hans egendom.

72Och han vallade dem med hängivet hjärta

och ledde dem med förfaren hand.

79

Psalm 79

791En psalm av Asaf.

Hedningar har trängt in i ditt land, o Gud,

de har skändat ditt heliga tempel

och lagt Jerusalem i grus.

2De lämnar dina tjänares lik

som föda åt himlens fåglar

och dina trognas kroppar åt vilda djur.

3De utgjuter deras blod som vatten

runt om Jerusalem, ingen begraver dem.

4Vi har blivit till åtlöje för våra grannar,

till spott och spe för dem som bor omkring oss.

5Hur länge, Herre, skall din vrede vara

och din lidelse brinna som eld?

6Töm din vrede över de andra folken,

de som inte känner dig,

över de riken

som inte åkallar dig,

7ty de har slukat Jakob,

lagt hela landet öde.

8Lasta inte oss för våra fäders synder,

låt snart din barmhärtighet möta oss,

ty vårt elände är stort.

9Hjälp oss, Gud, vår räddare,

så att ditt namn blir förhärligat.

Befria oss och förlåt våra synder,

ditt namn till ära.

10Varför skall folken få säga:

»Var är deras Gud?«

Låt oss se på när folken får känna

hur du hämnas dina tjänares blod.

11Låt fångarnas jämmer nå fram till dig.

Befria med din starka arm

dem som är dömda att dö.

12Ge våra grannar sjufalt igen

för att de smädat dig, Herre!

13Då skall vi, ditt folk,

fåren i din hjord,

tacka dig för evigt

och från släkte till släkte sjunga ditt lov.