Bibel 2000 (B2000)
72

Psalm 72

721Av Salomo.

Gud, ge kungen dina lagar,

kungasonen din rättvisa ordning,

2så att han rättrådigt dömer ditt folk

och låter dina betryckta få sin rätt.

3Låt berg och höjder bära fredens frukter

åt folket genom rättfärdighet.

4Må han värna de armas rätt,

rädda de fattiga, krossa förtryckaren.

5Låt honom leva så länge solen finns

och månen lyser, släkte efter släkte.

6Han skall komma som regn över grödan,

ett stilla regn som vattnar jorden.

7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar

och fred och välgång råda,

tills ingen måne lyser mer.

8Må han härska från hav till hav,

från floden till världens ände.

9Hans motståndare skall böja sig för honom,

hans fiender kräla i stoftet.

10Kungar från Tarshish och fjärran kuster

skall komma med gåvor,

kungar från Saba och Seba

skall bära fram sin tribut.

11Honom skall alla kungar hylla,

alla folk skall tjäna honom.

12Han räddar den fattige som ropar,

den arme som ingen hjälper.

13Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,

räddar de fattigas liv.

14Han befriar dem från våld och förtryck,

deras liv är dyrbart i hans ögon.

15Må han leva och hyllas med guld från Saba.

Må man ständigt be för honom

och välsigna honom dagen lång.

16Må säden växa rikligt i landet,

vaja på bergens toppar.

Må landet bli fruktbart som Libanon,

åkerns kärvar stå tätt som gräs.

17Må hans namn leva för alltid,

föras vidare så länge solen lyser.

Den som välsignar skall nämna hans namn,

alla folk skall prisa honom lycklig.

*

18Lovad vare Herren, Israels Gud,

han som ensam gör under.

19Evigt lovat vare hans härliga namn,

må hans ära uppfylla världen.

Amen, amen.

20Här slutar bönerna av David, Jishajs son.

73

TREDJE BOKEN

Psalm 73

731En psalm av Asaf.

Ja, Gud är god mot den rättrådige,

mot den vars hjärta är rent.

2Ändå var jag nära att snava,

jag höll på att tappa fotfästet.

3Jag fylldes av avund mot de högmodiga,

jag såg att det gick de gudlösa väl.

4De vet inte av några hinder,

deras hull är fett och frodigt.

5De råkar inte i nöd som andra,

de lider inte som människor gör.

6Därför är högfärden deras halskedja

och våldet den dräkt de bär.

7Deras ögon tittar fram ur fetman,

deras inbilskhet är utan gräns.

8De hånar och talar ondsint,

överlägset och hotfullt.

9De öppnar sitt gap mot himlen,

deras tunga far fram över jorden.

10Därför kommer folket till dem

och suger i sig deras ord.

11De säger: Gud, vad vet han?

Inte vet den Högste vad vi gör!

12Sådana är de gudlösa,

i lugn och ro ökar de sin rikedom.

13Förgäves höll jag mitt hjärta rent

och sköljde i oskuld mina händer.

14Jag fick lida dagen i ända,

var morgon blev jag tuktad på nytt.

15Hade jag sagt: Jag vill tala som de,

då hade jag svikit dina trogna.

16Jag grubblade och sökte förstå,

men det blev mig för svårt.

17Men så kom jag till Guds helgedom

och insåg hur det går med dem.

18Du för dem ut på hala vägar,

du störtar dem i fördärvet.

19Plötsligt blir de till intet,

de går under och förgås i skräck,

20liksom drömmen är borta när man vaknar,

en bild som är glömd då man stiger upp.

21När mitt sinne var bittert

och det sved i mitt hjärta,

22då var jag utan förstånd,

som ett oskäligt djur inför dig.

23Men nu är jag alltid hos dig,

du håller mig vid handen.

24Du leder mig efter din vilja,

du för mig på härlighetens väg.

25Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

26Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

27De som är fjärran från dig går under,

du förintar alla som är otrogna mot dig.

28Men jag har min lycka i att nalkas Gud,

jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,

och skall vittna om allt du har gjort.

74

Psalm 74

741En dikt av Asaf.

Varför, o Gud, har du stött bort oss för alltid?

Varför flammar din vrede mot fåren i din hjord?

2Tänk på din menighet,

den som du en gång förvärvade,

det folk som du friköpt, din egendom,

tänk på Sions berg, där du tog din boning.

3Styr dina steg mot det som lagts i ruiner.

Allt har fienden förött i helgedomen.

4Dina ovänner skränade i ditt hus,

de ställde upp sina tecken där.

5De högg som när man låter yxan gå

i täta skogen.

6Ornamenten slog de sönder

med bila och bräckjärn.

7De satte eld på din helgedom,

skändade och rev ner ditt namns boning.

8De tänkte: Vi skall kuva dem alla!

De brände ner alla gudshus i landet.

9Vi ser inte våra egna tecken,

här finns inga profeter mer —

ingen av oss vet hur länge det varar.

10Hur länge, o Gud, skall fienden få smäda?

Får han förakta ditt namn för alltid?

11Varför håller du tillbaka din högra hand,

varför gömmer du den i manteln?

12Gud, min konung från urtiden,

du som vinner segrar på jorden!

13Du delade havet med din makt,

du klöv drakarnas huvuden på vattnet.

14Du krossade Leviatans huvuden

och gav honom som föda åt öknens djur.

15Du lät källor och bäckar springa fram,

du fick vattenrika floder att sina.

16Din är dagen och din är natten,

du satte månen och solen i deras banor.

17Du stakade ut alla gränser på jorden,

sommar och vinter är ditt verk.

18Herre, tänk på hur fienden smädar

och hur ett folk av dårar föraktar ditt namn.

19Lämna inte åt vilddjuren den som prisar dig,

glöm inte dina hjälplösa för alltid!

20Kom ihåg ditt förbund!

Landets mörka hörn är våldets boningar.

21Låt inte de hjälplösa gå besvikna bort,

låt de förtryckta och fattiga prisa ditt namn!

22Grip in, o Gud, hävda din rätt,

tänk på hur du ständigt smädas av dårar!

23Glöm inte ropen från dina fiender,

dina ovänners larm som ständigt hörs!