Bibel 2000 (B2000)
71

Psalm 71

711Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

2Du som är trofast, hjälp mig, befria mig,

lyssna på mig och rädda mig.

3Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

4Befria mig, Gud, ur de ondas grepp,

rädda mig undan gudlösa våldsmän.

5Du är mitt hopp, o Herre, min Gud,

min trygghet ända från min ungdom.

6Från min första stund har du varit mitt stöd,

från moderlivet min styrka,

jag sjunger ständigt ditt lov.

7Jag har blivit ett tecken för många

i min fasta förtröstan på dig.

8Min strupe fylls av lovsång till dig,

dagen lång vill jag sjunga till din ära.

9Stöt inte bort mig på min ålderdom,

överge mig inte när krafterna sviker.

10De som står mig efter livet smider planer,

mina fiender säger om mig:

11»Gud har övergett honom.

Sätt efter honom, grip honom,

han är räddningslöst förlorad!«

12Gud, dröj inte långt borta!

Min Gud, skynda till min hjälp!

13Skam och vanära må drabba dem som hotar mig,

hölj dem som vill mig ont med smälek och skymf.

14Själv vill jag alltid hoppas på dig,

åter och åter sjunga ditt lov.

15Jag vill vittna om din trofasthet,

ständigt vittna om den hjälp du ger,

fast jag aldrig förmår det till fullo.

16Jag vill besjunga dina storverk, Herre, min Gud,

den trofasthet som endast du kan visa.

17Gud, från min ungdom har du fostrat mig,

och ännu förkunnar jag dina under.

18Överge mig inte, o Gud,

när jag är gammal och mitt hår har grånat,

låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Din makt 19och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Du som gör stora ting,

Gud, vem är som du?

20Svåra öden har du låtit drabba mig,

men du skall ge mig liv på nytt

och åter dra mig upp ur djupen.

21Ge mig min storhet tillbaka,

låt mig bli trygg igen.

22Då skall jag prisa dig till harpa

för din trofasthet, min Gud.

Jag skall lovsjunga dig till lyra,

du Israels Helige.

23När jag spelar till din ära

stiger jublet från mina läppar,

ty du har befriat mig.

24Dagen lång skall jag vittna om din trofasthet.

Men de som ville mig ont

skall drabbas av skam och smälek.

72

Psalm 72

721Av Salomo.

Gud, ge kungen dina lagar,

kungasonen din rättvisa ordning,

2så att han rättrådigt dömer ditt folk

och låter dina betryckta få sin rätt.

3Låt berg och höjder bära fredens frukter

åt folket genom rättfärdighet.

4Må han värna de armas rätt,

rädda de fattiga, krossa förtryckaren.

5Låt honom leva så länge solen finns

och månen lyser, släkte efter släkte.

6Han skall komma som regn över grödan,

ett stilla regn som vattnar jorden.

7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar

och fred och välgång råda,

tills ingen måne lyser mer.

8Må han härska från hav till hav,

från floden till världens ände.

9Hans motståndare skall böja sig för honom,

hans fiender kräla i stoftet.

10Kungar från Tarshish och fjärran kuster

skall komma med gåvor,

kungar från Saba och Seba

skall bära fram sin tribut.

11Honom skall alla kungar hylla,

alla folk skall tjäna honom.

12Han räddar den fattige som ropar,

den arme som ingen hjälper.

13Han förbarmar sig över de svaga och fattiga,

räddar de fattigas liv.

14Han befriar dem från våld och förtryck,

deras liv är dyrbart i hans ögon.

15Må han leva och hyllas med guld från Saba.

Må man ständigt be för honom

och välsigna honom dagen lång.

16Må säden växa rikligt i landet,

vaja på bergens toppar.

Må landet bli fruktbart som Libanon,

åkerns kärvar stå tätt som gräs.

17Må hans namn leva för alltid,

föras vidare så länge solen lyser.

Den som välsignar skall nämna hans namn,

alla folk skall prisa honom lycklig.

*

18Lovad vare Herren, Israels Gud,

han som ensam gör under.

19Evigt lovat vare hans härliga namn,

må hans ära uppfylla världen.

Amen, amen.

20Här slutar bönerna av David, Jishajs son.

73

TREDJE BOKEN

Psalm 73

731En psalm av Asaf.

Ja, Gud är god mot den rättrådige,

mot den vars hjärta är rent.

2Ändå var jag nära att snava,

jag höll på att tappa fotfästet.

3Jag fylldes av avund mot de högmodiga,

jag såg att det gick de gudlösa väl.

4De vet inte av några hinder,

deras hull är fett och frodigt.

5De råkar inte i nöd som andra,

de lider inte som människor gör.

6Därför är högfärden deras halskedja

och våldet den dräkt de bär.

7Deras ögon tittar fram ur fetman,

deras inbilskhet är utan gräns.

8De hånar och talar ondsint,

överlägset och hotfullt.

9De öppnar sitt gap mot himlen,

deras tunga far fram över jorden.

10Därför kommer folket till dem

och suger i sig deras ord.

11De säger: Gud, vad vet han?

Inte vet den Högste vad vi gör!

12Sådana är de gudlösa,

i lugn och ro ökar de sin rikedom.

13Förgäves höll jag mitt hjärta rent

och sköljde i oskuld mina händer.

14Jag fick lida dagen i ända,

var morgon blev jag tuktad på nytt.

15Hade jag sagt: Jag vill tala som de,

då hade jag svikit dina trogna.

16Jag grubblade och sökte förstå,

men det blev mig för svårt.

17Men så kom jag till Guds helgedom

och insåg hur det går med dem.

18Du för dem ut på hala vägar,

du störtar dem i fördärvet.

19Plötsligt blir de till intet,

de går under och förgås i skräck,

20liksom drömmen är borta när man vaknar,

en bild som är glömd då man stiger upp.

21När mitt sinne var bittert

och det sved i mitt hjärta,

22då var jag utan förstånd,

som ett oskäligt djur inför dig.

23Men nu är jag alltid hos dig,

du håller mig vid handen.

24Du leder mig efter din vilja,

du för mig på härlighetens väg.

25Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

26Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

27De som är fjärran från dig går under,

du förintar alla som är otrogna mot dig.

28Men jag har min lycka i att nalkas Gud,

jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,

och skall vittna om allt du har gjort.