Bibel 2000 (B2000)
69

Psalm 69

691För körledaren. Av David.

2Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

3Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

4Jag har ropat mig trött,

min strupe är hes.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

5Flera än håren på mitt huvud

är de som hatar mig utan grund.

Många är de som vill förgöra mig,

som är mina fiender utan skäl.

Jag tvingas lämna tillbaka

det som jag aldrig stulit.

6Du känner min dårskap, Gud,

min skuld är inte dold för dig.

7Låt mig inte dra skam

över dem som hoppas på dig,

Herre Gud Sebaot.

Låt mig inte dra vanära

över dem som söker sig till dig,

du Israels Gud.

8Det är ju för din skull man hånar mig

och mitt ansikte rodnar av skam.

9Jag har blivit en utstött bland mina bröder,

en främling för min moders barn.

10Lidelsen för ditt hus har förtärt mig,

jag smädas av dem som smädar dig.

11Jag grät och fastade,

då blev jag hånad.

12Jag klädde mig i säckväv,

då blev jag en visa för dem.

13De sladdrar om mig i stadsporten,

drinkare sjunger om mig.

14Jag kommer till dig med min bön,

må stunden vara den rätta.

Svara mig, Gud, i din stora godhet,

ge mig din trofasta hjälp.

15Rädda mig från att sjunka i dyn,

låt mig bli räddad från dem som hatar mig

och från det djupa vattnet.

16Låt inte strömmen dra ner mig

och djupet uppsluka mig,

låt inte graven sluta sitt gap om mig.

17Svara mig, Herre, i din trofasta godhet,

vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.

18Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,

jag är i nöd, skynda dig att svara.

19Kom till mig och gör mig fri,

befria mig från mina fiender.

20Du vet hur jag blir smädad,

hur jag lider hån och skam,

du ser ju alla mina ovänner.

21Deras hån har krossat mig,

mitt hjärta finner ingen bot.

Jag hoppades på medkänsla,

men förgäves,

på någon som ville trösta mig,

men ingen fanns.

22De förgiftade min mat,

i min törst fick jag ättika att dricka.

23Må deras bord bli en fälla för dem

och deras offermåltid en snara.

24Må det mörkna för deras ögon

så att de inte kan se.

Låt deras lemmar mista sin stadga.

25Ös ut din vrede över dem,

låt din glödande harm hinna upp dem.

26Må deras läger bli öde

och ingen mer bo i deras tält.

27De förföljer ju den du har slagit,

ökar plågan för den du har sargat.

28Lägg fram brott efter brott,

låt dem aldrig bli friade.

29Må de strykas ur de levandes bok

och inte stå skrivna bland de rättfärdiga.

30Men jag är betryckt och plågad,

rädda mig, Gud, och för mig i säkerhet.

31Jag vill prisa Guds namn med sång

och tacka och lova honom.

32Det behagar Herren mer än tjurar,

offerdjur med horn och klövar.

33De betryckta skall se det och glädjas,

ni som söker er till Gud skall få nytt mod,

34ty Herren lyssnar till de fattiga

och föraktar inte de fångna.

35Himlen och jorden skall prisa honom,

haven och allt som rör sig i dem.

36Gud skall rädda Sion

och bygga upp Juda städer.

Där skall de bo, de skall äga landet.

37Det skall gå i arv till hans tjänares barn,

de som älskar hans namn skall bo där.

70

Psalm 70

701För körledaren. Av David, till påminnelse.

2Gud, befria mig!

Herre, skynda till min hjälp!

3Skam och smälek må drabba dem

som står efter mitt liv.

Låt dem vika tillbaka med vanära,

de som vill mig ont.

4Må de ta till flykten i skam,

de som nu skrattar hånfullt.

5Men alla som kommer till dig

skall jubla av glädje över dig,

och de som längtar efter din hjälp

skall alltid säga: »Gud är stor.«

6Jag är betryckt och fattig.

Gud, skynda till mig.

Min hjälp och min räddare är du.

Herre, dröj inte!

71

Psalm 71

711Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

2Du som är trofast, hjälp mig, befria mig,

lyssna på mig och rädda mig.

3Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

4Befria mig, Gud, ur de ondas grepp,

rädda mig undan gudlösa våldsmän.

5Du är mitt hopp, o Herre, min Gud,

min trygghet ända från min ungdom.

6Från min första stund har du varit mitt stöd,

från moderlivet min styrka,

jag sjunger ständigt ditt lov.

7Jag har blivit ett tecken för många

i min fasta förtröstan på dig.

8Min strupe fylls av lovsång till dig,

dagen lång vill jag sjunga till din ära.

9Stöt inte bort mig på min ålderdom,

överge mig inte när krafterna sviker.

10De som står mig efter livet smider planer,

mina fiender säger om mig:

11»Gud har övergett honom.

Sätt efter honom, grip honom,

han är räddningslöst förlorad!«

12Gud, dröj inte långt borta!

Min Gud, skynda till min hjälp!

13Skam och vanära må drabba dem som hotar mig,

hölj dem som vill mig ont med smälek och skymf.

14Själv vill jag alltid hoppas på dig,

åter och åter sjunga ditt lov.

15Jag vill vittna om din trofasthet,

ständigt vittna om den hjälp du ger,

fast jag aldrig förmår det till fullo.

16Jag vill besjunga dina storverk, Herre, min Gud,

den trofasthet som endast du kan visa.

17Gud, från min ungdom har du fostrat mig,

och ännu förkunnar jag dina under.

18Överge mig inte, o Gud,

när jag är gammal och mitt hår har grånat,

låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Din makt 19och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Du som gör stora ting,

Gud, vem är som du?

20Svåra öden har du låtit drabba mig,

men du skall ge mig liv på nytt

och åter dra mig upp ur djupen.

21Ge mig min storhet tillbaka,

låt mig bli trygg igen.

22Då skall jag prisa dig till harpa

för din trofasthet, min Gud.

Jag skall lovsjunga dig till lyra,

du Israels Helige.

23När jag spelar till din ära

stiger jublet från mina läppar,

ty du har befriat mig.

24Dagen lång skall jag vittna om din trofasthet.

Men de som ville mig ont

skall drabbas av skam och smälek.