Bibel 2000 (B2000)
42

ANDRA BOKEN

Psalm 42–43

421För körledaren. En dikt av Korachs ättlingar.

2Som hjorten längtar till bäckens vatten,

så längtar jag till dig, o Gud.

3Jag törstar efter Gud,

efter den levande Guden.

När får jag komma,

när får jag träda fram inför Gud?

4Tårar har blivit min föda

dag och natt.

Ständigt frågar man mig:

»Var är din Gud?«

5Jag överväldigas av sorg

när jag minns det som var,

hur jag gick i den Mäktiges hägn

upp till Guds hus,

med tacksägelse och glädjerop

i skaran som drog upp till högtid.

6Varför är du tyngd av sorg, min själ,

och full av oro?

Sätt ditt hopp till Gud!

Jag skall åter få tacka honom,

min räddare och min Gud.

7Min själ är tyngd av sorg,

därför går min tanke till dig

från Jordans och Hermons land,

från Misars berg.

8Djup ropar till djup

i dånet av dina forsar.

Alla dina brottsjöar

slår samman över mitt huvud.

9Om dagen skall Herren skänka sin nåd,

om natten skall jag sjunga till hans ära

och be till Gud som ger mig liv.

10Jag säger till Gud, min klippa:

Varför har du glömt mig?

Varför måste jag gå sörjande,

plågad av fiender?

11Det skär mig in i märgen

när mina fiender hånar mig,

när de ständigt frågar:

»Var är din Gud?«

12Varför är du tyngd av sorg, min själ,

och full av oro?

Sätt ditt hopp till Gud!

Jag skall åter få tacka honom,

min räddare och min Gud.

43

431Skaffa mig rätt, o Gud,

ta dig an min sak!

Rädda mig från ett trolöst folk,

från falska, fördärvade människor!

2Du är min Gud, min tillflykt.

Varför har du stött bort mig?

Varför måste jag gå sörjande,

plågad av fiender?

3Sänd ditt ljus och din sanning!

Låt dem leda mig,

låt dem föra mig till ditt heliga berg

och till din boning,

4så att jag får komma till Guds altare,

till Gud, min glädje och fröjd,

och tacka dig till lyrans klang,

Gud, min Gud.

5Varför är du tyngd av sorg, min själ,

och full av oro?

Sätt ditt hopp till Gud!

Jag skall åter få tacka honom,

min räddare och min Gud.

44

Psalm 44

441För körledaren. Av Korachs ättlingar, en dikt.

2Vi har hört, o Gud,

våra fäder har berättat för oss

om dina gärningar på deras tid,

dina dåd i forna dagar.

3Du fördrev andra folk men lät våra fäder slå rot,

folken kuvade du, men dem lät du växa till.

4De tog inte landet med sitt svärd,

deras egen kraft gav dem inte seger

men din hand, din kraft och din gunst,

ty du älskade dem.

5Du är min konung och min Gud,

du skänker Jakob seger.

6Med din hjälp skall vi slå ner våra motståndare,

i ditt namn trampa ner våra fiender.

7Jag litar inte till min båge,

mitt svärd ger mig inte seger.

8Nej, du gav seger över våra fiender,

du lät motståndarna stå där med skam.

9I Gud har vi alltid vår stolthet,

ditt namn prisar vi ständigt.

10Men nu har du stött bort och förnedrat oss,

du drar inte i fält med våra härar.

11Du lät fienden driva oss på flykt,

och våra motståndare fick plundra.

12Du gjorde oss till slaktfår

och skingrade oss bland folken.

13Du sålde ditt folk för ingenting

och gjorde dig ingen förtjänst.

14Du gör oss till åtlöje för våra grannar,

till spott och spe för dem som bor omkring oss.

15Du gör oss till en visa bland folken,

ett mål för allas förakt.

16Ständigt känner jag min vanära,

jag måste rodna av skam,

17när jag hör dem som smädar och hånar,

ser fienden som vill hämnas.

18Vi utsätts för detta, fast vi inte glömt dig

och inte svikit förbundet med dig.

19Vårt hjärta har inte vänt sig från dig,

våra steg har inte vikit från din väg.

20Men du har krossat oss som du krossade draken

och höljt oss i djupaste mörker.

21Om vi hade glömt vår Gud

och sträckt våra händer mot en avgud,

22skulle då inte Gud ha märkt det,

han som vet vad som göms i vårt hjärta?

23Det är din skuld att vi ständigt dödas,

att vi räknas som slaktfår.

24Vakna! Varför sover du, Herre?

Res dig! Stöt inte bort oss för alltid!

25Varför döljer du ditt ansikte

och glömmer vår nöd och plåga?

26Vi har sjunkit ner i gruset,

vi ligger tryckta mot marken.

27Grip in, kom till vår hjälp,

befria oss, du som är god!