Bibel 2000 (B2000)
7

71Min son, håll fast vid mina ord

och bevara mina bud inom dig.

2Håll mina bud så får du leva,

bevara min lära som din ögonsten.

3Bind dem om dina fingrar,

skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4Kalla visheten din syster

och insikten din vän:

5de bevarar dig för den främmande kvinnan,

för henne som talar så förföriskt.

6När jag stod vid fönstret i mitt hus

och såg ut genom gallret

7såg jag bland de oerfarna

en oförståndig yngling.

8Han kom gående vid hennes gathörn

i riktning mot hennes hus

9på kvällen då skymningen föll,

då nattens mörker bröt in.

10Då kom honom kvinnan till mötes,

klädd som en hora och med sluga planer.

11Rastlös och ostyrig är hon,

kan aldrig hålla sig hemma —

12än på gatan, än på torget,

på pass i varje gathörn.

13Hon grep tag i honom och kysste honom

och sade med skamlös uppsyn:

14»Jag var skyldig ett gemenskapsoffer

och har nu infriat mitt löfte.

15Därför gick jag ut för att möta dig,

jag sökte dig och fann dig.

16Min säng står bäddad med täcken

av färgat egyptiskt linne,

17jag har bestänkt min bädd

med myrra, aloe och kanel —

18kom, låt oss berusa oss med kärlek

och njuta dess vällust ända till morgonen.

19Min man är inte hemma,

han är på resa och långt härifrån,

20han tog med sig penningpungen,

först vid fullmånen kommer han hem.«

21Hon övertalar honom med sitt prat

och förleder honom med sin lena tunga.

22Han går genast med henne,

lik en oxe som leds till slakt,

lik en hjort som hoppar i snaran

23och får levern genomborrad av en pil,

lik en fågel som flyger mot fällan —

han anar inte att hans liv står på spel.

24Hör därför på mig, mina barn,

och lyssna till mina ord.

25Låt dig inte lockas med på hennes vägar,

förirra dig inte in på hennes stigar,

26ty många har fallit för hennes hand,

otaliga är hennes offer.

27Från hennes hus går vägen till dödsriket,

till dödens boning för den ner.

8

Visheten talar om sig själv

81Hör, visheten ropar,

insikten låter höra sin röst.

2Hon står uppe på höjderna,

vid alla vägar och vägskäl.

3I portarna ljuder hennes rop,

vid ingången till staden:

4Människor, jag ropar till er,

jag vänder mig till alla och envar.

5Ni oerfarna, förvärva klokhet!

Ni dåraktiga, förvärva förstånd!

6Lyssna, ty det jag säger är rätt,

sanna ord kommer över mina läppar.

7Min mun säger sanningen,

mina läppar skyr det onda.

8Alla mina ord är rättfärdiga,

i dem finns inget falskt eller förvänt.

9De övertygar den insiktsfulle,

den som nått kunskap vet att de är riktiga.

10Ta emot min fostran hellre än silver,

kunskap hellre än rent guld,

11ty visheten är mer värd än pärlor,

inga skatter går upp emot henne.

12Jag, visheten, är granne med klokheten,

hos mig finns kunskap och omdöme.

13Att frukta Herren är att hata det onda.

Jag hatar högfärd och övermod,

onda handlingar och falska ord.

14Jag ger råd och skänker framgång,

hos mig finns insikt, hos mig finns kraft.

15Genom mig regerar kungar

och skipar härskare rätt,

16genom mig härskar furstar och stormän,

alla som styr rättfärdigt.

17Jag älskar dem som älskar mig,

och de som söker mig skall finna mig.

18Hos mig finns rikedom och ära,

varaktigt välstånd och framgång.

19Mina gåvor är bättre än finaste guld,

mina frukter förmer än rent silver.

20Jag går det rättas väg,

rättfärdighetens stigar.

21Jag lönar rikt dem som älskar mig

och fyller deras förråd.

22Herren skapade mig som det första,

som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.

23I urtiden formades jag,

i begynnelsen, innan jorden fanns.

24Innan djupen blev till föddes jag,

när det ännu inte fanns källor med vatten,

25innan bergen fått sin grund,

innan höjderna fanns föddes jag,

26när han ännu inte gjort land och fält

eller mullen som täcker jorden.

27När han spände upp himlen var jag där,

när han välvde dess kupa över djupet,

28när han fyllde molnen däruppe med kraft

och lät djupets källor bryta fram,

29när han satte en gräns för havet

och vattnet stannade där han befallt,

när han lade jordens grundvalar,

30då var jag som ett barn hos honom.

Jag var hans glädje dag efter dag

och lekte ständigt inför honom,

31jag lekte i hela hans värld

och gladde mig med människorna.

32Hör nu på mig, mina barn.

Lyckliga de som följer min väg.

33Lyssna till mina förmaningar och bli visa,

förkasta dem inte.

34Lycklig den människa som hör på mig,

som vakar vid min dörr dag efter dag

och väntar vid min tröskel.

35Ty den som finner mig finner livet

och vinner Herrens välbehag.

36Men den som försmår mig skadar sig själv,

de som hatar mig älskar döden.

9

Vishetens inbjudan

91Visheten har byggt sig ett hus,

hon har huggit ut sina sju pelare.

2Hon har ställt till med slakt,

blandat vinet och dukat bordet.

3Hon har sänt ut sina tjänsteflickor

att ropa från höjderna i staden:

4»Du som är okunnig — kom!«

Till de oförståndiga säger hon:

5»Kom! Ät mitt bröd

och drick vinet jag har blandat.

6Överge enfalden så får ni leva,

följ förståndets väg.«

7Den som tillrättavisar en hädare blir skymfad,

den som klandrar en syndare möter hån.

8Klandra inte hädaren, då hatar han dig —

klandra den vise, då älskar han dig.

9Ge åt den vise, så blir han ännu visare,

undervisa den rättfärdige, så blir han klokare.

10Att frukta Herren är början till vishet,

att känna den Helige är insikt.

11Genom mig når du hög ålder

och får ett långt liv.

12Är du vis blir din vishet dig till nytta,

hädar du går det ut över dig själv.

Dårskapens inbjudan

13Dårskapen är en rastlös kvinna,

lättsinnig, utan allt vett.

14Hon sitter vid dörren till sitt hus,

hon tronar högt uppe i staden

15och ropar till dem som kommer förbi,

som går sin väg rakt fram:

16»Du som är okunnig — kom!«

Till den oförståndige säger hon:

17»Stulet vatten smakar gott,

bröd i lönndom är läckert.«

18Han vet inte att där är skuggornas boning,

att hennes gäster hamnar i dödsrikets djup.