51Min son, hör på min vishet
och lyssna till min insikt,
2så att du vinnlägger dig om klokhet
och kunskap får prägla dina ord.
3Den främmandes läppar är söta som honung,
lenare än olja hennes tunga,
4men till slut blir hon bitter som malört,
vass som ett tveeggat svärd.
5Hennes vandring går mot döden,
ner till dödsriket för hennes steg.
6Hon ger inte akt på livets väg,
hon märker inte att hon går vilse.
7Hör därför på mig, mina barn,
och följ alltid mina ord.
8Håll dig långt ifrån henne,
närma dig inte hennes dörr.
9Annars får du ge din kraft åt andra
och dina år åt en hård husbonde,
10främlingar drar nytta av din styrka,
och du får slita i en annans hus.
11Du stönar när slutet kommer,
när din kropp tynar bort:
12»Varför avskydde jag fostran
och föraktade tillrättavisning?
13Varför hörde jag inte på mina lärare
utan slog dövörat till för deras ord?
14Snart befann jag mig i stort elände
inför den samlade menigheten.«
15Drick vatten ur din egen brunn,
friskt vatten ur din egen källa.
16Skall dina källflöden rinna ut på gatan
och strömma ut över torget?
17Nej, de skall tillhöra dig ensam,
dela dem inte med andra!
18Må din källa vara välsignad.
Gläds åt din ungdoms hustru,
19den älskliga hinden, den vackra gasellen.
Må hennes bröst alltid vara din lust,
hennes kärlek alltid berusa dig.
20Varför skulle du berusas av en annan kvinna
och famna en främmande, min son?
21Herren ser var människan går,
han ger akt på alla hennes steg.
22Den onde fångas av sina egna brott
och fastnar i sina synders snara.
23Han dör för att han försmådde fostran
och berusades av sin stora dårskap.
61Min son, om du har gått i borgen för en vän
och gett ditt handslag åt en främling,
2då är du snärjd av dina egna ord,
fångad av vad du själv har sagt.
3Gör så här, min son, för att befria dig
när du har råkat i en annans våld:
skynda i väg och bestorma honom,
4unna dig ingen sömn,
ge dig inte någon ro.
5Rädda dig som gasellen undan jägaren,
som fågeln ur fågelfängarens hand.
6Gå till myran, du late,
se hur hon gör och bli vis.
7Hon har ingen härskare över sig,
ingen fogde eller furste,
8ändå skaffar hon föda om sommaren,
samlar sin mat vid skördetiden.
9Hur länge skall du ligga, du late,
när skall du vakna och stiga upp?
10Sov lite till, slumra lite till,
vila lite till med armarna i kors —
11och fattigdomen är över dig som en rånare,
armodet som en beväpnad man.
12En ond människa, en illasinnad man,
talar med kluven tunga,
13blinkar med ögonen, skrapar med foten,
gör tecken med fingrarna.
14Han är falsk i sinnet, smider ränker
och vållar ständigt tvister.
15Därför skall olyckan överraska honom,
han krossas plötsligt och ohjälpligt.
16Sex ting är det som Herren hatar,
sju är det han avskyr:
17stolta ögon, falsk tunga,
händer som utgjuter oskyldigt blod,
18ett hjärta som smider onda planer,
fötter som skyndar till allt som är ont,
19menedaren som vittnar falskt
och den som vållar tvist mellan bröder.
20Lev efter din fars bud, min son,
förkasta inte din mors undervisning.
21Bär dem alltid vid ditt hjärta
och bind dem kring din hals.
22Då skall de leda dig när du går,
vaka över dig när du sover
och tala till dig när du vaknar.
23Ty budet är en lampa och undervisningen ett ljus,
och fostrande tillrättavisning är vägen till livet.
24De bevarar dig för din nästas hustru,
för den främmande kvinnans lena tunga.
25Ha inte begär till hennes skönhet,
låt henne inte fånga dig med sina ögonkast.
26En hora kan kosta dig din sista brödbit,
men den gifta kvinnan är ute efter ditt liv.
27Kan man bära glöd i mantelvecket
utan att kläderna tar eld?
28Kan man gå på glödande kol
utan att bränna fötterna?
29Likadant om man ligger med en annans hustru:
den som rör henne får sitt straff.
30Ingen föraktar en tjuv
som stjäl för att stilla sin hunger,
31men när han ertappas får han betala sjufalt
och lämna ifrån sig allt han äger.
32Vettlös är den som begår äktenskapsbrott,
han störtar sig själv i fördärvet.
33Han drabbas av skam och skada,
hans vanära utplånas aldrig.
34Ty mannen rasar i sin svartsjuka,
och hans hämnd blir skoningslös,
35ingen gottgörelse tar han emot,
inga aldrig så stora mutor.
71Min son, håll fast vid mina ord
och bevara mina bud inom dig.
2Håll mina bud så får du leva,
bevara min lära som din ögonsten.
3Bind dem om dina fingrar,
skriv dem på ditt hjärtas tavla.
4Kalla visheten din syster
och insikten din vän:
5de bevarar dig för den främmande kvinnan,
för henne som talar så förföriskt.
6När jag stod vid fönstret i mitt hus
och såg ut genom gallret
7såg jag bland de oerfarna
en oförståndig yngling.
8Han kom gående vid hennes gathörn
i riktning mot hennes hus
9på kvällen då skymningen föll,
då nattens mörker bröt in.
10Då kom honom kvinnan till mötes,
klädd som en hora och med sluga planer.
11Rastlös och ostyrig är hon,
kan aldrig hålla sig hemma —
12än på gatan, än på torget,
på pass i varje gathörn.
13Hon grep tag i honom och kysste honom
och sade med skamlös uppsyn:
14»Jag var skyldig ett gemenskapsoffer
och har nu infriat mitt löfte.
15Därför gick jag ut för att möta dig,
jag sökte dig och fann dig.
16Min säng står bäddad med täcken
av färgat egyptiskt linne,
17jag har bestänkt min bädd
med myrra, aloe och kanel —
18kom, låt oss berusa oss med kärlek
och njuta dess vällust ända till morgonen.
19Min man är inte hemma,
han är på resa och långt härifrån,
20han tog med sig penningpungen,
först vid fullmånen kommer han hem.«
21Hon övertalar honom med sitt prat
och förleder honom med sin lena tunga.
22Han går genast med henne,
lik en oxe som leds till slakt,
lik en hjort som hoppar i snaran
23och får levern genomborrad av en pil,
lik en fågel som flyger mot fällan —
han anar inte att hans liv står på spel.
24Hör därför på mig, mina barn,
och lyssna till mina ord.
25Låt dig inte lockas med på hennes vägar,
förirra dig inte in på hennes stigar,
26ty många har fallit för hennes hand,
otaliga är hennes offer.
27Från hennes hus går vägen till dödsriket,
till dödens boning för den ner.