Bibel 2000 (B2000)
30

301Mose sade detta till israeliterna, alldeles så som Herren hade befallt honom.

Lagar om löften

2Mose talade till israeliternas stamhövdingar:

Detta är vad Herren har befallt.

3Om en man avlägger ett löfte till Herren eller med ed förpliktar sig att avstå från något, får han inte bryta sitt ord. Han måste i allt göra så som han har lovat.

4Om en kvinna som ännu är ung och bor hos sin far avlägger ett löfte till Herren eller förpliktar sig att avstå från något, 5och hennes far får höra om hennes löfte eller förpliktelse men inte säger någonting till henne om detta, då gäller alla hennes löften och alla hennes förpliktelser är i kraft. 6Men om fadern ingriper samma dag som han får höra om saken, då är alla hennes löften ogiltiga liksom hennes förpliktelser, och Herren förlåter henne eftersom hennes far ingrep.

7Om hon har löften att infria när hon ges åt en man, eller har ålagt sig en förpliktelse genom tanklösa ord, 8och hennes man får höra om detta utan att säga något till henne samma dag som han får höra om saken, då gäller hennes löften och hennes förpliktelser är i kraft. 9Men om hennes man ingriper samma dag som han får höra om saken, då upphäver han det löfte hon hade att infria liksom de förpliktelser hon tanklöst ålagt sig, och Herren kommer att förlåta henne.

10För en änka eller en förskjuten kvinna som har gett ett löfte är alla förpliktelser hon ålagt sig i kraft.

11Om en gift kvinna lovar något eller med ed förpliktar sig att avstå från något, 12och hennes man får höra om detta men inte säger något till henne och inte ingriper, då gäller alla hennes löften och alla hennes förpliktelser är i kraft. 13Men om hennes man upphäver dem samma dag som han får höra om saken, då är allt hon har uttalat ogiltigt, löften såväl som förpliktelser. Hennes man har upphävt dem, och Herren kommer att förlåta henne.

14Kvinnans man kan ge giltighet åt varje löfte och varje edlig förpliktelse om späkning, och han kan upphäva dem. 15Om mannen inte säger något till henne förrän nästa dag är inne, har han gett giltighet åt alla hennes löften och alla hennes förpliktelser. Han har gjort dem giltiga i och med att han inte sade något till henne samma dag som han fick höra om saken. 16Men om han upphäver dem först någon tid efter att han fått höra om dem, måste han bära hennes skuld.

17Dessa är de stadgar som Herren lät Mose fastställa angående förhållandet mellan en man och hans hustru och mellan en far och hans dotter då hon ännu är ung och bor hos sin far.

31

Krig mot midjaniterna

311Herren talade till Mose:

2Kräv ut hämnd för israeliterna av midjaniterna. Sedan skall du förenas med dina fäder.

3Och Mose talade till folket:

Rusta en del av era män till strid. De skall gå mot Midjan för att utkräva Herrens hämnd. 4Tusen man från var och en av Israels stammar skall ni sända ut i strid.

5Av Israels ätter togs tusen man ut från varje stam, 12 000 stridsrustade män. 6Mose sände dem ut i strid, tusen man från varje stam, och tillsammans med dem Pinechas, prästen Elasars son, som förde med sig de heliga föremålen och signaltrumpeterna. 7De tågade mot Midjan, så som Herren hade befallt Mose, och de dödade alla av manligt kön. 8Förutom alla andra som dräptes dödade de också de midjanitiska kungarna, Evi, Rekem, Sur, Hur och Reva, de fem midjanitiska kungarna. De högg också ner Bileam, Beors son. 9Midjaniternas kvinnor och barn togs till fånga av israeliterna, och alla dragdjur, all boskap och all egendom tog de från midjaniterna som byte. 10Alla städer där midjaniterna bodde brände de ner, liksom alla tältläger. 11De tog med sig allt rövat gods och allt byte av människor och boskap 12och förde detta till Mose, prästen Elasar och israeliternas menighet i lägret på Moabs hedar vid Jordan, mitt emot Jeriko — fångarna, bytet och allt rövat gods.

13Mose, prästen Elasar och alla menighetens hövdingar kom och mötte dem utanför lägret. 14Men Mose greps av vrede mot härens befäl, de högre och lägre officerare som nu återvände från fälttåget. 15Han sade till dem: »Har ni låtit alla kvinnorna leva! 16Det var ju de som följde Bileams råd och lockade israeliterna att vara trolösa mot Herren när det gällde Pegor, så att Herrens menighet drabbades av hemsökelsen. 17Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. 18Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. 19Själva skall ni hålla er utanför lägret i sju dagar. Var och en som har dräpt någon eller rört vid en död skall rena sig på den tredje och den sjunde dagen, det gäller både er och era fångar. 20Ni skall också rena alla kläder, allt som är gjort av skinn eller gethår och alla träföremål.«

21Prästen Elasar sade till soldaterna som varit med i kriget: »Detta är den lagbestämmelse som Herren har gett åt Mose: 22Det som är av guld eller silver, koppar eller järn, tenn eller bly, 23allt som tål eld, måste ni föra genom eld. Då blir det rent. Men det skall också renas med reningsvatten. Allt som inte tål eld skall ni föra genom vatten. 24Tvätta era kläder den sjunde dagen. Då blir ni rena, och sedan kan ni gå in i lägret igen.«

Fördelning av bytet

25Herren sade till Mose:

26Du och prästen Elasar och menighetens familjeöverhuvuden skall räkna människorna och djuren i krigsbytet. 27Dela sedan bytet och ge hälften åt krigarna som varit med i striden och hälften åt resten av menigheten. 28Låt soldaterna som varit med i striden betala en tribut åt Herren. Den skall bestå av en femhundradel av människorna, korna, åsnorna och fåren. 29Detta skall du ta från deras andel och ge åt prästen Elasar som en offergåva åt Herren. 30Från de andra israeliternas andel skall du ta en femtiondel av människorna och av all boskap, av kor, åsnor och får. Detta skall du ge åt leviterna som ansvarar för Herrens boning.

31Mose och prästen Elasar gjorde som Herren hade befallt Mose. 32Krigsbytet, det som återstod av vad soldaterna hade tagit, utgjordes av 675 000 får, 3372 000 kor, 3461 000 åsnor 35och allt som allt 32 000 människor, de flickor som inte hade legat med någon man.

36Hälften av detta, den lott som tillföll dem som varit med i striden, uppgick till 337 500 får, 37därav 675 får som blev tribut åt Herren, 3836 000 kor, därav 72 som tribut åt Herren, 3930 500 åsnor, därav 61 som tribut åt Herren, 40och 16 000 människor, därav 32 som tribut åt Herren. 41Mose överlämnade tributen, Herrens offergåva, till prästen Elasar, så som Herren hade befallt Mose.

42Den andra hälften, israeliternas andel, som Mose hade avskilt från de stridande männens, 43alltså menighetens andel, utgjordes av 337 500 får, 4436 000 kor, 4530 500 åsnor 46och 16 000 människor. 47Från israeliternas andel tog Mose en femtiondel av både människor och boskap och gav den åt leviterna, som hade ansvaret för Herrens boning, så som Herren hade befallt Mose.

48Häravdelningarnas befäl, de högre och lägre officerarna, kom fram till Mose 49och sade till honom: »Vi, dina tjänare, har räknat soldaterna som står under vårt befäl. Ingen av våra män saknas. 50Därför vill vi nu ge en offergåva åt Herren. Var och en ger de guldföremål han har kommit över, armband, länkar och ringar, örhängen och halssmycken, som lösen för sitt liv inför Herren.« 51Mose och prästen Elasar tog emot guldet av dem, alla guldsmedsarbetena. 52Den offergärd av guld som de högre och lägre officerarna frambar till Herren vägde sammanlagt 16 750 siklar; 53varje soldat hade tagit byte. 54Mose och prästen Elasar tog emot guldet från officerarna och förde det till uppenbarelsetältet, för att israeliterna skulle bli ihågkomna inför Herren.

32

Fördelning av landet öster om Jordan

321Rubeniterna och gaditerna hade gott om boskap, väldiga hjordar. När de såg att Jasers och Gileads områden lämpade sig för boskapsskötsel 2gick de till Mose, prästen Elasar och menighetens hövdingar och sade: 3»Atarot, Divon, Jaser, Nimra, Heshbon, Elale, Sivma, Nebo och Meon, 4det land som Herren har underkuvat åt Israels menighet, lämpar sig för boskapsskötsel, och vi, dina tjänare, har ju boskap. 5Om vi äger din välvilja, herre«, fortsatte de, »låt oss då få detta land som vår egendom. För oss inte över Jordan.«

6Mose svarade gaditerna och rubeniterna: »Skulle ni stanna här, medan era bröder drar ut i krig! 7Hur kan ni avskräcka israeliterna från att gå över floden in i det land som Herren har gett åt dem? 8Just så gjorde era fäder när jag sände ut dem från Kadesh Barnea för att spana i landet. 9De gav sig i väg till Druvdalen och spanade i landet, men de avskräckte israeliterna från att gå till det land som Herren hade gett åt dem. 10Den gången flammade Herrens vrede upp, och han svor denna ed: 11’Ingen av de män som drog ut ur Egypten, från tjugo års ålder och uppåt, skall få se det land som jag med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob, ty de har inte varit trogna mot mig, 12ingen utom kenissén Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son — de har varit trogna mot Herren.’ 13Herrens vrede flammade mot Israel, och han lät dem irra omkring i öknen i fyrtio år, tills hela det släktled var borta som hade gjort det som var ont i Herrens ögon. 14Och nu går ni i era fäders spår, ni syndares avkomma, och får Herrens vrede att brinna ännu en gång mot Israel. 15Om ni avfaller från honom och han ännu en gång lämnar kvar Israel i öknen, drar ni undergång över hela detta folk.«

16De gick fram till honom och sade: »Vi tänker bygga fållor här till våra hjordar och städer åt våra familjer, 17men själva skall vi rusta oss och gå i spetsen för israeliterna, ordnade till strid, ända till dess att vi har fört dem dit där de skall bo. Våra familjer bor kvar i de befästa städerna, skyddade för landets befolkning, 18och vi skall inte återvända hem förrän alla israeliter har fått sina jordlotter. 19Vi skall inte ha någon lott bland dem där borta på andra sidan Jordan, när vi har tilldelats vår lott här på östra sidan av Jordan.«

20Mose svarade dem: »Om ni verkligen gör som ni har sagt, om ni rustar er till krig inför Herren, 21och om alla era krigare går över Jordan inför Herren och stannar tills han har fördrivit sina fiender, 22och om ni inte återvänder hem förrän landet har lagts under Herren, då har ni ingen skuld till Herren eller till Israel, och detta land skall bli er egendom inför Herren. 23Men om ni inte gör så, syndar ni mot Herren, och då skall ni veta att synden drabbar er. 24Bygg städer åt era familjer och fållor åt era får, och gör också i övrigt som ni har sagt.«

25Gaditerna och rubeniterna svarade Mose: »Herre, dina tjänare skall göra som du har befallt. 26Våra barn och våra kvinnor, vår boskap och alla våra lastdjur stannar kvar i Gileads städer, 27men vi, dina tjänare, alla som är rustade till strid inför Herren, skall gå över Jordan för att delta i kriget, så som du har sagt, herre.«

28Mose gav nu befallningar om dem till prästen Elasar, till Josua, Nuns son, och till de israelitiska stammarnas familjeöverhuvuden. 29Han sade: »Om alla gaditer och rubeniter som är rustade till krig inför Herren går över Jordan tillsammans med er, och om ni lägger under er landet, då skall ni ge dem Gilead som deras egendom. 30Men om de inte rustar sig och inte går över tillsammans med er skall de få sin egendom bland er andra i Kanaan.«

31Till detta svarade gaditerna och rubeniterna: »Vad Herren har befallt dina tjänare, det skall vi också göra. 32Vi skall rusta oss inför Herren och gå över till Kanaan. Då får vi våra lotter, vår egendom, på denna sidan Jordan.«

33Mose gav nu amoreerkungen Sichons rike och Bashans kung Ogs rike till gaditerna, rubeniterna och ena hälften av Josefs sons Manasses stam, detta land med dess städer och städernas kringliggande områden. 34Gaditerna byggde upp Divon, Atarot, Aroer, 35Atrot Shofan, Jaser, Jogbeha, 36Bet Nimra och Bet Haran, så att de fick befästa städer och fållor åt fåren. 37Rubeniterna byggde upp Heshbon, Elale och Kirjatajim 38samt Nebo och Baal Meon — som borde skrivas på annat sätt — och Sivma. Städerna som de hade byggt upp fick behålla sina gamla namn. 39Ättlingarna till Makir, Manasses son, tågade mot Gilead, som de erövrade. De amoreiska invånarna drevs undan. 40Mose gav området åt Manasses ättlingar makiriterna, och de bosatte sig där. 41Manasses ättlingar jairiterna tågade mot Hams tältbyar, som de erövrade och kallade för Jairs byar. 42Novach tågade mot Kenat med kringliggande byar, som han erövrade. Han gav platsen sitt eget namn, Novach.